om skapandet av fulfeminismer
Under mina år i Feministiskt intiativ, det senaste i föreningens styrelse, har jag ofta slagits av hur pragmatiskt inriktad denna styrelse är. Bred men pragmatisk, aktivism först, teori sen. Även om vi ibland är bättre på att tänka ut strålande aktiviteter än att gemensamt genomföra dem. Några är mer handlingskraftiga än andra. Men så är det ju i de flesta styrelser, några snackar och andra gör. Några dogmatiska diskussioner om könskrig eller särart förekommer inte. De flesta av oss skulle nog definiera sig som likhetsfeminister, d v s män och kvinnor är på det stora hela, bortsett från vissa fysiska företräden, lika.
De krav vi brukar komma med är sådana som delad föräldraledighet, lika och likvärdig lön, krossa rasismen, stoppa våld mot kvinnor och ta hänsyn även till kvinnor när man bygger samhället.
Det är med tanke på ovanstående synnerligen intressant när man av antifeminister som nyliberalen Pär Ström och andra feminister som traditionellt liberala Fredrika Bremerförbundet framställs som "Talibanfeminister". Eller "Män är djur-feminister". Eller "Jävla gubbe, jag skall slita dig i stycken-feminister". Låt oss titta närmare på dessa feminismkonstruktioner. (För de är konstruerade.)
"Talibanfeministen"
Begreppet har myntats på senare tid och källan verkar vara (inte sällan ny-) liberala aktörer som t ex ovan nämnde Ström. Det torde härröra sig från ett tal som Gudrun Schyman höll på Vänsterpartiets kongress 2002. Där konstaterade Schyman att "...samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige."
Detta kan ju inte vara så himla kontroversiellt om man tittar på vad hon faktiskt säger, d v s att det finns en ordning i samhället som underordnar kvinnor i förhållande till män, oavsett var man bor och att detta tar olika uttryck men bygger på samma grund, att män är överordnade och skall ha makten över och framför kvinnor. Högermänniskor som Maria Abrahamsson och Pär Ström håller självklart inte med. För den förra existerar inga könsorättvisor, skrev hon själv i SvD igår. Tror att hon utgår från att vi alla är individer och det inte går att se generella mönster och strukturer i samhället. För den senare existerar bara könsorättvisor och strukturer när det gäller förtryck av män. Att Fredrika Bremersällskapet verkar ifrågasätta Schymans analys är däremot väldigt intressant i sammanhanget, där har ju ändå frågan om könsrollernas inverkan alltid varit central.
Något som också är centralt i detta sammanhang är att det idag pågår en debatt om s k "hedersvåld" där vissa debattörer gärna vill särskilja denna form av våld från den form av våld etniskt svenska kvinnor möter. Det finns skillnader, men det Schyman pekar på är att det i båda fallen rör sig om en patriarkal ordning, utövad av kvinnor, män och ibland hela familjer som vill kontrollera kvinnor. Oavsett om det är en sambo som slår ihjäl sin partner och gömmer henne en månad i oljepannan när hon vill skiljas eller en styvfar och bror som med modern närvarande kastar ut en ung flicka från en balkong, så handlar det om att hålla fast kvinnan i ett mönster som man tror gynnar männen/traditionen/ordningen/tryggheten/normen. Pär Ström är något på spåren när han säger att män faktiskt inte gynnas, men han går vilse när han tror att det är feministerna som skapat denna ordning.
Talibantalet skrevs för övrigt av en man.
"Män är djur-feministen"
På denna blogg har jag skrivit återkommande om Ireen von Wachenfeldts uttalande och Dokument inifråns s k journalistik. Det enda man kan säga är att det var SVT:s journalist som tvingade fram detta uttalande (som inte ens var ROKS uttalande utan härrör sig från en amerikansk 1960-talsförfattare) för att vinkla ett program i ett syfte som passade hennes och redaktionens syften att bevisa att ROKS var konstiga feminister. Att journalisten och ROKS tidigare haft olika uppfattningar om just hedersvåldsfrågan kanske bara är en tillfällighet.
Fakta är i alla fall att journalisten förespeglat ROKS att hon skulle göra ett program om organisationens och deras medlemmars arbete med att stödja, hjälpa och skydda kvinnor som de jag nämnt ovan. Dock skiljer sig tydligen journalistens och ROKS analys i hedersvåldsfrågan. Uppslaget till programmet Könskriget lär ha kommit från Marianne Spanner som gjorde dokumentären om Fadime där hennes far och manliga släktingar skildrades ganska närgånget. Könskriget-journalisten var, om jag inte är felunderrättad, researcher åt Spanner inför dokumentären om Fadime.
Kan det vara så att hela berättelsen om Könskriget uppstått ur frustrationen över mordet på Fadime? Och för att man upplevt att ROKS inte sett saken på samma sätt som man själv?
"Jävla gubbe, jag skall slita dig i stycken-feministen"
Man skulle kunna bli konspiratorisk när det gäller SVT:s inblandning i konstruerandet av fulfeminister. När Feministiskt initiativ höll sitt första årsmöte i Örebro kom ca 400 feminister från alla läger och alla delar av landet. Liberala, radikala, likhets-, särartsfeminister osv. Innan mötet hade arrangörerna anlitat några personer som uppträdde på scenen.
Mot slutet av den minst timmeslånga kavalkaden äntrade Radical Cheerleading scenen. Dessa består av ett gäng tjejer med kroppar som snarare ser ut som tjejers kroppar brukar än som cheerleaders brukar se ut. De sjöng några verser och avslutade sedan med att berätta om hur en av deras vänner blivit våldtagen av en jävla snubbe. När hon låg blåslagen i ett buskage kom en annan man förbi, och hon trodde han skulle hjälpa henne. Men han blev tydligen kåt och våldtog henne han också. Vännerna skrev en vers om att jävla gubbe, nu slår vi tillbaka, vi skall slita dig i stycken. Typ.
De flesta förstår nog att man blir arg över detta, och att det då är bättre att skalda om det än att faktiskt gå ut på stan och slåss.
Men SVT:s Aktuellt hade en helt annan agenda. De klippte ut denna lilla vers, ingenting annat från själva årsmötet eller resten av kavalkaden. Sedan satt Anna Hedenmo i studion och försökte få Gudrun Schyman att svara på varför Feministiskt initiativ ville slita män i stycken.
Helt i linje med den ett par månader tidigare visade dokumentären Könskriget. En dokumentär som man alltså planerat sedan mordet på Fadime.
Vi har alltså ett statligt public service-bolag som på bästa sändningstid framställer Fi:s politik utifrån en fristående performancegrupp och ROKS arbete med misshandlande kvinnor utifrån en bok som skrevs i USA för 40 år sedan.
Sen har vi aktörer, feminister och icke-feminister, som med sina egna agendor vill få oss som arbetar för jämställdhet och mindre våld i samhället att framstå som fulfeminister. Varför? För att vi aldrig ger oss, för att vi fortsätter det aktiva arbetet för att skapa ett samhälle där kön inte spelar roll? För att vi upplevs som vänster i motsats till den enda rätta vägen - liberalismen? För att vi ifrågasätter att vissa män (invandrade sådana) skulle vara mer våldsamma än etniskt svenska män?
Handlar det om höger och vänster? Om att vissa liberaler och konservativa inte delar analysen om könsmaktsordningen? Och att de liberala feminister som gör det är mer liberala än feminister?
Eller bottnar alla tre fulfeminismerna ovan egentligen i Marianne Spanners och Evin Rubars program om Fadime och Könskriget och deras meningsskiljaktigheter med ROKS. Hade Radical Cheerleading fortfarande varit ett samtalsämne om inte Könskriget visats, hade det ens kommit upp? Hade Könskriget skapats om ROKS helt delat Spanners och Rubars analys om hedersvåld?
Är det därför Schymans talibantal plötsligt får liv igen tillsammans med Radical Cheerleading och Ireen von Wachenfeldt? Genom liberala kärl?
Ja, det skulle krävas en djupare diskursanalys för att studera detta fenomen. Det får jag spara tills jag får tid att återvända till universitetet.
Källor: Bl a
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=420242
http://www.journalisten.se/artikel/9114/rubar-fick-telefonhot
En fullständigt strålande analys! Uttömmande och klargörande (impad)!
Tack,
Har dock gjort en ändring i texten. Jag blandade ihop Könskriget och Aktuellts inslag i tid. Det förra kom först, så Hedenmos inslag var helt enkelt bara en bekräftelse på Rubars teser.
Hej Anna-Karin.
Tycker inte att frågorna kring "hederskulturer" är riktigt så lätt att avfärda, som du gör.
Det behöver diskuteras mer.
Se ex Pernilla Ouis i Sydsvenskan 8 feb nedan med anledning av att hennes rapport till Rädda barnen blev censurerad.
I en debatt i går på Jeriko i Malmö om islam och yttrandefriheten där bl a Pernilla deltog kom även frågan upp - och Pernilla (som kallar sig sekulariserad muslim)anser att vänstern och de flesta feminister väjer för att se komplexiteten kring traditionella kulturers syn på heder.
http://sydsvenskan.se/kultur/article299757.ece
Fö övrigt gillar jag din blogg storligen. Roligt att följa dina genombrott i din släktforskning:-
Vårliga hälsningar från "fia" i Malmö
Hej Annica,
Min mening var verkligen inte att avfärda något. Att många feminister ser våld mot invandrade kvinnor/flickor och våld mot etniskt svenska kvinnor/flickor som två sidor av samma mynt är inte att avfärda det ena, eller andra. Det är snarare att försöka se orsakerna.
Och självklart behöver det diskuteras, och det sker ju också. Diskussionen har pågått till och från under många år och tyvärr hamnar vi alltid i samma motsättning, d v s om man kan förklara det hela med att vissa kulturer är mer våldsamma än andra eller om det bara är olika uttryck för samma ruttna patriarkat.
Kollade upp de två senast uppmärksammade fallen med kvinnor i Sverige som slagits ihjäl av sina män (Teckomatorp och Älmhult) och det var i båda fallen Jönssons och Svenssons söner som av någon anledning fick för sig att deras partners inte skulle leva längre.
Glad annars att bloggen lyckas underhålla, även när den blir personlig. :)
1. Sverige skall vara ett av de mest jämställda länderna med ni vill få det att låta som vi var i botten av listan. Ni ser inte det vi andra ser.
Att det finns saker att göra men inte från botten av tunnan.
2. Konspirationsteorin ligger er fortfarande varmt om hjärtat och det smärtar väl mest att det är kvinnor som sänker kvinnor. Lägg ned det nu och gå vidare! Nu säger ju kvinnan att män är VÄRRE än djur. Så det säger väl det mesta. Att det sen inte är hennes egna ord från början, who cares?
3. Man kan inte styra media. Ni i Fi fick den mediabild som media valde. Samma behandling som Ny Demokrati fick. I ert falle så var cheerleaders
med den sången ett självmål när medibevakningen var på.
Övrigt:
Ni är ett parti för alla men samtidigt gör ni allt för att vara ett kvinnoparti. Jag har inte sett ett enda förslag som skulle hjälpa mannen eller ett erkännande att kvinnor bär en del av skulden till: Tex att erkänna att det är kvinnor som hindrar män att ta ut föräldraledighet, att 9 av 10 kvinnor vinner vårnadstvister, att kvinnor i förskolan inte vill ha män som arbetskamrater, att kvinnor misshandlar män i lika stor grad osv, osv. Ni har en ideologi full av dogmer, ingen som helst intern debatt och ett ledarskap som till vissa delar inte lever/levt som de lär. Klart att folk blir tveksamma!
1. Ja det sägs att vi är världens mest jämställda land. Hur kommer det sig då att män blir så otroligt provocerade när kvinnor yttrar sig? När såg vi senast en kvinna mörda sin man för att han ville skiljas? Mig veterligen har det hänt en gång senaste året (hon på segelbåten på västkursten) medan det sker minst en gång varannan vecka när det gäller män som tar livet av sina partners.
2. På vilket sätt är djur värre än de män kvinnojourerna kommer i kontakt med?
3. Det var fortfarande cheerleaders-gänget, inte Fi, som sjöng. Det är lika lite Fi:s program som om Lenny Norman drar sexistskämt på Moderaternas stämma är moderaternas partiprogram.
När det gäller snacket om att män är små offer som hindras av sina fruar att ta ledigt så har jag redan uttömt detta ämne på denna blogg och tänker inte dra det en gång till. Gaska upp er karlar, om ni vill vara lediga så ge fan i att skriva på pappret om att överlåta dagar på frun/sambon. Ni är rättssubjekt med egen vilja, inga mesar.
Dessutom antar jag att du Fredrik förespråkar, liksom Fi, delad föräldraförsäkring. Det skulle verkligen hindra män från att skylla på sina partners och ev partners att tvinga sina män att inte vara lediga (om dom nu finns).
Att kvinnor misshandlar män i samma utsträckning som tvärtom har du inget belägg för, eller hur? Eller skall du komma dragande med den där amerikanska litteraturlistan som brukar figurera i sammanhanget?
3.
Jättebra skrivet Anna-Karin! Det är alltid samma 3 händelser som tas upp för att bevisa att alla som är feminister hatar alla som är män: taliban-jämförelsen, Roks-uttalandet samt Radikal Cheerleaders. Alla 3 händelserna är ryckta ur sitt sammanhang. För övrigt tycker man ju att endast 3 händelser är lite dåligt underlag för slutsatser: anekdotisk bevisföring?
Anekdotisk bevisföring... DET var en mycket passande beskrivning av ett allt mer frekvent fenomen. ;)
Men Anna-Karin...
Fredrik kommer med flera flera klarsynta och bra åsikter. Varför inte vara lite ödmjuk och ta till sig av de synpunkter där man känner att det kan behövas, istället för att på ett osympatiskt sätt slå ifrån sig alla former av kritik?
På punkt 3 har Fredrik helt rätt. Det var ett grovt misstag att tillåta dessa cheerleaders att framföra sången, när all media var på plats. Det var uppenbart att den situationen skulle nyttjas/utnttjas av media.
Om deltagarna i cheerleaders-gänget sedan tillhörde FI eller inte är tämligen ointressant för skadeeffekten.
Varför inte vara mottaglig för lite kreativa synpunkter i frågan, istället för att slå ifrån sig med all kraft?
//Magnus
Magnus,
Därför att jag inte håller med i hans analys. Vad är det du vill att jag skall göra för att vara tillräckligt ödmjuk för dig? Säga att jag håller med? När jag inte gör det?
Nä, det var inget misstag att låta en grupp tjejer framföra sitt nummer på scen. Och jo, det är faktiskt media som skall kritiseras för att de rapporterar som dom gör, inte dem som blir vrångciterade.
Eller menar du att vi skall rätta in oss i ledet och alltid anpassa våra uttalanden? Vad blir det då kvar av det vi vill säga?
När det gäller resonemanget om kvinnor som hindrar små stackars hjälplösa män från att kräva sin rätt till sina egna barn så har jag redan svarat på detta i andra inlägg och tänker inte upprepa det. Där tycker jag mig ha haft en ganska konstruktiv diskussion med andra i frågan.
Fredrik påstår vidare ovan att "Ni har en ideologi full av dogmer, ingen som helst intern debatt och ett ledarskap som till vissa delar inte lever/levt som de lär" och då undrar jag på vilka grunder han säger detta, hur han vet det och varför jag skall bemöta något som är så totalt ryckt ur luften?
Varför vara mottaglig för lögnaktiga påståenden och rena påhopp?
När jag var liten så var jag feminist.
Tjejer var lika precis, som jag. Inte ens tjejbacill prylen fattade jag. Jag var säkert inte ensam.Sen formas man/kvinna naturligtvis av sin uppväxt och blir en symbol och representant för förtrycket, som ska bära sin del varje dag i varenda disskussion oavsett maktperspektiv. Och vill man/kvinna bemöta något i diskussionen kring orimligheten och den skuggande roll,som överorden och de "glasklara" slutsatserna innebär.
Då är man redan innan man/kvinna yttrat sig en antagonist, som gör likhetstecken mellan kvinnlig underordning=misshandel=manlig relationsinkompetens=manlig psykisk sjukdom, som samtidigt inte är sjukdom utan en "naturlig" effekt av manlig omedveten fascism.
Finns det inte en kompromiss utan att man tvingas skapa homosociala "miljöer" där man passivt kan invänta en ny form av kvinnligt jämställt våld, som underordnar mannen, så att diskussionen även inkluderar män som oskrivna kort eller förändringsbara kort i debatten.
Hur skapar man en konstruktiv debatt kring jämställdhet med männen, som "människor".
Tom kvinnor har större möjlighet idag, att vara "dåliga" än många män har. Att sedan ordningen missgynnar män behöver man inte vara einsteins fru för att räkna ut.
Och våld är aldrig acceptabelt, men frågan om mannen "väljer" våldet borde kanske ändras till "väljer" kvinnan/mannen våldet av tradition eller i ett annat maktperspektiv, som även inkluderar psykoogiska faktorer och mänskliga behov av överordning.
Bör man då inte göra en "mänsklig" analys av kvinnliga förövare utan att förvirra diskussionen ytterlligare genom, att tona ned kvinnliga förövare genom ett kvinnligt könsmaktsperspektiv, som alltid slutar i en diskussion om manlig överordning.
Bara min usla "manliga" åsikter. Pissa på dom.
