makt berusar
Nej, jag pratar inte om statsministern, han som blir provocerad av journalister och käftar emot på ett ganska icke-statsmannamässigt sätt. Nej, jag pratar inte om Frankrikes koleriske president heller, som skäller ut medborgarna. Eller om två fackliga personer, högt placerade. Den ene stängde igen fackets festlokal för att han vid en ganska informell fest inte, som ordförande, fått stå först på talarlistan. Den andre som avbokade en konferens som bokats i en festlokal i Stockholm där han kvällen innan fått veta att köket var stängt när han rumlat in vid halv ett-tiden.
Nej, jag bara funderar över hur makt kan berusa och hur risken att förlora makt drar fram psykopaten i oss.
Och så tror folk att man kan särskilja en jämställdhetsanalys från maktperspektivet...
värre än djur
F d finansminister Gert är värre än ett djur.
Men det är klart, det är ju bara fiktion. Eller hur? För när Gert säger
- Jag skall döda dig, och det kommer inte vara mitt fel.
så finner ju inte sådana resonemang något stöd i våra tingsrätter... Eller?
skillnad på skit och pannkaka
Vi väntar nu med spänning på kraven att Levande Historia skall driva informationskampanj om liberalismens eller sionismens brott mot mänskligheten.
en annan teori
http://jennywesterstrand.blogspot.com/2008/02/det-vras-fr-hitler.html
om skapandet av fulfeminismer
Under mina år i Feministiskt intiativ, det senaste i föreningens styrelse, har jag ofta slagits av hur pragmatiskt inriktad denna styrelse är. Bred men pragmatisk, aktivism först, teori sen. Även om vi ibland är bättre på att tänka ut strålande aktiviteter än att gemensamt genomföra dem. Några är mer handlingskraftiga än andra. Men så är det ju i de flesta styrelser, några snackar och andra gör. Några dogmatiska diskussioner om könskrig eller särart förekommer inte. De flesta av oss skulle nog definiera sig som likhetsfeminister, d v s män och kvinnor är på det stora hela, bortsett från vissa fysiska företräden, lika.
De krav vi brukar komma med är sådana som delad föräldraledighet, lika och likvärdig lön, krossa rasismen, stoppa våld mot kvinnor och ta hänsyn även till kvinnor när man bygger samhället.
Det är med tanke på ovanstående synnerligen intressant när man av antifeminister som nyliberalen Pär Ström och andra feminister som traditionellt liberala Fredrika Bremerförbundet framställs som "Talibanfeminister". Eller "Män är djur-feminister". Eller "Jävla gubbe, jag skall slita dig i stycken-feminister". Låt oss titta närmare på dessa feminismkonstruktioner. (För de är konstruerade.)
"Talibanfeministen"
Begreppet har myntats på senare tid och källan verkar vara (inte sällan ny-) liberala aktörer som t ex ovan nämnde Ström. Det torde härröra sig från ett tal som Gudrun Schyman höll på Vänsterpartiets kongress 2002. Där konstaterade Schyman att "...samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige."
Detta kan ju inte vara så himla kontroversiellt om man tittar på vad hon faktiskt säger, d v s att det finns en ordning i samhället som underordnar kvinnor i förhållande till män, oavsett var man bor och att detta tar olika uttryck men bygger på samma grund, att män är överordnade och skall ha makten över och framför kvinnor. Högermänniskor som Maria Abrahamsson och Pär Ström håller självklart inte med. För den förra existerar inga könsorättvisor, skrev hon själv i SvD igår. Tror att hon utgår från att vi alla är individer och det inte går att se generella mönster och strukturer i samhället. För den senare existerar bara könsorättvisor och strukturer när det gäller förtryck av män. Att Fredrika Bremersällskapet verkar ifrågasätta Schymans analys är däremot väldigt intressant i sammanhanget, där har ju ändå frågan om könsrollernas inverkan alltid varit central.
Något som också är centralt i detta sammanhang är att det idag pågår en debatt om s k "hedersvåld" där vissa debattörer gärna vill särskilja denna form av våld från den form av våld etniskt svenska kvinnor möter. Det finns skillnader, men det Schyman pekar på är att det i båda fallen rör sig om en patriarkal ordning, utövad av kvinnor, män och ibland hela familjer som vill kontrollera kvinnor. Oavsett om det är en sambo som slår ihjäl sin partner och gömmer henne en månad i oljepannan när hon vill skiljas eller en styvfar och bror som med modern närvarande kastar ut en ung flicka från en balkong, så handlar det om att hålla fast kvinnan i ett mönster som man tror gynnar männen/traditionen/ordningen/tryggheten/normen. Pär Ström är något på spåren när han säger att män faktiskt inte gynnas, men han går vilse när han tror att det är feministerna som skapat denna ordning.
Talibantalet skrevs för övrigt av en man.
"Män är djur-feministen"
På denna blogg har jag skrivit återkommande om Ireen von Wachenfeldts uttalande och Dokument inifråns s k journalistik. Det enda man kan säga är att det var SVT:s journalist som tvingade fram detta uttalande (som inte ens var ROKS uttalande utan härrör sig från en amerikansk 1960-talsförfattare) för att vinkla ett program i ett syfte som passade hennes och redaktionens syften att bevisa att ROKS var konstiga feminister. Att journalisten och ROKS tidigare haft olika uppfattningar om just hedersvåldsfrågan kanske bara är en tillfällighet.
Fakta är i alla fall att journalisten förespeglat ROKS att hon skulle göra ett program om organisationens och deras medlemmars arbete med att stödja, hjälpa och skydda kvinnor som de jag nämnt ovan. Dock skiljer sig tydligen journalistens och ROKS analys i hedersvåldsfrågan. Uppslaget till programmet Könskriget lär ha kommit från Marianne Spanner som gjorde dokumentären om Fadime där hennes far och manliga släktingar skildrades ganska närgånget. Könskriget-journalisten var, om jag inte är felunderrättad, researcher åt Spanner inför dokumentären om Fadime.
Kan det vara så att hela berättelsen om Könskriget uppstått ur frustrationen över mordet på Fadime? Och för att man upplevt att ROKS inte sett saken på samma sätt som man själv?
"Jävla gubbe, jag skall slita dig i stycken-feministen"
Man skulle kunna bli konspiratorisk när det gäller SVT:s inblandning i konstruerandet av fulfeminister. När Feministiskt initiativ höll sitt första årsmöte i Örebro kom ca 400 feminister från alla läger och alla delar av landet. Liberala, radikala, likhets-, särartsfeminister osv. Innan mötet hade arrangörerna anlitat några personer som uppträdde på scenen.
Mot slutet av den minst timmeslånga kavalkaden äntrade Radical Cheerleading scenen. Dessa består av ett gäng tjejer med kroppar som snarare ser ut som tjejers kroppar brukar än som cheerleaders brukar se ut. De sjöng några verser och avslutade sedan med att berätta om hur en av deras vänner blivit våldtagen av en jävla snubbe. När hon låg blåslagen i ett buskage kom en annan man förbi, och hon trodde han skulle hjälpa henne. Men han blev tydligen kåt och våldtog henne han också. Vännerna skrev en vers om att jävla gubbe, nu slår vi tillbaka, vi skall slita dig i stycken. Typ.
De flesta förstår nog att man blir arg över detta, och att det då är bättre att skalda om det än att faktiskt gå ut på stan och slåss.
Men SVT:s Aktuellt hade en helt annan agenda. De klippte ut denna lilla vers, ingenting annat från själva årsmötet eller resten av kavalkaden. Sedan satt Anna Hedenmo i studion och försökte få Gudrun Schyman att svara på varför Feministiskt initiativ ville slita män i stycken.
Helt i linje med den ett par månader tidigare visade dokumentären Könskriget. En dokumentär som man alltså planerat sedan mordet på Fadime.
Vi har alltså ett statligt public service-bolag som på bästa sändningstid framställer Fi:s politik utifrån en fristående performancegrupp och ROKS arbete med misshandlande kvinnor utifrån en bok som skrevs i USA för 40 år sedan.
Sen har vi aktörer, feminister och icke-feminister, som med sina egna agendor vill få oss som arbetar för jämställdhet och mindre våld i samhället att framstå som fulfeminister. Varför? För att vi aldrig ger oss, för att vi fortsätter det aktiva arbetet för att skapa ett samhälle där kön inte spelar roll? För att vi upplevs som vänster i motsats till den enda rätta vägen - liberalismen? För att vi ifrågasätter att vissa män (invandrade sådana) skulle vara mer våldsamma än etniskt svenska män?
Handlar det om höger och vänster? Om att vissa liberaler och konservativa inte delar analysen om könsmaktsordningen? Och att de liberala feminister som gör det är mer liberala än feminister?
Eller bottnar alla tre fulfeminismerna ovan egentligen i Marianne Spanners och Evin Rubars program om Fadime och Könskriget och deras meningsskiljaktigheter med ROKS. Hade Radical Cheerleading fortfarande varit ett samtalsämne om inte Könskriget visats, hade det ens kommit upp? Hade Könskriget skapats om ROKS helt delat Spanners och Rubars analys om hedersvåld?
Är det därför Schymans talibantal plötsligt får liv igen tillsammans med Radical Cheerleading och Ireen von Wachenfeldt? Genom liberala kärl?
Ja, det skulle krävas en djupare diskursanalys för att studera detta fenomen. Det får jag spara tills jag får tid att återvända till universitetet.
Källor: Bl a
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=420242
http://www.journalisten.se/artikel/9114/rubar-fick-telefonhot
fredrika bremer-förbundet ser grandet i sin systers öga men missar bjälken i sitt eget
"Män är djur- och Talibanfeministerna", som du fokuserar på, är en liten men högröstad grupp feminister med udda åsikter. Att ta sin utgångspunkt som du gör i den lilla skaran är som att göra som han som tappat sin nyckel och förgäves letar under gatlyktan, och bara där."
och
"Varför har "Män är djur- och Talibanfeministerna" fått så starkt genomslag?"
och
"Det är trist och beklagligt att den här lilla gruppen får så stor uppmärksamhet. Det ger en ensidig och felaktig bild av feminism och ytterst blir avsaknad av en konstruktiv diskussion till nackdel för demokratin."
Ja, om inte ens Fredrika Bremerförbundets ordförande ser igenom bilden av att feminister anser att män är djur eller att de är talibaner, så är det kanske inte så konstigt att det får starkt genomslag. En ordförande för ett av våra äldsta kvinnoförbund borde kunna genomskåda denna dramaturgi. Kan Ann Falkinger ge exempel på vilka den "lilla högröstade gruppen" är?
Jag misstänker att namn som Ireen von Wachenfeldt, Gudrun Schyman och gruppen Radical Cheerleading finns i hennes tankar. Liksom i Pär Ströms. Därmed sällar sig Falkinger faktiskt till Ström. Och bidrar själv, förmhoppningsvis helt omedvetet, till att förstärka bilen av feminister som människor som anser att män är djur och att jämföra med talibaner.
Omedvetet, hoppas jag. Trots att det för en feminist som håller sig någorlunda välinformerad inte längre kan vara okänt hur både "män är djur", "svenska män är talibaner" och "jag hatar dig jävla gubbe" ryckts ur sina sammanhang.
Jag rycker själv citaten ovan ur sitt sammanhang. Det öppna brevet syftar till att lyfta fram det goda med kampen för jämställdhet. Men det är uppseendeväckande att Fredrika Bremerförbundet måste utmåla sig själva som sansade, goda kvinnor som kämpar för jämställdhet medan man samtidigt utmålar en annan grupp som rabiata, högröstade fulfeminister. Fast både von Wachenfeldt, Schyman och den arga kvinna som skrev versern om våldtäktsmannen (den jävla gubben) förmodligen har exakt samma mål som Fredrika Bremerförbundet.
Varför detta särskiljande mellan fina och fula feminister? För att rättfärdiga sig själva och inte framstå som några rabiatfeminister som vill ha jämställdhet på männens bekostnad? (D v s män får avstå löneutrymme för att kvinnor skall komma ikapp, män får avstå pensionsutrymme för att pensionerna skall göras könsneutrala osv.)
Man kan undra. Synd är det att inte alla feminister vågar stå upp för det gemensamma målet utan att hacka på varandra.
Källa: http://www.fredrikabremer.se//site/page/147?nid=5102602
Vad har hudfärg med rasism att göra?
Häromdagen spelade presidentkandidat Hillary Clintons man Bill ut "raskortet" d v s gjorde klart för alla vita väljare att Barack Obama minsann är en färgad man. Detta genom att peka på att många färgade röstar på just Obama. Läser idag i Svenska Dagbladet att Obama vann i Idaho, en delstat med en majoritet vita väljare. Och tidningen Idaho Statesman konstaterar att
"Obamas stora vinst är en kraftig motbild mot det felaktiga påståendet att rasism tolereras i Idaho."
Som om rasism alltid har med hudfärg att göra. Jag menar, liksom många vithetsforskare, att rasism är tätt sammanlänkat med klass. Genom att göra en klassresa, eller helt enkelt födas i rätt samhällsgrupp, kan du avancera på vithetsskalan. Ett exempel på detta är att det tog ganska länge för mig att upptäcka att Condoleeza Rice faktiskt är färgad. Ju högre utbildning och samhällsposition ju "vitare" upplevs du och ju mindre blir risken att utsättas för rasism.
Nu säger jag inte att färg inte spelar roll. Det kan ha varit skillnad om Barack haft samma hudfärg som sin farmor hemma i Kenya samt gått klädd i andra kläder.
Någon annan dag skall vi fundera över vad som hänt om Barack kommit ut ur garderoben och erkänt sig ha ett förhållande med en man.
Källa: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_846321.svd
styrelsen rekommenderar årsmötet besluta...
Sitter här i en skön Chesterfieldfåtölj i en hotellobby i Vilnius och har i två dagar fått höra berättelser om hur mina kvinnliga (och manliga) kollegor har det på jobbet i Litauen, Lettland och Estland. De senare är de som, med en blomstrande ekonomi i ryggen, verkar ha det minst dåligt. Men trots att även män har låga löner och tvingas upprätthålla flera jobb för att försörja familjen så har kvinnor det såklart ännu värre. Kvinnor når, inte helt överraskande, bara upp till 75 procent av mäns löner. Och de är låga, genomsnittslönen för en litauisk kvinna ligger på 3 400 kronor efter skatt. För en litauisk man är den 4 600 kr. Och priserna är inte särskilt låga. "Kläder får vi köpa när vi har möjlighet att resa utomlands" sa en av kollegorna. Hur ofta är det, kan man fråga sig.
Samtidigt så har vårt beslut i helgen att föreslå Feministisk initiativs extra årsmöte att fatta beslut om att ställa upp i valen 2009 och 2010 nått ut i media. Och självklart börjar mindre nogräknade journalister (?) att gapa för full hals. På Hela Gotland sitter en arg man och anklagar oss för fusk. Låt oss reda ut begreppen. Inte för att jag tror att det är det den arge på Gotland är ute efter, men ändå.
Feministiskt initiativ har som alla andra föreningar som jobbar med kvinnors organisering och jämställdhet rätt att söka statligt bidrag för detta. Ett krav för att få bidrag är att man inte tänker ställa upp i val. Fi är en förening som skall verka för ett mer jämställt samhälle och som dessutom KAN ställa upp i val. Detta har varit helt öppet och ärligt från dag 1.
När det var dags att ansöka om medel 2007 visste ingen om Fi skulle ställa upp i något mer val. Det vet ingen idag heller.
Vad som nu hänt är att Fi:s styrelse, efter långa och intensiva men väldigt konstruktiva diskussioner, fattat beslut om att föreslå årsmötet att fatta beslut om att ställa upp i valet 2009 och 2010 samt uppmana alla feminister att ställa upp i kommun- och landstingsval 2010. Årsmötet kan fortfarande säga nej i maj. Då fortsätter vi som tidigare med vår folkbildande verksamhet för vilken vi då har rätt till bidrag.
Allt detta vet det råd som fördelar pengarna om. Vi har hela tiden varit öppna med att vi INTE VET om vi kommer ställa upp i val, och det har dom accepterat. Det rör sig såldedes inte alls om fusk. Om man tror det vet man inte särskilt mycket om hur ideella föreningar fungerar, där det är medlemmarna som i slutändan bestämmer, inte styrelsen.
OM, säger OM, årsmötet i maj beslutar att vi skall ställa upp i val så får väl rådet i fråga avgöra om vi skall betala tillbaka en del av pengarna, eller om det är från beslutsdatum vi inte kan få bidrag.
Men, än så länge vet inte ens den arge mannen på Hela Gotland om vi kommer ställa upp eller ej. Och det går heller ej att säga att vi fuskat till oss pengar. Slutsatsen måste bli att han endera illvilligt hittar på och försöker uppvigla läsarna eller att han helt enkelt inte vet vad han pratar om.
Min uppmaning kan bara bli att avvakta årsmötets beslut, i sann demokratisk anda. Och att sedan låta de som fördelar pengarna styra hur vi skall göra. Men detta är väl en nåd att stilla bedja om, då det lär finnas ett enormt behov hos vissa journalister att få folk att för allt i världen inte rösta på Fi. Maria Abrahamsson sitter förmodligen redan och författar en hätsk ledare.
Källa: http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=3113176
fistel i röven
Jaha? Av vilka då?
"Flera socialdemokrater."
Oj då. Detta är f ö en tidning som kallar sig moderat och som i sin "faktaruta" använder sig av sådana här uttryck
"Att Östros är otålig i oppositionsrollen har offentligt visat sig i idogt hackande på bland annat Mats Odell, utförsäljningspolitiken och Carnegiehärvan. Som näringspolitisk talesman har han jobbat hårt, hårdare än kollegan Nuder, så den nya stolen är välförtjänt."
"Hackat"? Mats Odells otåliga utförsäljningar av våra gemensamma tillgångar tål förvisso att hackas på, så vi får väl anta att den som författat denna "faktaruta" är fullkomlig objektiv med sina fakta.
Men åter till Sahlin och Nuder. Är någon förvånad? Snarare är vi förvånade att det inte skett tidigare. Ingen skall få i mig att Pär Nuder och Mona Sahlin är kompisar med samma agenda. Misstänker att Nuder för Sahlin är som en fistel i röven. Detta går förmodligen så långt tillbaka i tiden som innan Nuders kompis Göran Persson blev statsminister efter att någon läckt information om att Mona Sahlin handlat toblerone med jobbets kreditkort.
När man läser vidare i artikeln ser man att det knappast är så att folk uttrycker irritation över att Nuder petats utan snarare hur det gått till. Iofs kan ju det senare vara ett uttryck för det förra...
Personligen tror jag att Mona Sahlin gjort helt rätt. Östros in och Nuder ut. Ett gott val.
Källa: http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_809569.svd
desperata kristdemokrater
- Äkta barn föds bara inom äktenskap mellan man och kvinna!
- Om vi tillåteter homoäktenskap kommer vi få bigami som ett brev på posten!
Ungefär så har tre olika kristdemokrater uttryckt sig med anledning av att statsministern hotat med att fatta beslut om könsneutral äktenskapslagstiftning.
Det låter som om argumenten tryter, och det är ju inte så konstigt då man egentligen bara har ett enda argument.
- Dom skall inte ha det vi har, för dom är inte som oss!
Att ens komma på tanken att tala om äkta och oäkta barn, som en kristdemokrat i Mark gör på sin blogg, säger ju en hel del om deras människosyn.
Alla barn är väl för bövelen äkta?
är män djur?
Det som slår mig är att män är så otroligt lättstötta. Låt oss titta på bakgrunden till ovanstående kommentar.
En amerikansk författare skriver år 1967 en rasande uppgörelse med manssamhället. (Det som t o m Pär Ström igår i Aftonbladet erkände existerade, han menar dock tydligen, i Strindbergsk anda, att det nu slagit över och blivit ett matriakat.) Närmare fyrtio år senare läser en reporter i Sverige en recension av nyöversättningen av 60-talsboken. Denna recension är författad av en frilansare för en medlemstidning i en svensk organisation som jobbar för våldsutsatta kvinnor. Recensionen är hyllande, liksom de flesta andra recensioner av denna bok i svensk dagspress.
Reportern har dock en helt annan agenda än den hon visat upp för föreningen i fråga. (Hon är sedan tidigare oense med föreningen i en kontroversiell fråga.) Föreningen har av statstelevisionen förespeglats att man håller på med ett program om föreningens arbete med kvinnor som tvingats söka hjälp för att deras män misshandlar dem och ibland också deras barn. Ofta kan dessa kvinnor inte stanna kvar hemma utan får hjälp av föreningen till skyddat boende. Organisationens medlemsförbund drivs med ideell kraft, dock med stöd från vissa av kommunerna.
På senvintern 2005 börjar man vänta på att programmet skall visas i TV. Då kommer reportern upp till ordföranden för föreningen och kräver att få göra kompletterande frågor. Reportern har läst recensionen i föreningens medlemstidning. Hon kräver svar av ordföranden om hon delar 60-talsförfattarens synpunkter att män är "vandrande dildos", att "män är djur". Ordföranden blir tagen på sängen, vilket tydligt syns i TV-dokumentären. Reportern är nu helt annorlunda än hon tidigare varit och pressar på mycket hårt för att få ett svar på frågan om föreningen håller med författaren.
Till saken hör att den amerikanska författaren inte hade något med den svenska föreningen att göra, eller tvärtom. Det enda reportern hänger upp sin story på är en recension i föreningens medlemstidning. En recension som alltså på intet sätt skiljer sig från andra recensenters syn på boken i fråga. Ordföranden försöker förklara för reportern att detta är en enskild recensents synpukter om en bok. (Brukar tidningar censurera sina litteraturrecensenter?)
Efter mycket tjat, som visas i den oklippta versionen av inslaget, faller ordföranden till slut till föga och säger:
- Jaaaa! Män är djur, tycker inte du?
Detta till reportern som tidigare varit så förstående för föreningens arbete. Bara att reportern nu skuttar hem till redaktionen på statstelevisionen och klipper ihop tidernas mest populistiska reportage. Om manshatande feminister och lesbianer som hatar män och uppmanar till könskrig. Inklippt är eldslågor och affischer där man kan se ordet KRIG i stora bokstäver (att det stod "kvinnor mot krig" på affischen visades såklart inte). Hela nidbilden av feminister bekräftades.
Och ordföranden för föreningen i fråga fick avgå och åka hem till Karlskoga och gömma sig. Hennes barnbarn blev utsatta i skolan och fick höra att deras farmor tycker att män är djur. Nu är hon dock på fötter igen och konstaterar krasst att det må ha varit dumt att inte bara resa sig upp och gå när reportern började köra en Janne Josefsson.
Hon konstaterar också att det kanske var milt uttryckt att män är djur, för djur njuter inte av att skada andra djur. Det gör vissa av de män hon kommit i kontakt med via deras misshandlade kvinnor. Män kan alltså bete sig värre än djur.
Och så är debatten igång igen. Men vad är det då som gör att vissa män blir så upprörda medan andra inte blir det alls? Är det inte lite illvilligt att tolka in "alla män" i begreppet "män". Män är faktiskt obestämd form. Hade hon, eller Solanas för den delen, sagt "männen" hade det kanske varit lite mer begripligt. Men män...
Varför tar inte min man illa vid sig när vi talar om mäns våld mot kvinnor? Varför talar män om mäns våld mot kvinnor?
Jag antar att det handlar om att vissa lättstötta män känner sig diskriminerade. Bara genom att man talar om att män slår kvinnor. Men diskriminering uppstår faktiskt först då man särbehandlas. Att bara säga att män står för 90 procent av allt lagfört våld är inte diskriminering, det är fakta. Liksom att säga att kvinnor står för 80 procent av uttaget av föräldrapenning. Män slår, kvinnor tar föräldraledigt. Men det innebär givetvis inte att det inte finns kvinnor som slår eller män som tar föräldraledigt.
Det är först när man börjar behandla ALLA män som potentiella våldsmän eller alla kvinnor som potentiella föräldrafaror på arbetsmarknaden som diskriminering uppstår. Och för att kunna behandla ett kön utifrån att de står för en majortiet av en företeelse så måste man SE dem på detta sätt.
Det gör inte jag. Om Ireen von Wachenfeldt betraktar och behandlar varje enskild man som en våldsverkare vet jag inte, men jag har svårt att tro det, hon lär ju ha både en partner och barn av manskön.
Det hela handlar alltså om att vi måste kunna se ett problem och tala om det, att t ex utövande av våld och uttag av föräldraförsäkring är två väldigt könssegregerade fenomen, OCH förstå att det inte rent biologiskt hänger ihop med könet. Men det kräver också att lika lite som jag blir sur över att någon säger att kvinnor är hemma mer med barnen, så tjänar det till att bli sur över att få höra att män slår.
Gör något åt problemet i stället! Var snäll, dela med dig av föräldraledigheten!
Kulturskymning?
Men, att Kulturrådet och deras referensgrupp skall tillåtas styra innehållet i sådana tidsskrifter är ju fullständigt barockt och tyder på total kulturskymning. Siv Holma (v) har tydligen ställt en interpellation till moderata kulturministern som skall få svara i Riksdagen på om det verkligen är förenligt med tryckfriheten att undanhålla tidskrifter bidrag för att man inte gillar deras politiska innehåll.
Dilsa Demirbag Sten är tydligen den som initierat (i Kulturrådets referensgrupp) att Mana inte skall ha bidrag. Hon gillar inte deras inställning till Israels ockupation av palestinska områden. Det kan man ju förstå eftersom Demirbag Sten gett uttryck för en närmast hatisk inställning till palestinerna. (Sök gärna på www.jinge.se för att hitta hennes DN-artiklar.) Men samtidigt som Demirbag Sten uppenbarligen försvarat Jyllandspostens Muhammedteckningar och beklagat att JP ångrat sin publicering, så vill hon själv tysta Mana.
(Vad var det jag skrev om högern igår? D U B B E L M O R A L.
Nå, nu har Mana en ny prenumerant och den reklam de fått p g a Demirbag Sten hade de aldrig fått annars. Redaktionen bör skicka tackkort till Dilsa Demirbag Sten.
Touché!
http://persundlof.blogspot.com/2008/01/ny-miss-av-pr-strm.html
huckabee vinner valet!
Hillary Clinton är förmodligen den enda bland de tre demokratkandidaterna som klarar av att vinna valet för demokraterna. Dom andra två är endera för radikala (John Edwards) eller färgade (Barack Hussein Obama). Att Clinton är kvinna kommer amerikanska väljare möjligen att kunna köpa så länge hon inte tar ställning för abort eller alltför stark ställning mot USA:s nuvarande utrikespolitik.
Men, skulle Obama eller Edwards ställas mot charmtrollet Huckabee (mot abort, för de av amerikanska väljare så viktiga family values), så tror jag inte demokraterna vinner valet.
Kan det vara så att demokraternas väljare sett till budskapet där Clinton väl är den som ligger längst till höger men att när det väl blir presedentval kommer det handla om familjevärderingar och det s k "oskyldiga livet" som inte får kränkas? (Till skillnad mot det "skyldiga livet" som man får släcka utan misskund.)
Jag hoppas jag har fel och att John Edwards vinner.
vem skapade matriarkatet?
I maktutredningen på 1990-talet frågade man sig vad man allmänt anser en ekonomiskt oberoende man vara, och en ekonomiskt oberoende kvinna. Det förra är någon som har tillräckligt med pengar för att inte behöva jobba mer i sitt liv. Det andra någon som har tillräckligt med pengar för att slippa bli försörjd av en man.
Ändå sägs ett matriarkat råda därför att kvinnor sedan urminnes tider ansetts vara mest lämpade att ta hand om hem och barn. Det är det enda område där kvinnor inte ifrågasätts annat än om dom försöker bryta sig loss ur denna norm, t ex genom att komma tillbaka till jobbet efter bara sex månaders föräldraledighet. Kvinnor vill vara hemma hela föräldraledigheten, heter det. Varför? Kanske för att dom har trista, lågbetalda deltidsjobb utan karriärmöjligheter i kassan på ICA? Och varför har dom det? För att matriarkatet bestämt så eller för att deras (ofta manliga) chefer vägrar att ge dem heltidsjobb eller karriärutveckling då de ändå antas vara borta mer från jobbet än deras manliga kollegor?
Vad är männens ansvar i detta? Dels männen som är chefer, dels männen kvinnorna är gifta/sambos med? Att börja se kvinnor på samma sätt som de ser män? Att stå upp mot sin partner när hon kräver hela ledigheten? Eller att bekvämt luta sig tillbaka och möjligen då och då skriva på Svenska Dagbladets sajt om att matriarkatet hindrar dem från att vara med sina barn?
Det enda sättet att krossa detta påstådda matriarkat vore ju att stå upp för sin vilja att vara hemma, vägra skriva över ledigheten på mamman och ta det bråk som eventuellt uppstår. Så har kvinnor i alla tider gjort för att få jobba.
Läste nyss en liten bok författad av en kvinna vid namn Gisela Chand. Hon var gift med en engelsk läkare som vägrade låta henne arbeta. I England kostar dagis skjortan, över 10 000 kr för deltid i månaden. Detta fick hon betala själv från sin obefintliga ekonomi för han vägrade betala för att hon skulle jobba. Ja, det ledde till skilsmässa och att hon tog barnen och flyttade hem till Sverige. Levde hon i ett matriarkat?
I Sverige ser det annorlunda ut. Ännu. Vi har dagis och föräldrapenning som går i lika delar till båda föräldrarna. Det enda som fattas nu är att man inför en lag där det inte blir tillåtet att överföra några dagar på den andra parten. DET om något skulle ge män som inte orkar stå upp mot sina kvinnor råg i ryggen.
Varför förespråkar inte alla män delad föräldraförsäkring? Det borde väl vara en självklarhet om man vill bli garanterad att få vara med sina barn. Varför låter så många män som nästan var fjärde bli att ta ut en enda dags ledighet? Om man nu så gärna vill vara ledig finns ju två månader som mamman inte kan ta ifrån en.
Frågor jag inte lär få några svar på. Annat än att det är viktigare att gapa om mansförtryck än att verkligen göra något åt det.
De svaga männen
Men hur uppstår dessa könsroller och hur överlever dom? Jo, genom att män och kvinnor agerar utan att tänka på konsekvenserna. Kvinnor tänker inte på vad det innebär karriärmässigt, lönemässigt och pensionsmässigt om de tar hela föräldraledigheten med säg två-tre barn. Män tänker inte på hur det påverkar deras förhållande till barnen om de väljer jobbet före barnen. Och ingen av dessa två tänker på vad det gör med ett förhållande att man inte får någon som helst känsla för den andres dagliga liv.
En av kommentatorerna säger sig själv ha hört en kvinna neka sin man att vara föräldraledig. Vad jag frågar mig i ett sådant fall är varför blev det så? Varför ger han med sig? Blir han förvånad att hon säger nej, har han inga argument? Blev hon förvånad över att han ville vara ledig?
Om det stämmer att kvinnor tvingar sina män att underteckna pappret (vilket får mig att tänka på Luca Brasi i Gudfadern, either your brain or your signature will be on that paper) till försäkringskassan så kan männen inte skriva över två av månaderna som är vikta för dem. Ändå avstår nästan en fjärdedel av alla pappor från att ta ut en enda dags föräldraledighet. De två månaderna brinner inne och barnet får börja två månader tidigare på dagis. (Något som annars brukar användas som ett argument mot att dela lika lagstiftningsvägen...)
Jag förvånas över att man inte pratar igenom detta INNAN man väljer att skaffa barn. Som kvinna skulle jag aldrig valt den man jag valt om jag inte varit övertygad om att han skulle vara ledig. Men män försäkrar sig uppenbarligen inte om detsamma. Varför?
Jag tror att svaret ligger i att män är ganska bekväma med de könsroller vi har, liksom många kvinnor. Det blir jobbigt att börja ifrågasätta det som tas för givet. Man är kanske rädd för att sabba stämningen i relationen om man pratar om sådana teknikaliteter innnan barnen kommer, då när de skall tillverkas. Det är helt enkelt lättast att glida in i den av normen givna rollen och finna sig i denna.
Men, det kan ju inte, år 2008, komma som någon överraskning för en enda nybliven förälder att det pågår en debatt om att pappor bör vara hemma mer med sina barn och att kvinnor bör tänka mer på sin ekonomiska självständighet. Men det är klart, ingen vill ju tro att just mitt förhållande skall spricka, trots att mer än 50 procent av alla äktenskap leder till skilsmässa.
Och när skilsmässan väl är där är det ju lite sent att tänka efter. Då sitter hon där med en taskig lön och han med bilden av att vara en sämre förälder. "Hur fördelade ni omsorgen av barnen?" kanske familjerätten frågar. "Nä, jag skrev över alla dagarna på min fru för jag tyckte jobbet var viktigare/hon tvingade mig (held a gun to my head) och jag vågade/ville inte argumentera emot trots att det rörde min relation till mina egna barn. Jag tyckte det räckte att träffa dem på helgerna. Kvalitetstid ni vet." "Jamen då kan ni ju ses varannan helg för kvalitetstid i fortsättningen också då!"
Nä, pappor där ute, det duger inte. Ni är inga små offer, lika lite som era partners är små offer när det gäller att se om sitt eget hus rent ekonomiskt. Däremot är ni förmodligen ganska bekväma. Vilket kan komma att straffa sig. Det är kanske dags för båda könen att ta ansvar för sina handlingar och sluta skylla på varandra när det gäller föräldraskapet. Kvinnor måste våga, män måste våga. Det är enda vägen mot ett mer jämställt samhälle. Om det är det man vill ha?
de stackars männen
Vad Pär Ström blundar för är följande:
* Kvinnor tjänar mindre än män i samma och likvärdiga yrken.
* Över nittio procent av alla lagförda våldsbrott (mot kvinnor, män, barn) begås av män.
* Kvinnor riskerar sämre anställningar eller deltidsanställning p g a att de endera arbetar inom en kvinnodominerad bransch eller att de med rätta antas ta ut mer av föräldraledigheten.
* Män skriver oftare över sina föräldraledighetsdagar på sina fruar/sambor än tvärtom. (Detta leder sedan till att kvinnorna anses vara de som är mest lämpade att ta hand om barnen vid en skilsmässa, något som enligt Pär Ström är feministernas fel, inte männens som valde jobbet framför barnen.)
Det Pär Ström beskriver i sin artikel är snarare baksidan av ovanstående. Bara att det inte blir lika fina rubriker om Pär Ström hade varit hederlig nog att skilja sexism från feminism. En riktig högerman kan ju inte skriva en bok som ger feministerna rätt. Å ena sidan är sexism något rebiatfeministerna fått för sig, å andra sidan kan man, som Pär Ström, skylla sexismen på feministerna. Damned if you do, damned if you don't. Klassiskt.
Vad det hela egentligen handlar om är att Pär Ström inte vill dela med sig. Liksom så många andra män. De inser förstås, för dom är inte så korkade som dom ibland framstår, att ökad jämställdhet innebär minskat utrymme för männen. Det finns t ex en lönekaka att dela på och om vi inte skall fortsätta att betala kvinnor mindre så måste vi ta av det gemensamma utrymmet vilket lämnar mindre åt männen.
Om män tog större del i vårdnanden av sina barn skulle de ha en starkare position vid en skilsmässa. Om kvinnor lät bli att ta större delen av föräldraledigheten skulle de ha en starkare position på arbetsmarknaden. Män och kvinnor som delar lika på föräldraledigheten och hushållsarbetet skiljer sig dessutom i mindre utsträckning så vårdnadstvister och låga löner behöver inte ens uppstå om man lever jämställt.
Detta innebär såklart att även män kommer betraktas som föräldrafaror och kanske erhålla en sämre löneutveckling (något sådant har vi dock inte kunnat se ännu, män som är föräldralediga tenderar att ses som hyvens grabbar de också).
Nej, om Pär Ström ägt någon slags hederlighet hade han visat att det är vårt ojämställda och sexistiska samhälle som skapar de problem han belyser. Inte feminister som vill ha jämställdhet. Men sådan nyansering säljer ju inga böcker.
vi kan inte skrota ordet ras
Så enkelt är det dock inte att man bara kan igga detta begrepp som diskrimineringsgrund. Mikael Almén utvecklar detta på ett bra sätt på sin blogg. Jag håller med honom i hans slutsats. För att kunna kämpa mot rasism får man inte blunda för att ras dels är en diskrimineringsgrund, dels är något större än bara blod och biologiskt ursprung.
I diskrimineringsutredningen (som regeringen ännu inte förmått skriva en prop utifrån trots att denna var klar redan i början av 2006...) har man utvecklat hur man skall förhålla sig till begreppet ras. Bl a så förde HomO Hans Ytterberg ett väldigt bra resonemang i frågan i ett papper som berörde just om ordet ras skulle utrangeras i lagstiftningen. (Jag har i jobbet fått möjlighet att plöja alla de papper som producerats i utredningen.)
Han kom fram till att så inte bör ske (vilket även utredningen gjorde) eftersom ras ÄR en diskrimineringsgrund. Idag använder inte ens de värsta rasister ordet ras endast i biologisk mening, utan också i social mening. Forskning visar att ras också kan vara en social företeelse. I vithetsforskningen har man t ex lagt märke till att färgade människor genom sitt yrkesval, t ex utrikesminister i USA, och sin samhällsklass snarare uppfattas som "vita" än "svarta". Ras är så mycket mer än blod och hudfärg. Därför bör vi också i arbetet MOT rasism se hela detta begrepps innehåll.
Källor:
www.feministisktinitiativ.se
http://mikaelalmen.blogspot.com/2007/12/s-varfr-r-du-diskriminerad-lille-vn.html
Det lögnaktiga Svenskt Näringsliv
Apropå Alvedon så har dom snott Unionens slagord, att när man är stor måste man vara snäll. Det hade vi kunnat göra kul reklam på. Och visat hur samarbetsvilliga vi ju egentligen är som fackliga förhandlare. Vad än idioterna på Svenskt Näringslivs reklamverkstad försöker påskina. Dessa människor lever helt uppenbart i ett parallellt unviersum mot alla oss andra.
Låt mig ta ett par exempel från deras exempellöst osmakliga julkampanj med pepparkakasgubbar, -gummor, och -grisar. Hur mycket pengar som helst verkar dom för övrigt ha till sin lögnaktiga reklam, om man skall se till antalet helsidesannonser i alla tidningarna varenda dag i flera veckor.
Exempel 1: I en annons beklagar sig arbetsgivarna över att en stackars ung flicka fått gå först när företaget börjat gå dåligt. Svenskt Näringsliv verkar vilja ha befattningsskydd och livstidsanställningar, tänker man då. Men icke så. Det dom vill är att ta bort LAS helt och hållet. I synnerhet regeln om först in sist ut, anställningsskyddet. Kompetens får inte styra, gråter arbetsgivarna. Men det är ren lögn. I regeln om sist in, först ut finns även ett krav på tillräckliga kvalifikationer. Det betyder att för att någon som varit anställd längre skall få stanna så måste denna ha kvalifikationer för de tjänster som finns kvar. Otaliga är de förhandlingar jag suttit i där arbetsgivaren helt sonika ändrat befattningsbeskrivningarna i företaget, vilket står honom/henne fritt. Så att de inte passar de längst anställda. Det är alltså inte så att kompetens inte styr.
Varför ljuger Svenskt Näringsliv?
Nästa exempel från de lögnaktiga arbetsgivarna är det med den lilla grisen som hittar ett par vetekorn och vill ha hjälp av de andra djuren på gården att mala dessa till mjöl för att sedan baka bröd. De andra djuren hänvisar då till att de vill ha avtalsenlig (avtal slutna med Svenskt Näringslivs underorganisationer som parter) lön. Detta tycker Svenskt Näringsliv är horribelt. De tycks förespråka ett system där man bildar kolshoser eller kibbutzer för att bli självförsörjande. D v s där alla på gården hjälps åt gratis mot att de sedan får äta en del av brödet. Samtidigt som den som kom med idéen får behålla mer. De utanför gården skall självklart inte få del av brödet. Välfärdssamhället får sig nämligen en ordentlig känga i berättelsen.
Varför är allmän välfärd och kollektivavtal någon fult för Svenskt Näringsliv?
Vill Svenskt Näringsliv hellre ha lagstiftning på området? Nej, det ville dom ju inte. Sagorna om flickan och grisen visar tillsammans att Svenskt Närinsliv varken vill ha kollektivavtalade rättigheter eller lagstiftning. Kvarstår alltså ett 1800-talssamhälle där arbetsgivaren från dag till dag kan välja vem han vill anställda och när som helst skicka denne på dörren. Där ingen kan vara säker på att ha försörjning för sin familj nästa månad och de som av olika skäl, barnafödande, sjukdom, ålder, inte kan jobba tvingas förlita sig på de barmhärtiga samariter som kanske kommer finnas i samhället.
Nej, det är nog dags för Svenskt Näringsliv att ta ett steg bort från sin föråldrade retorik och komma ner till oss andra på jorden. Det är ju här vi gemensamt kan åstadkomma ett bra arbetsliv för alla. Men det är kanske inte arbetsgivarnas mål?
Statistisk, lögn, förbannad lögn och Micke Alonzo
En god förälder delar på ansvaret för barnen, låter barnen vara med varje förälder oavsett kön. Senare i artikeln säger han just detta. Men hur går det ihop med att påstå att mammorna blir sämre föräldrar när dom gör just det. Man kan såklart vinkla en story hur som helst så att den passar sitt syfte, men Alonzo pratar i nattmössan. Eller så vill han bara ha uppmärksamhet.
Sen kan vi verkligen fråga oss om inte detta är ett fall av förbannad lögn som fortsättning på statistiken. 25 procent. Det låter mycket det. Som när man för någon månad sedan var upprörda över att kvinnors våld ökat med fem procent. (Det låg tidigare på fem procent, mäns på 95 procent så nu är det väl tio procent för kvinnor får man anta.)
Med de siffror som Svenskan anger idag så har antalet ensamma pappor ökat från 14 procent till 17,5 procent på åtta år. Siffran 25 procent handlar alltså inte om hur skillnaden mellan mammor och pappor förändrats, utan hur många fler pappor som har hand om sina barn. Vilket är en positiv nyhet, om än inte så stor som siffran vill låta påskina. Det rör sig om 14 000 fler pappor (alltså 71 000), medan 334 000 mammor är ensamstående.
Så, det är bara för papporna där ute att börja med att ta föräldraledigt, det minskar risken för skilsmässa dessutom. Dela lika, för barnens skull!
Källor:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_669599.svd
