Rabiatfeminism - början

På min blogg fick jag häromsistens en uppmaning om att vara ödmjuk inför en av de debattörer som brukar skriva här och på andra feministbloggar. Antar att mannen som önskade mer ödmjukhet från min sida ville att jag skulle bemöta och diskutera de åsikter debattören uttryckte. Det har jag gjort om och om igen på denna blogg. Men det kommer inte innebära att jag ger dem rätt. Om det är brist på ödmjukhet så är jag guilty as charged.

Det förekommer ofta rent lögnaktiga påhopp på feminister i allmänhet och på oss i Fi i synnerhet. Ofta spelar det ingen roll att man försöker argumentera, för de lögnaktiga tror verkligen på sina egna lögner. (Åtminstone kan man hoppas att det är det som driver dem...)

Två lögner som ständigt återupprepas är

-         Att Feministiskt initiativ är odemokratiska och att någon intern diskussion inte förekommer

-         att Feministiskt initiativ redan från början beslutat sig att blåsa staten på pengar genom att inte kalla sig ett regelrätt parti

Dessa två lögner bygger på en djup okunskap om vad en demokratisk förening är. Det kan alltså finnas anledning att räta ut vissa frågetecken.

Feministiskt initiativ är en ideell förening som företräds av en styrelse och två talespersoner. Styrelsen och talespersonerna utses av kongressen vartannat år. Högsta organ är kongressen. På denna deltar betalande medlemmar från hela landet efter kallelse i vederbörlig ordning. Till kongressen har varje medlem motionsrätt.

Vid den ordinarie kongressen 2007 hanns inte alla beslut med och vi hann heller inte diskutera vårt partiprogram ordentligt varför det beslutades att hålla extra kongress under 2008. Inför denna kongress har arbetsgrupper bestående av medlemmar med specialkompetens och -intresse jobbat igenom vårt hundrasidiga program med nya förslag. Detta arbete har varit enormt tidskrävande och har ställt stora krav på de deltagande som alla såklart jobbat ideellt. Styrelsen har sedan skrivit propositioner utifrån förslagen och varje medlem har möjlighet att skriva motioner till extrakongressen.

Ett annat beslut som skall tas på extrakongressen är huruvida Fi skall ställa upp i val 2009 och 2010. För att fatta beslut om detta ansåg styrelsen att det behövdes en utredning. En sådan har genomförts av engagerade medlemmar, en alldeles lysande utredning. En majoritet av styrelsen har sedan valt att föreslå kongressen att fatta beslut om att vi skall ställa upp i val. Till skillnad mot vad vissa debattörer försöker påskina så finns inga sådana beslut ännu. Det är heller inte säkert att vi kommer fatta ett sådant beslut på kongressen i maj. Det är helt upp till medlemmarna. Medlemmarna tycker förmodligen som styrelsen, vissa att vi inte alls skall hålla på med parlamentariska initiativ, vissa att vi bara skall ställa upp i något av valen och andra att meningen med Fi är att vi skall kunna ställa upp i val. Notera nogsamt att åsikterna går i sär inom föreningen!

Tyder ovanstående procedur på att vi är odemokratiska? Nej. Det finns alltså ingen som helst anledning att visa sig ödmjuk inför personer som påstår det.

När det gäller bidraget från kommittén med det långa namnet så hade vi att välja mellan tre alternativ:

1. Söka pengar för 2007 för den verksamhet som Fi grundats för att bedriva, folkbildande verksamhet. Detta helt enligt reglerna för att få pengar. Hade vi inte uppfyllt dessa regler till punkt och pricka kan jag garantera att Gerd Engman och gänget gladeligen avslagit vår ansökan. (Detta trots att dom t ex beviljar miljöpartiets kvinnoorganisation samma bidrag.)
2. Föregripa medlemmarnas beslut på extrakongressen 2008 och betrakta Fi som ett parti som kommer ställa upp i val. D v s inte söka pengar för 2007 trots att vi ända fram till ett beslut om att ställa upp i val faktiskt uppfyller kriterierna för stöd. Det senare är ungefär som om jag skulle avstå från att ansöka om a-kassa när jag är arbetslös för att jag kanske kommer att få ett jobb längre fram.
3. Göra som miljöpartisterna och bilda en kvinnoorganisation vid sidan av den feministiska, men det är ju liksom det vi inte vill. (Oavsett vad vissa bloggare påstår.)

Det kan så klart finnas synpunkter på att vi inte vill definiera oss som politiskt parti i samma bemärkelse som den vedertagna, utan att vi vill vara något annat, något nytt. Det kan ju också framstå som lite läskigt när någon går emot det vedertagna och vägrar rätta in sig i ledet. Men det är fortfarande föreningens medlemmar som har beslutet i sina händer. Inte styrelsen, inte antifeministiska bloggare.

Idag hände'rä. Jag prata i telefon med en medlem från Kallsta och plötsligt insåg jag att jag hör tamme fan inte va han säger. Männ guuuud ni, jag har tappa lite av min hörförståelse. Över tjugo år i förskingringen har påverka min värmländska så ja till vardags i Stôckôlm talar ett språk som förvisso är påverkat av värmländskan men där folk allt oftare har svårt att identifiera var jag kommer från. Allt från Göteborg till Norrköping brukar föreslås.

Har å andra sidan börjat tänka på värmländska igen. I torsdags hade fåglarna skite rönnbär på min fine lille bil. Och jag stod där utanför Konsum i Skattkärr och kom på mig själv med att tänka:

- Fôggeljävvler!

Njuter varje dag av att läsa lokalpressen. Underbara Gunvor Nyman på Värmlands Fôlkblad skrev i förra veckan en artikel om mannen som vunnit i tingsrätten efter att ha blivit anklagad för smuggling. Han stod där i bordershopen i Tyskland och insåg att faaan va billig ölen var, da. Istället för en pall (100 flak) köpte han två pallar (200 flak). Han resonerade som så att snart var det ju midsommar och då går dä ju en tie flak och sen skulle ju sonen gifte sig och så skulle han ju bju sine arbetskolleger på öl. Så som barnet i godisaffären köpte han två pallar öl, packade in dem i bilen och fastnade i den svenska tullen. Som inte trodde att alla 200 flaken var för eget bruk. (Jävvla skåninger.)

Det trodde dock tingsrätten i Kallsta. Och VF:s stjärnreporter Gunvor Nyman skrev en fantastisk artikel om hur mannen nu fick tillbaka sin öl. Det vill till att han dricker fort nu, innan ölen blir dåli.

Och i morgon kommer den miljonte kunden besöka IKEA ute på Bergvik. På ett halvår. I en kommun med 80 000 invånare. Värmland ä fantastiskt.

Källa: http://www.vf.se/Nyheter/Allman/2008/Februari/Vecka-7/200-flak-ol--for-eget-bruk.aspx

Sitter här på jobbet och väntar på att vår växel skall börja fungera igen så man kan ha lunchjour. Läser samtidigt i Expressen att Margot Wallströms son Viktor fått en praktikplats på EU-represenationen i Bryssel. Ja, Expressens rubrikmakare påstår att det är ett jobb och antyder att mamma Wallström skulle ligga bakom. I artikeln framgår dock att unge Viktor, som läser statsvetenskap i Uppsala, själv sökt och att han fått jobbet utan att någon visste vem hans mor var.

Men vad är det egentligen som är konstigt med detta? Själv sitter jag här på Sif:s gamla kontor i Karlstad, numera Unionen. Mitt inloggningsnamn är anjo, tidigare innehades det av min mor, Ann-Marie som jobbade på Sif från 1988 fram till pensionen för sju år sedan.

Min mor var först klubbordförande för Sif på ett företag i Karlstad, min far var klubbordförande för Metall på ett annat företag inom samma koncern. Mamma blev sedan rekryterad till avdelningskontoret. Där behövde dom någon som kunde hjälpa till att stoppa brev i kuvert när man hade stora medlemsutskick. Jag pluggade på P-linjen på Högskolan och behövde extra pengar. Så jag fick jobbet, några timmar i månaden.

På Sif träffade jag deras studerandeombudsman som kom från Göteborg. Hon tyckte väl att jag verkade framåt och det är ju inte allt för lätt att hitta studerande som fått det fackliga med modersmjölken. Så jag anställdes som studerandekontaktombud på Högskolan.

När jag sedan gick arbetslös nere i Helsingborg ett par år senare, och var klar med min arbetsrättsliga utbildning, så visade sig mina fackliga kontakter i Karlstad utgöra en merit för att få jobba för Sif i Helsingborg. Vilket i sin tur bidrog när man i Karlstad behövde en vikarie för min mor som skulle jobba i Örebro ett halvår.

I Helsingborg var jag också ordförande för Sif:s ungdomssektion vilket ledde till kontakt med huvudkontoret i Stockholm och efter Karlstad fick jag ett vik där uppe som ungdomssekreterare.

När viket tog slut skickade jag spontanansökningar till alla fack jag kunde tänka mig. HTF nappade, jag fick jobb som ombudsman och på den vägen är det. Elva år senare har vi nu slagit ihop Sif och HTF till Unionen och jag jobbar ett halvår i Karlstad igen, på gamla Sifkontoret.

Och studerandeombudsman i Göteborg idag, det är det min syster.

Så vad kan man säga om detta? Att jag fått hjälp av min mor vid två tillfällen. Ja. Att jag utbildat mig i arbetsrätt och organisationskunskap? Ja. Att jag har både facklig förankring, delar fackliga värderingar sedan barnsben? Ja. vad var det då som gjorde att jag hamnade där jag hamnade, eller att min syster hamnade där hon hamnade?

Intresse. Driv. Kontakter.

Är det konstigt att barn följer sina föräldrar i fotspåren när det gäller yrkesval? Knappast, det är i stället förhållandevis vanligt.

Kontentan av det hela är nog att det är svårt att säga vad som är hönan eller ägget här, får man jobbet för att man när ett intresse för just detta jobb och medvetet har strävat mot detta, eller får man jobbet för att detta intresse kommer från en förälder som kan lägga ett gott ord för en? Hade det varit bättre för Sif om dom anställt någon annan den där gången 1990? Svårt att säga, men jag vågar nog påstå att det var bra att anställa mig. Förmodligen gör Viktor Wallström ett gott jobb på sin EU-praktik också.

Åter på mitt hotell efter ännu en dag i solstaden Karlstad som idag faktiskt har gjort skäl för sitt namn. Hotellet kryllar av ryssar och igår hörde jag en man och två kvinnor stå i lobbyn och utgjuta sig kring detta. Mannen berättade om något hotell där ryska gäster stulit allt som går att stjäla. Skruvat ur lampor, metallsocklar som går att sälja o s v. Han varnade kvinnorna för att det kunde vara tomt på rummen när det var dags att städa.

Ryssarna är unga och jag misstänker att dom har något med universitetet att göra, säkert något slags utbyte. Ikväll stod dom och rökte och verkade vänta på att bli upplockade utanför hotellets entré. Ser ut att vara välartade unga män och kvinnor. Skulle inte förvåna mig om dom redan är långt mer välutbildade än mannen i lobbyn i går. 

 Men visst finns det fördomar om våra grannar i öster. För ett par år sedan på båten mellan Åbo och Stockholm (Silja  Line) hade man satt upp skyltar vid efterrättsbuffén. De var endast författade på ryska men jag lyckades ändå tyda dem, om man bara kan tyda bokstäverna så är det ibland inte så svårt att gissa sig till innebörden. Det som stod ovanför tallrikarna var

"DE DJUPA TALLRIKARNA FÅR BARA ANVÄNDAS TILL DESSERTEN."

Inte på engelska. Inte på svenska. Inte på finska. Ergo, det är bara ryssar som äter buffé i djupa tallrikar. Jag som rest en hel del i Ryssland och Baltikum vet ju att smörgåsbordet är ganska utbrett även där. Jag har aldrig sett någon äta buffé i djupa tallrikar utom en estnisk lastbilschaufför på en Estlandsfärja en gång. Han hade öst upp från alla rätterna i samma tallrik. Å andra sidan är det inte ovanligt att se svenskar ösa på på samma sätt fast de använder flata tallrikar...

So what? Är det besvärligare att diska de djupa tallrikarna? Eller försökte Silja Line uppfostra sina ryska passagerare och lära dem bordsskick?

På jobbet har jag tampats med IT- och telefonservicen i Stockholm. Ingenting funkar som det skall och stackars Lasse på IT börjar väl tröttna på mig nu. De mejl som skickas till min gamla HTF-adress verkar ha försvunnit helt. Folk ringer och undrar om jag slutat. Sen dyker min nya mobiltelefon upp. Det är en vansinnigt avancerad historia med pekpinne, internet, mejl och GPS. Så nu kommer jag kunna ställa in den senare när jag skall hem. 

"Tag höger ut på E18, kör sedan rakt fram i 310 kilometer."

Känns änna lite Ryssland där, raka vägen liksom. 

Sen ville dom ändra mitt telefonnummer men då satte jag mig på tvären. Aldrig i livet. Det räcker med att tolv års kontakter inte kan nå mig per mejl. Så nu har jag tre mobiler. En privat, en som jag kan använda på jouren här i stan med nytt nummer och så den nya värstingen som mobiltelefon. Fast telefoni? Nä, det verkar ha ratats av vår arbetsgivare. På HTF hade vi IP-telefoni och det var ju lysande att ha allt på ett ställe. Nu har vi tre olika diariesystem att skriva i när vi tar emot samtal och lägger upp förhandlingsärenden. Dessa är inte synkade mot varandra. 

Ja, det är lite rörigt rent tekniskt just nu. 

Så till slut gav jag upp, då SIM-kort nummer tre inte anländer förrän i morgon. På vägen från jobbet passerar jag skulpturen Vindarnas boning som vi fick göra studiebesök till i tredje klass, på en rundtur i det historiska Karlstad. Skulpturen är en gåva från Finland till Sverige. Kung Karl IX (grundare av Karlstad medan han fortfarande var hertig av Värmland) gav finska invandrare fri jord och skattefrihet på 1500-talet. Skulpturen är tänkt som ett äreminne över alla de finländare som kom hit. De som ofta jobbade uppe i norra Värmland som svedjefinnar och inom träindustrin. Flottningen av trästockarna skedde sedan fritt på Klarälven och det är väl inte för inte som skulpturen står just invid en av älvfårorna i Karlstad. En av dessa invandrare var alltså min och makens ättling, som jag skrev om i förrgår. Undrar om också de bemöttes med misstänksamhet. Det ger i allafall lite perspektiv när man tänker på att både jag och den lille mannen finns här för att någon valde att söka sig utomlands.

Gick till puben the Leprechaun http://www.theleprechaun.se/ och åt en mycket god fish'n'chips och drack lite Staropramen. Trevlig service! Blev fort mätt och tog en liten promenad på stan. Bredvid mitt hotell finns en butik för värmländskt konsthantverk. Fullständigt livsfarligt. Ser mitt traktamente flyga all världens kos, inte bara på mat och fördyrade levnadskostnader, utan också på upprepade besök i detta Mecka för kosnthantverksintresserade.  http://www.konsthantverk.net/ 

Snygg kudde med applikationer till min lammskinnsfåtölj och en elegant smidesljusstake till hallen blev det. 

Och min kollega Barbros son gör hundskulpturer som man bara måste älska.

Maken himlar med ögonen nere i Jönköping och oroar sig för att hans fru skall förköpa sig... :)

Under mina år i Feministiskt intiativ, det senaste i föreningens styrelse, har jag ofta slagits av hur pragmatiskt inriktad denna styrelse är. Bred men pragmatisk, aktivism först, teori sen. Även om vi ibland är bättre på att tänka ut strålande aktiviteter än att gemensamt genomföra dem. Några är mer handlingskraftiga än andra. Men så är det ju i de flesta styrelser, några snackar och andra gör. Några dogmatiska diskussioner om könskrig eller särart förekommer inte. De flesta av oss skulle nog definiera sig som likhetsfeminister, d v s män och kvinnor är på det stora hela, bortsett från vissa fysiska företräden, lika.

De krav vi brukar komma med är sådana som delad föräldraledighet, lika och likvärdig lön, krossa rasismen, stoppa våld mot kvinnor och ta hänsyn även till kvinnor när man bygger samhället.

Det är med tanke på ovanstående synnerligen intressant när man av antifeminister som nyliberalen Pär Ström och andra feminister som traditionellt liberala Fredrika Bremerförbundet framställs som "Talibanfeminister". Eller "Män är djur-feminister". Eller "Jävla gubbe, jag skall slita dig i stycken-feminister". Låt oss titta närmare på dessa feminismkonstruktioner. (För de är konstruerade.)

"Talibanfeministen"
Begreppet har myntats på senare tid och källan verkar vara (inte sällan ny-) liberala aktörer som t ex ovan nämnde Ström. Det torde härröra sig från ett tal som Gudrun Schyman höll på Vänsterpartiets kongress 2002. Där konstaterade Schyman att "...samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige."

Detta kan ju inte vara så himla kontroversiellt om man tittar på vad hon faktiskt säger, d v s att det finns en ordning i samhället som underordnar kvinnor i förhållande till män, oavsett var man bor och att detta tar olika uttryck men bygger på samma grund, att män är överordnade och skall ha makten över och framför kvinnor. Högermänniskor som Maria Abrahamsson och Pär Ström håller självklart inte med. För den förra existerar inga könsorättvisor, skrev hon själv i SvD igår. Tror att hon utgår från att vi alla är individer och det inte går att se generella mönster och strukturer i samhället. För den senare existerar bara könsorättvisor och strukturer när det gäller förtryck av män. Att Fredrika Bremersällskapet verkar ifrågasätta Schymans analys är däremot väldigt intressant i sammanhanget, där har ju ändå frågan om könsrollernas inverkan alltid varit central.

Något som också är centralt i detta sammanhang är att det idag pågår en debatt om s k "hedersvåld" där vissa debattörer gärna vill särskilja denna form av våld från den form av våld etniskt svenska kvinnor möter. Det finns skillnader, men det Schyman pekar på är att det i båda fallen rör sig om en patriarkal ordning, utövad av kvinnor, män och ibland hela familjer som vill kontrollera kvinnor. Oavsett om det är en sambo som slår ihjäl sin partner och gömmer henne en månad i oljepannan när hon vill skiljas eller en styvfar och bror som med modern närvarande kastar ut en ung flicka från en balkong, så handlar det om att hålla fast kvinnan i ett mönster som man tror gynnar männen/traditionen/ordningen/tryggheten/normen. Pär Ström är något på spåren när han säger att män faktiskt inte gynnas, men han går vilse när han tror att det är feministerna som skapat denna ordning.

Talibantalet skrevs för övrigt av en man.

"Män är djur-feministen"
På denna blogg har jag skrivit återkommande om Ireen von Wachenfeldts uttalande och Dokument inifråns s k journalistik. Det enda man kan säga är att det var SVT:s journalist som tvingade fram detta uttalande (som inte ens var ROKS uttalande utan härrör sig från en amerikansk 1960-talsförfattare) för att vinkla ett program i ett syfte som passade hennes och redaktionens syften att bevisa att ROKS var konstiga feminister. Att journalisten och ROKS tidigare haft olika uppfattningar om just hedersvåldsfrågan kanske bara är en tillfällighet. 

Fakta är i alla fall att journalisten förespeglat ROKS att hon skulle göra ett program om organisationens och deras medlemmars arbete med att stödja, hjälpa och skydda kvinnor som de jag nämnt ovan. Dock skiljer sig tydligen journalistens och ROKS analys i hedersvåldsfrågan. Uppslaget till programmet Könskriget  lär ha kommit från Marianne Spanner som gjorde dokumentären om Fadime där hennes far och manliga släktingar skildrades ganska närgånget. Könskriget-journalisten var, om jag inte är felunderrättad, researcher åt Spanner inför dokumentären om Fadime.

Kan det vara så att hela berättelsen om Könskriget uppstått ur frustrationen över mordet på Fadime? Och för att man upplevt att ROKS inte sett saken på samma sätt som man själv?

"Jävla gubbe, jag skall slita dig i stycken-feministen"
Man skulle kunna bli konspiratorisk när det gäller SVT:s inblandning i konstruerandet av fulfeminister. När Feministiskt initiativ höll sitt första årsmöte i Örebro kom ca 400 feminister från alla läger och alla delar av landet. Liberala, radikala, likhets-, särartsfeminister osv. Innan mötet hade arrangörerna anlitat några personer som uppträdde på scenen.

Mot slutet av den minst timmeslånga kavalkaden äntrade Radical Cheerleading scenen. Dessa består av ett gäng tjejer med kroppar som snarare ser ut som tjejers kroppar brukar än som cheerleaders brukar se ut. De sjöng några verser och avslutade sedan med att berätta om hur en av deras vänner blivit våldtagen av en jävla snubbe. När hon låg blåslagen i ett buskage kom en annan man förbi, och hon trodde han skulle hjälpa henne. Men han blev tydligen kåt och våldtog henne han också. Vännerna skrev en vers om att jävla gubbe, nu slår vi tillbaka, vi skall slita dig i stycken. Typ.

De flesta förstår nog att man blir arg över detta, och att det då är bättre att skalda om det än att faktiskt gå ut på stan och slåss.

Men SVT:s Aktuellt hade en helt annan agenda. De klippte ut denna lilla vers, ingenting annat från själva årsmötet eller resten av kavalkaden. Sedan satt Anna Hedenmo i studion och försökte få Gudrun Schyman att svara på varför Feministiskt initiativ ville slita män i stycken.

Helt i linje med den ett par månader tidigare visade dokumentären Könskriget. En dokumentär som man alltså planerat sedan mordet på Fadime.

Vi har alltså ett statligt public service-bolag som på bästa sändningstid framställer Fi:s politik utifrån en fristående performancegrupp och ROKS arbete med misshandlande kvinnor utifrån en bok som skrevs i USA för 40 år sedan.

Sen har vi aktörer, feminister och icke-feminister, som med sina egna agendor vill få oss som arbetar för jämställdhet och mindre våld i samhället att framstå som fulfeminister. Varför? För att vi aldrig ger oss, för att vi fortsätter det aktiva arbetet för att skapa ett samhälle där kön inte spelar roll? För att vi upplevs som vänster i motsats till den enda rätta vägen - liberalismen? För att vi ifrågasätter att vissa män (invandrade sådana) skulle vara mer våldsamma än etniskt svenska män?

Handlar det om höger och vänster? Om att vissa liberaler och konservativa inte delar analysen om könsmaktsordningen? Och att de liberala feminister som gör det är mer liberala än feminister?

Eller bottnar alla tre fulfeminismerna ovan egentligen i Marianne Spanners och Evin Rubars program om Fadime och Könskriget och deras meningsskiljaktigheter med ROKS. Hade Radical Cheerleading fortfarande varit ett samtalsämne om inte Könskriget visats, hade det ens kommit upp? Hade Könskriget skapats om ROKS helt delat Spanners och Rubars analys om hedersvåld?

Är det därför Schymans talibantal plötsligt får liv igen tillsammans med Radical Cheerleading och Ireen von Wachenfeldt? Genom liberala kärl?

Ja, det skulle krävas en djupare diskursanalys för att studera detta fenomen. Det får jag spara tills jag får tid att återvända till universitetet.  

Källor: Bl a
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=420242
http://www.journalisten.se/artikel/9114/rubar-fick-telefonhot

"Män är djur- och Talibanfeministerna", som du fokuserar på, är en liten men högröstad grupp feminister med udda åsikter. Att ta sin utgångspunkt som du gör i den lilla skaran är som att göra som han som tappat sin nyckel och förgäves letar under gatlyktan, och bara där."

och

"Varför har "Män är djur- och Talibanfeministerna" fått så starkt genomslag?"

och
 
"Det är trist och beklagligt att den här lilla gruppen får så stor uppmärksamhet. Det ger en ensidig och felaktig bild av feminism och ytterst blir avsaknad av en konstruktiv diskussion till nackdel för demokratin."

Ja, om inte ens Fredrika Bremerförbundets ordförande ser igenom bilden av att feminister anser att män är djur eller att de är talibaner, så är det kanske inte så konstigt att det får starkt genomslag. En ordförande för ett av våra äldsta kvinnoförbund borde kunna genomskåda denna dramaturgi. Kan Ann Falkinger ge exempel på vilka den "lilla högröstade gruppen" är?

Jag misstänker att namn som Ireen von Wachenfeldt, Gudrun Schyman och gruppen Radical Cheerleading finns i hennes tankar. Liksom i Pär Ströms. Därmed sällar sig Falkinger faktiskt till Ström. Och bidrar själv, förmhoppningsvis helt omedvetet, till att förstärka bilen av feminister som människor som anser att män är djur och att jämföra med talibaner.

Omedvetet, hoppas jag. Trots att det för en feminist som håller sig någorlunda välinformerad inte längre kan vara okänt hur både "män är djur", "svenska män är talibaner" och "jag hatar dig jävla gubbe" ryckts ur sina sammanhang.

Jag rycker själv citaten ovan ur sitt sammanhang. Det öppna brevet syftar till att lyfta fram det goda med kampen för jämställdhet. Men det är uppseendeväckande att Fredrika Bremerförbundet måste utmåla sig själva som sansade, goda kvinnor som kämpar för jämställdhet medan man samtidigt utmålar en annan grupp som rabiata, högröstade fulfeminister. Fast både von Wachenfeldt, Schyman och den arga kvinna som skrev versern om våldtäktsmannen (den jävla gubben) förmodligen har exakt samma mål som Fredrika Bremerförbundet.

Varför detta särskiljande mellan fina och fula feminister? För att rättfärdiga sig själva och inte framstå som några rabiatfeminister som vill ha jämställdhet på männens bekostnad? (D v s män får avstå löneutrymme för att kvinnor skall komma ikapp, män får avstå pensionsutrymme för att pensionerna skall göras könsneutrala osv.)

Man kan undra. Synd är det att inte alla feminister vågar stå upp för det gemensamma målet utan att hacka på varandra.

Källa: http://www.fredrikabremer.se//site/page/147?nid=5102602