Rabiatfeminism - början

Idag på lunchen råkade jag överhöra ett samtal mellan två män som slagit sig ner vid mitt bord på lunchrestaurangeni Sumpan. Den äldre av de två berättade liksom i förbigående att han fått ett nytt barnbarn. (Jag lyckades inte klura ut om han var farfar eller morfar till det nya barnet.) Hursomhelst så sken hans bekant upp och uttryckte att det ju var väldigt roligt.

- Ja, sa farfar/morfar, det blev ju en pojke också.

Det var tydligen extra trevligt då de tidigare barnbarnen var flickor. De fortsatte att tala lite om detta och så säger farfar/morfar:

- Ja, jag har köpt en radiostyrd bil till honom!

Hans bekant la upp ett flatgarv och tyckte tydligen att detta var väldigt kul. Samtalet fortsatte om hur den fyra veckor gamle killen skulle kunna uppskatta denna present senare i livet, och att det ju var trevligt med ett barnbarn av hankön då det ju innebar att farfar/morfar skulle få lära honom lite tekniska saker osv.

Där var jag tvungen att lämna lunchhaket. Men jag funderar fortfarande på varför inte hans andra barnbarn fått radiostyrda bilar eller sågs som extra trevliga att få. Och man slutar aldrig att förundras över vårt extrema behov av att göra kön.

Veckans boktips får därför bli Ylva Elvin-Nowaks och Helene Thompsons Att göra kön. Hade jag haft den med mig i väskan hade farfar/morfar fått den av mig direkt.

Idag rapporterade Godmorgon Världen i P1 från Kambodja där man nu står i färd att genomföra rättegångar mot Röda Khmer-ledare som fortfarande är i livet. I höstas hade vi förmånen att få resa runt i detta fantastiska land.  Samtidigt som de människor vi mötte var idel leenden och värme så kunde vi inte ungå att fundera över hur de över huvud taget orkat. Förmodligen genom en attityd där man tar dagen som den kommer och inte funderar så mycket på morgondagen. 'Today is today and tomorrow is tomorrow' som vår guide och tuk-tuk-förare Pheuy i Siem Riep uttryckte det.

I Phnom Penh besökte vi Tuol Sleng, eller S-21, som Röda Khmerernas fängelse kallades. Tuol Sleng var tidigare en skola som 1975 gjordes om till fängelse och tortyrcentral. Sammanlagt tror man att närmare två miljoner människor dödades av Röda Khmererna mellan april 1975 och januari 1979. En miljon är fortfarande försvunna. Många, kvinnor, män och barn, togs till Tuol Sleng. Fotograferades noggrannt, foton som finns att beskåda på muséet, och slängdes sedan in i små, små celler som byggts i skolsalarna av tegelsten eller trä. Cellerna var mindre än bås i en ladugård och en del saknade dörrar då fångarna ändå var ständigt fjättrade mot väggen med en kedja.

Här torterade man sedan de människor som man ansåg ha förått den nya repuliken, främst personer som ansågs tillhöra andra klasser än de som Pol Pot & co nu utlyst som de två enda existerande: Bönder och fabriksarbetare. (Bl a så skickades hela stadsbefolkningarna ut på landsbyggden för att börja om från början och bygga det nya Kambodja med kollektivt jordbruk.) Personer som kunde misstänkas vara utbildade låg extra risigt till. (Och de var ju inte få i Kambodja efter Prins Sihanouks bildningskampanjer.) Tortyren kunde bl a gå ut på att man spändes fast på en brits och fick glödgande järn nypt runt bröstvårtorna och skorpioner lössläppta över kroppen. Eller alkohol hälld genom näsan. När folk sedan skrivit 100-tals sidor av 'bekännelser' kördes de på oxkärror till Choung Ek, Dödens Fält, där de tvingades ner på knä och slogs ihjäl innan de kastades i massgravar (kulor ansågs för dyrt att slösa för detta dödande).

Utställningarna paa Tuol Sleng visar att många anhöriga aldrig fått veta annat än att deras anhöriga kommit till denna plats. Men med tanke på att bara fjorton kom därifrån med livet i behåll när vietnameserna invaderade Kambodja 1979 så är det nog inte så mycket att hoppas på, även om en kvinna berättade att hon ännu väntar på att sonen skall komma hem, 26 år senare. Vår guide, i 40-årsåldern, berättade att hennes far, bror och syster dödats och att hon och modern lyckats fly till Vietnam. Mamman har dock aldrig orkat besöka dotterns arbetsplats.

Vad som gör oss så ont är att vi inget fått lära om detta. Om detta har ingen berättat, för att travestera en kampanj (Levande Historia) som berättat om sådant vi redan visste. Eller får svenska skolbarn idag en lika genomgripande utbildning om Kambodja som om WW2? Det är kanske dags att satsa lite på 'truth and reconciliation' för Kamodjanerna. Vilket väl iofs skulle ställa vissa regeringar i dålig dager. De som blundade för folkmordet och sedan låtsades som om ingenting hänt. Deras namn? Margareth Thatcher och Ronald Reagan t ex. USA och Storbritannien lät Röda Khmererna sitta kvar som representanter för Kambodja i FN under 1980-talet, trots att landet hade en ny regering. Thatcher lär i en intervju ha uttryckt att det gick alldeles utmärkt att jobba tillsammans med de mer 'moderata elementen' i Röda Khmererna. Jo, liksom det går alldeles utmärkt att dricka te med Pinochet. Massgravarna som grävdes upp redan 1980 var visst bara 'vietnamesisk propaganda'. Å andra sidan så lär en del av de vapen som Röda Khmererna använde ha kommit från Sverige. Inte direkt importerade till Kambodja förstås, men väl till Singapore där de sedan funnit andra vägar...

Men, låt oss nu verkligen hoppas att människorna i Kambodja äntligen skall få veta, skall få klarhet i vad som hände med familj, grannar, vänner. Och kanske slippa denna fåfängda väntan.

(Bilden är tagen från flodbåten som går mellan Battambang och Siem Riep. Barnen bor i ett fiskesamhälle långt ute i detta floddelta, på husbåtar. Där är bara vatten och himmel.)

I Aftonbladet kan man idag läsa en artikel av Maj Wechselmann där hon förundras över USA:s namngivning av sina militära operationer. Något jag länge fascinerats av. Det började med att jag skrev en uppsats på universitetet i Edinburgh om humanitära interventioner och där fördjupade mig i USA:s s k humanitära interventioner i Irak (Operation Provide Comfort) där man skulle rädda kurdiska och shiitiska minoriteter från svält och i Somalia (Operation Restore Hope) där amerikaner på TV sett döende somaliska barn och nu krävde av Bush den äldre att denne skulle rycka ut till räddning. Det gjorde Bush, eller snarare hans undersåtar, det fanns ju röster att värva. Tyvärr vände det när CNN i stället började rapportera om döda amerikaner på Mogadishus gator. Då drogs trupperna tillbaka och somalierna lämnades att döda varandra ohejdat. Det humanitära räckte alltså inte till när hemmaopinionen vände, och hemmaopinionen var inte human när det var egna liv som stod på spel.

När USA gick in i Afghanistan efter 11 september 2001 så hade man först tänkt kalla invasionen Operation Infinite Justice. Något som säkert hade gillats av den kristna högern i USA, men som efter viss eftertanke ändå bedömdes som lite för mycket. Men visst säger det något om hur USA ser på sig själva som hämnare och världspolis? Jag som trodde att det bara var gudar som kunde stå för en sådan rättvisa. I stället döptes operationen till Operation Enduring Freedom. Jo just, som min käre sambo skulle sagt.

Vid Mittuniversitetet finns två kvinnor, Siv Fahlgren och Britt-Marie Thurén, som skrivit en rapport om Susanna Popovas bok 'Viljan att flyta medströms' (utgiven av Timbro) där Popova granskar ett antal avhandlingar i genusvetenskap. De försöker bemöta journalisten Popovas kritik och fortfarande upprätthålla en viss nivå av vetenskaplighet. Vilket kan vara nog så svårt. Journalistisk som kritiserar vetenskap är nämligen ganska svår att bemöta, i synnerhet om den som Popovas kritik går ut på att man inte får använda sig av för området vedertagna vetenskapliga begrepp.

Rapportförfattarna gör liknelsen med hur kärnfysiken skulle utvecklats om den bara fått använda sig av begrepp och det Popova kallar signalord som finns i allmänhetens vardagsspråk. Andra liknelser kan göras med nationalekonomin och dess teorier om rationella varelser och 'the economic man'. Att utveckla begrepp, skriver rapportförfattarna, är vägen till ökad precision i tanken. Kanske något Popova skulle prova på, kan man tycka. Det finns utbildningar i vetenskapsjournlistik där man kan lära sig att tänka som en forskare men fortfarande skriva som en journalist. *tips*

Tänker inte här redogöra för hela rapporten, utan lämnar slutordet till Fahlgren och Thurén:

"Det den feministiska vetenskapsteorin lärt oss är att var man än står när man betraktar världen så står man någonstans (om man inte vill inta en gudomlig position). Det blir för oss mycket tydligt i Popovas läsning var hon står och vems ström hon vill flyta med i. Genusforskningen ska från hennes utgångspunkt på alla sätt misstänkliggöras till förmån för en mer traditionell, positivistisk forskning som vill presentera en "neutral sanning" för oss om världen. Problemet är bara att denna position inte kan vara mer neutral och sann än den förra. Varför kritiseras inte traditionell positivistisk forskning för att använda sig av "signalord" som objektivitet, neutralitet, sanning?"

och

" Kritisk forskning måste förvisso tåla att den utsätts för granskning som inte alltid är kunnig och ideologiskt neutral utan handlar om försvar av vedertagna "sanningar". Det är normal debatt, även om man kan tycka att det är mer intressant när kritik grundas på kunskap. Vi anser därför inte att Popovas kritik skadar genusforskningen intellektuellt. Den skjuter väldigt långt från målet. Om förenklad och ytlig kritik får politiskt gehör kan den däremot skada just den kritiska öppenhet som Popova säger sig försvara. Därför vill vi bemöta Popova och visa varför hennes argument inte håller."

(Siv Fahlgren och Britt-Marie Thurén, Viljan att flyta medströms - eller kraften att simma motströms? - ett svar på Popovas granskning av svensk genusforskning, 2005, Rapporten går att läsa på: http://www.miun.se/upload/Institutioner/SOA/ForumGenus/rapporter/Fahlgren,%20S_Thurén,%20B-M_Viljan%20att%20flyta%20medströms.pdf)

Özz Nûjen slår huvudet på spiken i senaste Dagens Arbete (1/2006), www.da.se. Där slår han ett slag för feministisk passivitet och frågan är om det inte vore en strategi... :)

Då DA tillåter att man citerar dem så länge källan anges så gör jag det här, för det är gott tänkt och väl uttryckt av Özz.

"Skönt med ett nytt år! Gott nytt 2006!

Fy faan vad skönt, vill man utbrista om och om igen.

2005 var ett riktigt skitår, det var hetsens och häxjakternas år. De som blev mest utsatta var feministerna, de farliga kvinnorna, de onda och dåliga kvinnorna.

Hoppas det inte fortsätter i år. Hoppas feminismen kommer tillbaks kraftigare och än mer viljestark och beslutsam detta år.

2006 år efter Jesus födelse är det tydligen fortfarande skillnad på folk och (kvinno)folk.

Varför hatas och ratas feminister och feminismen? Varför är media mot dem? Varför är till och med regeringen Persson mot dem?

Men vad vill feministerna egentligen? De vill ju ha jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, helt enkelt rättvisa. Så varför är folk (tack vare media) mot detta? Vill inte alla ha rättvisa?

Nej tydligen inte.

Bakom allt detta ligger, Timbro, Schibstedt och Bonnier och bara maler ner, trycker ner och misskrediterar kvinnliga initativ, initiativ för ett bättre och rättvisare Sverige.

De har skapat ett stort propagandamaskineri som sprider ”sanningar” och ”avslöjanden” om dessa modiga och framåtsträvande kvinnor. Maskineriet är penningstint, med stort kontaktnät ända in i regeringen och är fullständigt hänsynslöst i sin kamp mot det svagare könet.

Vi har sett och ser samma maskineri jobba frenetiskt i frågor om jämlikhet mellan folkgrupper, klasser och sexuella läggningar.

Detta propagandamaskineri vill inte ha förändring, det vill inte ha rättvisa, det vill inte förändra världen till det bättre, det vill bara maximera och öka sin makt, sin vinst och sitt inflytande.

För att få reell rättvisa krävs det att de bättre bemedlade, männen, de rika och heterosexuella, delar med sig av sin makt och ändrar sin livsstil och uppfattning om våra medmänniskor.

Så enkelt och svårt är det.

Feministiskt initiativ heter det, feministiskt initiativ ... än en gång är det kvinnorna som tar initiativ, för de självgoda männen gör det inte, de rika gör det inte, du gör det inte ...

Vad skönt och nytänkande det skulle vara om kvinnorna i stället startade feministisk passivitet, va?

Äsch! Håll käften gubbjävel, städa själv, diska själv, hämta kaffet/papperen själv, jag skiter i var du lagt din skjorta eller glömt dina strumpor, nej jag orkar inte! Ta egna initiativ mansgris!

Vad sägs om Manligt initiativ?

Vi lever i en intressant och spännande tid, patriarkatet håller på att sakta (förhoppningsvis snabbare) men säkert dö.

Att patriarkatet kommer att dö är säkert och skulle det mot all förmodan överleva ja då går vi alla, ja alla, hela vår värld under för så farlig och självdestruktiv är sjukdomen patriarkatet."

"... ett jämställt ansvar för barn och hem skulle kunna rädda kärleken i många äktenskap. Kärleken bryts ned och förloras i den maktkamp som uppstår när kvinnor - rimligt nog - inte längre vill acceptera att ensamma ta huvudansvaret för hem och barn." (Claes Borgström, JämO)

Detta är ett svar jag skrev på Ebba Witt-Brattströms debattartikel i DN i höstas. Denna togs förstås inte in, men publicerades sedan som ledare på F!:s hemsida, samt omnämns också i senaste numret av Arena.  

"Det var synd att Ebba Witt-Brattström inte var närvarande på Fi:s årsmöte i Örebro. Hade hon varit det så hade hon kanske fått en något annorlunda bild av vad som försiggick under mötet. Vi är nämligen många som inte alls känner igen oss i beskrivningen i Dagens Nyheter den 9 oktober 2005, ej heller i den skildring av årsmötet som media givit.

När Ebba valde att hoppa av F! inför årsmötet var det många medlemmar som uttryckte besvikelse över detta, dels för att de sett just Ebba som en önskad kraft inom föreningen men också för att hon inte verkade ta dem och deras engagemang på allvar genom att invänta årsmötet. Det är som bekant enklare att påverka en förenings politik om man är med på mötena än från TV:s morgonsoffa.

Under våren och sommaren har engagemanget varit stort runt om i landet, överallt har nya Fi-grupper bildats, människor har träffats och diskuterat feminism och kommit med förslag till politiskt program. De som inte ansett att deras åsikter kommit till sin rätt i interimstyrelsens förslag till politiskt program har kunnat motionera. Till årsmötet i Örebro kom över 200 motioner in från engagerade medlemmar runt om i landet. Vissa av dessa motioner försökte styrelsen väva in i programmet redan innan årsmötet, andra ville man ta med sig för utveckling av politiken och vissa förslog man skulle avslås. Precis som det brukar gå till inför årsmöten.

Vi nära 300 medlemmar som närvarade på årsmötet stötte och blötte sedan dessa motioner i arbetsgrupper och tog ställning till dem genom omröstning. För den som deltagit i ett antal årsmöten genom åren framstod detta inte som något konstigt, för andra kanske det var abstrakt. Naturligtvis leder en nedröstad motion till besvikelse, ibland tårar, för den som skrivit motionen, men så är det ju när majoritetsbeslut skall fattas. Faktum är att en majoritet av medlemmarna på mötet röstade för det program som nu håller på att sammanställas.

Frågan är varför Ebba utgår från att vi som var närvarande på mötet inte förstår vad som sker? Kan det inte helt enkelt vara så att en majoritet av årsmötets deltagare ansåg att styrelsens förslag till organisation var det bästa, och att Skåne-förslaget skulle röstas ner? Är det inte lite föraktfullt att betrakta oss som ’parodiskt manipulerade’?

Vidar talar Ebba i sin artikel om hur hon skulle ha reagerat om hon varit en ’sökande tonåring’ (förstagångsväljare). Månne vore det bättre att lämna till tonåringarna själva att avgöra hur de vill uppfatta Fi. Vi är övertygade om att de är tänkande människor av kött och blod som själva är kapabla att bilda sig en uppfattning om F!:s politik. Vi är också övertygade om att dessa tonåringar inte har några problem med att F! driver en feminism som tar sikte på ALLA kvinnor och män, oavsett sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Vi anser inte att det finns något rätt eller fel som vi skall tala om för dessa unga män och kvinnor. Och vi anser inte att det är fel att sätta fokus på de olika maktordningar som finns i samhället, där medelålders, heterosexuella, kvinnliga professorer faktiskt är överordnade unga, homosexuella, kvinnliga undersköterskor.

Vi tror också att de tonåringar som intresserar sig för feminismen vet att se igenom de patriarkala strukturer som ’drar sig undan’ från jämställdheten för att den blir för ’farlig’ för de redan etablerade maktförhållandena i samhället. Michel Foucault framhöll en gång i tiden att om man vill krossa ett politiskt initiativ så skall man framställa det endera som bisarrt eller galet. Eller kanske, som i Ebbas artikel, ’patetiskt’ eller ’parodiskt’? Mediabilden av F! de senaste veckorna har legat väldigt långt från vår bild av föreningen och oss själva. Tidigare feminister har valt att ligga mycket lågt, eller att gå ut och tala om att F! utgör ett ’hot mot feminismen’. Men det är ju som sagt först när man verkligen börjar ställa krav på omfördelning av resurserna i samhället, läs: pengarna, som det blir svårt för vissa att vara feminister.

I sin artikel skriver Ebba Witt-Brattström att feminismen är mångstämmig som ideologi och att den måste få vara rymlig, att feminismen tillhör ingen, men finns för alla som behöver den. Om detta håller vi med Ebba. Därför är det desto konstigare att hon talar om rätt eller fel sorts feminism som om en sorts feminism som står över en annan bredare feminism som tar hänsyn till att den som tillhör fel grupp kanske inte ens kommer in på intensiven i ett framtida samhälle, kvinnohjärta eller ej.

Vi skriver nu 2005 och de unga väljare som skall rösta för första gången nästa höst kommer nog att vara mer intresserade av vad F! kan göra för dem nu idag, som unga kvinnor och män av olika sexuell orientering och olika etnisk bakgrund, än Fogelsta-gruppen och Alva Myrdal.

Men inte desto mindre har även F!, som modern feministisk rörelse, en hel del att lära av historiens systrar och (en och annan) bröder. Men vi tror också att Fogelsta-kvinnorna och Alva Myrdal skulle haft en del att lära sig av dagens unga feminister. Nämligen att hierarkiska strukturer existerar inte bara mellan könen utan också mellan t ex personer med olika etnisk bakgrund eller olika sexuell läggning. Där högutbildade, etniskt svenska, heterosexuella kvinnor har ett stort maktövertag i förhållande till respektive minoritet. Det är dags att göra upp med den svenska feminismen som blind för alla andra maktstrukturer än patriarkatet.

I slutet av sin artikel anbefaller Ebba oss en större ödmjukhet inför kvinnohistoriens lärdomar. Detta tar vi förstås till oss, men skulle vilja ge ett litet råd tillbaka. Nämligen att med större självdistans och mer öppet sinnelag mot yngre feminister så kommer man säkert att bemötas av den respekt man gjort sig förtjänt av."