Rabiatfeminism - början

Sjöng en åldrad Mick Jagger för oss från en liveinspelning när vi körde hem från Huddinge sjukhus igår eftermiddag. Ironiskt kan tyckas med tanke på det möte med en läkare vi just haft.  

I höstas inledde vi en utredning på Fertilitetsenheten för att undersöka varför vi inte blir med barn, samt om det går att få hjälp. Det är ju inte direkt så att någon av oss någonsin varit noggranna med skydden?   

Utredningen inleddes i sista sekunden, innan jag fyllde 39, som är gränsen för att få hjälp. Vi blev snabbt varse att det finns en annan gräns, som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Nämligen att ingen med ett BMI över 30 slinker genom landstingets finmaskiga nät. I mitt fall handlar det om att inte väga över 85 kilo. Då jag väger ett antal kilon mer än 85 inleddes steg tre i den förändringsprocess som påbörjades i januari 2006.

Steg ett var att ta sig till gymmet 2-3 gånger i veckan. Väl där stod konditionsträning, styrketräning och simning på schemat. Mycket träning, få gånger i veckan. Det hade ingen större effekt på min vikt. Steg två blev därför att gå med i Viktväktarna för vilken gång i ordningen vet jag inte. Där tappade jag i rask takt, som alltid, tio kilo. Sen tog det, som alltid, stopp.  

Jag lider, som kanske en femtedel av alla svenska kvinnor, av polycystiska äggstockar (PCO) vilket bl a påverkar vikten så att man lätt går upp och har svårare än normalt att gå ner. Vad som är hönan eller ägget vet man inte; om det är hormonrubbningen som gör att man blir fet eller att man är fet som gör att man har en rubbning. Men läkarvetenskapen börjar luta mer och mer åt det förra. 

När vi så fick veta att ytterligare viktminskning krävdes inleddes steg tre som innebar träning 4-6 dagar i veckan och lite kortare pass på 1-1,5 timme per dag samt lämnande av Viktväktarnas svältkost till förmån för GI-metoden. Tidningarna och Anna Skipper har ju sagt att man tappar massor i vikt. Så jag körde åtta veckor ungefär som Anna Skippers offer i Du är vad du äter. Och tappade två kilon.  Något måste ju vara fel när man äter ca 1 600 kcal om dagen, tränar för 700 kcal och ändå inte går ner mer i vikt. 

(Av den läkare vi träffade igår fick jag veta att det beror på ens gener, då det finns kvinnor i ökenländer som tidigare fått klara sig på lite dadlar, men nu när dom äter mer normalt går upp i vikt. Jo, han sa faktiskt så. Konstigt att den absoluta majoriteten av mina släktingar i tre led inte alls var/är särskilt överviktiga. Har f ö släktforskat ner till 1600-talet men därinnan finns kanske någon ökenkvinna?)

Sedan dess har jag mer eller mindre gett upp, äter kontrollerat och försöker hålla nere snabba kolhydrater. Ligger kanske kring 2 000 kcal i snitt i veckan. Samt har fortsatt träna minst fyra dagar i veckan. (Crosstraining på gymet, stavgång runt sjön, vattengympa med styrketräning två gånger i veckan.) Och vikten ligger still. Under tiden har Fertilitetsenheten på Huddinge sjukhus skickat runt mig på olika undersökningar och behandlingar och ändrat min medicinering för att göra mig mer fertil. Jag har till och med opererat bort ett myom som satt i vägen.  

Så igår var det dags för återbesök nummer 1. Trodde vi. Det visade sig vara sista besöket. Utan förvarning eller förklaring hade vår läkare bytts ut mot en annan. Denne hade inte läst vår journal utan satt och läste innantill från densamma. Ena sekunden frågar han maken om han lämnat spermaprov, vilket han gjort två gånger, andra sekunden tittar läkaren på datorskärmen och säger att han helt frankt måste säga att dessa spermier duger inte. För naturlig befruktning vill säga. Därmed faller allt tillbaka på mig.

För att få assisterad befruktning eller IVF (provrörsbefruktning) måste man som sagt väga under 85 kilo. Orsaken till övervikten, om den beror på sjukdom eller att man ligger på soffan och äter praliner och aldrig rör sig är i sammanhanget irrelevant. Om man är helt frisk, har låg puls och ok blodtryck, spelar ingen roll. (Det undersöks inte ens.) En graviditet bedöms vara förenad med livsfara om man går upp till ca 110 kilo. (Rugbyspelande eller kultötande kvinnor göre sig icke besvär.) 

"Vi vill inte göra friska människor sjuka."

Samtidigt föreslår man inga som helst strategier för hur jag skall minska i vikt. Det holistiska tänkandet i vården lyser med sin frånvaro. Det enda som återstår är väl en gastric bypass. För friska människor som inte väger tillräckligt mycket (BMI 50 enligt vår läkare igår, 140 kilo i mitt fall) kostar en sådan 100 000 kronor. Jag är alltså 13 kilo för fet för att få hjälp att bli gravid och 42 kilo för smal för att få hjälp att inte längre vara fet. (Gränsen för fetma går vid BMI 30/85 kilo för en 168 cm kropp.)

Här finns alltså en gråzon på 55 kilo där många, kanske de flesta, PCO-kvinnor befinner sig. Man kan inte tolka det på annat sätt än att om man drabbas av PCO så får man skylla sig själv eller se det som tough luck. 

Lösningar? Adoption är inte möjligt då vi även där faller för ännu en gräns, åldersgränsen. Om vi inte gör som Keith och David i Six Feet Under och adopterar äldre barn. Vilket denna fantastiska serie, som vi kommer sakna oerhört, faktiskt slår ett slag för. (Russel och Anthony är ju egentligen toppenungar, det ser ju alla.) 

Men, det är ju så, att även om vi inte kan få allt som vi vill, så har vi ju det vi behöver, varandra. Oavsett vad vi väljer att fylla våra liv med.  

You can't always get what you want, no!
You can't always get what you want (tell ya baby)
You can't always get what you want (no)
But if you try sometimes you just might find
You get what you need
Oh yes! Woo!