Rabiatfeminism - början

På alla tidningars hemsidor frågar man idag om vad läsarna tycker om förslaget att kvotera VAB-uttaget. Ca 80 procent tycker, givetvis, att det är ett dåligt förslag. Det tycker alltid en majoritet. Det är nämligen så att sådana förslag slår direkt mot ens innersta. Hur beter jag mig egentligen som pappa, är jag tillräckligt mycket med mina barn eller prioriterar jag jobbet? Hur gör jag som mamma, delar jag med mig av ledigheten eller kräver jag att få allt själv, då det iaf är ett område jag är bäst på? I arbetslivet är ju sällan mammor bäst, eftersom dom inte är där så mycket... Åtminstone om man skall se det ur arbetsgivarens ögon. Håller man med om att det är idealt att mamma är hemma och pappa är the male breadwinner, innerst inne? Eller tycker man att det är lite pinsamt? Att man fallit så totalt för könsrollstrycket. Det tänkte vi ju inte, då innan vi fick barn, då ville vi ju dela lika. Det blev bara inte så. Pinsamt nog. Men att erkänna att det är man själv som försatt sig i en situation där man lever en 1950-talskönsroll, det kostar på. 

Nu är det ju dock inte så att män inte vabbar. 36 procent av dagarna tas ut av män. Mot 19,5 procent när det gäller uttag av  föräldraledighet. Det är många fler än de ca 15 procent som tycker att det vore ok att man delade lika på vabbandet. Bland de 80 procent som säger tvärnej till kvotering, finns alltså åtskilliga som delar hyfsat lika, redan idag. Så vad är dom rädda för? Att deras valmöjlighet skall försvinna, om dom skulle vilja köra på 50-talsidealet ett tag? Förmodligen. Men till lika stor del tror jag att det också handlar om det där dåliga samvetet.