Kvinnor med röst och parti
I valrörelsens efterdyningar slår jag upp boken jag inte hann läsa färdigt i somras, när valrörelsen kom i vägen. Christina Florins Kvinnor får röst (Atlas, 2005), en historisk skildring av kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse.
Genom sex kvinnors brev skildras rösträttskampen. ”Förfärligt mycket i breven är trög läsning”, skriver Florin. ”Det handlar om tågtider, om mötesplatser och möteslokaler och otjänlig väderlek. Gnäll på andra som inte ställer upp. Om brist på pengar och om de förkättrade tidningarna som inte skriver eller skriver fel saker. Det handlar om beställningar på föredrag från hela landet, om trötthet och bitterhet. Men däremellan finns verkliga guldkorn.” (Florin, 2006, s 40)
Trots att det gått mer än hundra år känner jag så väl igen mig. Vad gör man åt tidningar som inte skriver, och som när dom skriver bara ägnar sig åt personangrepp och inte åt vår politik? Vari består egentligen skillnaden mellan Jan Huss porträttering i Aftonbladet hösten 2005, av feminister som fula kvinnor med hår under armarna och bröst till knäna och Albert Engström porträtt i Strix 1908 av ”Fru Lesbin” och hennes skäggiga, ogifta väninnor i rösträttsrörelsen?
Rösträttskvinnorna slet hårt för att engagera andra kvinnor runt om i landet. Valborg Olander i Falun skriver ”I Mora, ett så stort samhälle, ha vi inte ett enda namn, fastän listor skickats till samma personer, som på andra håll, och artisten Zorns fru lovat göra vad hon kan (fast hon själv är emot saken [kvinnlig rösträtt, min anm])”. (Florin, 2006, s 125)
Även hundra år senare saknas namn i Mora. Kvinnor från Falun och andra delar av Dalarna kom i stället till vår hjälp när valturnén nådde Mora i slutet av augusti. I Orsa finns idag Lotta Falkeborn Willner som, liksom på rösträttskvinnornas tid, hjälpte oss att arrangera allmänt möte på orten. Så jobbade kvinnor för lika rättigheter i början av förra seklet, och så jobbar vi än idag; genom agitation och öppna möten. Engagerade medlemmar runt om i landet öppnar dörrar både till sina hem och till ortens lokaliteter. Just den kvällen i Dalarna sov vi alla i en lånad sommarstuga vid Siljans strand.
Kampen för medborgerliga rättigheter var, och är, ingen sinekur. Vi kan skriva under på att det krävs en hel del även idag. När vi nu ser valresultatet inser vi exakt hur hårt det är. Hur mycket varje enskild röst kräver i hårt fotarbete på gator och torg.
Ångermanland var särskilt tufft område för rösträttskvinnorna. Detta vidunderligt vackra landskap med blånande berg och djupa dalgångar. Frigga Carlberg skickades upp längs Ångermanälven. ”Sollefteå, Gudmundrå och Helgum är sorgebarnen vid Ångermanälven” skriver hon till Signe Bergman. Och i mitt minne väcks en bild av ett Sollefteå i släpljus, där vi stannade för att äta middag, en kväll på väg mot Östersund. I minnet ser och känner jag doften av gårdsserveringen. Ser de tre unga killarna från orten som på Helena Svenssons uppmaning att de borde rösta på F! skrattade och sa att ’det där är bara bråk och jävelskap’. Nog var det så de upplevdes, Frigga, Signe Bergman och de andra? Som några som bara ställde till det med sina krav på rösträtt. Liksom Fredrik Reinfeldt tycks tycka om kravet på varannan damernas i regeringen. Bråk och jävelskap.
Alla dessa möten landet runt. Papper, flygblad och material som skulle skickas och möten som skulle arrangeras med lokaler och inbjudningar som annonserades i lokalpressen. Sedan skulle resetalarna ta sig dit. Augusta Tonning färdades på sin häst, humoristiskt döpt till ”Rösträttskampen”, i hela södra Sverige och en kvinna som hette Malmberg fotvandrade 145 mil sommaren 1908 för att skaffa adresser och sprida budskapet till avlägsna delar av landet. Framför mig flimrar bilden av oss, kånkande på högtalaranläggning och kartonger fyllda av valmaterial.
Det är i rösträttskvinnornas kamp jag finner tröst i valets efterdyningar. Deras kamp för rösträtt pågick mellan 1902-1921. Kampen fortsatte senare, med nya mål, men fick form av parti för bara ett år sedan. Målet är ett samhälle där människor behandlas lika oavsett kön, etnicitet, klass, sexuell läggning eller funktion. Det är ingen sinekur. Men vi står upp gemensamt, och kampen den fortsätter.
