Kvinnor som förstör för kvinnor?
Läste häromdagen en krönika i någon av gratistidningarna. En kvinnlig lärare och krönikör var rasande över att två kvinnor i Västerås ljugit om att de blivit våldtagna. Dessa förstörde enligt henne för andra kvinnor, som blev våldtagna på riktigt. Det blir helt enkelt svårare att bli trodd för den som verkligen blivit våldtagen om det bevisligen finns kvinnor som söker uppmärksamhet (eller, som i Västerås, ersättning från Brottsoffersmyndigheten) genom att staga en våldtäkt.
Exakt så känner jag också varje gång jag hör att någon ljugit om att de blivit våldtagna. Men trots min magkänsla och heliga ilska är det något som hindrar mig från att kasta mig över tangentbordet för att skriva krönikor eller blogginlägg frustande av vrede över dessa svekfulla kvinnor.
Exakt vad det är som får mig att besinna mig vet jag inte. Men på något sätt känns det som om vi alla befinner oss i ett sammanhang där det inte är så lätt att säga att det är andra kvinnors fel att kvinnor inte blir tagna på allvar i våldtäktsmål. Jag tror nämligen att föreställningen att 'hon var egentligen med på det' kom först. Denna föreställning kommer inte av att det finns kvinnor som verkligen var med på sex och sedan ångrat sig, utan av att kvinnor och män faktiskt inte tar våldtäkt på allvar. Något måste väl kvinnan ändå ha kunnat göra för att undvika att bli våldtagen? Klä sig annorlunda? Inte umgås med just dessa män? Inte följa med honom hem från krogen?
Problemet är väl snarare att kvinnor inte anmäler våldtäkt? Långt innan fallen i Västerås skrev Inga-Lisa Sangregorio en artikel i Bang (1/2000) om ett brev hon fått från en man hon kallar Pralinmannen. Sangregorio hade offentligt kritiserat sexualbrottsutredningen 1976 som bl a föreslog att mindre brutala våldtäkter skulle döpas om till sexuellt tvång. Åtta män och en kvinna hade ägnat fem år åt att utreda. En före detta lagman irriterade sig på Sangregorios kritik och skrev alltså ett brev:
"Felet med er artikel i DN 9/5 är att Ni förutsätter det som skall bevisas, nämligen att det enligt något slags naturens ordning är ett grovt brott att tilltvinga sig samlag. Naturligtvis tycker jag själv och andra äldre herrar att så är fallet. Våra kvinnor höll på sig och ett samlag var det högsta en kvinna kunde ge en man. Inte undra på att hennes könsfrihet skyddades av rigorösa straffbestämmelser.
Men dagens unga kvinnor har ju, som det heter, avdramatiserat sexlivet. Ett samlag är reducerat till ett vänskapsbevis, inget annat. Det kan ges till vem som helst. Det kan med fördel ges till helt tillfälliga förbindelser, t o m till okända. Det ges bort som en chokladpralin ur en välfylld påse.
Men om någon då tar en pralin utan lov kan det ju för det första inte vara så hemskt obehagligt för kvinnan och för det andra inte heller vara något så särskilt grovt från straffrättslig synpunkt. (...)"
Det är alltså sådana som han som suttit (sitter) och bedömt kvinnors vittnesmål i våldtäktsmål. Det känns som att detta är ett bra mycket större problem än att enstaka kvinnor ljuger om våldtäkt. I det senare fallet skulle man ju i stället kunna vända på frågan och fråga sig vad mannen hade där att göra. När skall vi få se upprörda krönikor om att män ljuger om att de utsatts för brott, eller arga brev om varför misshandlade män egentligen var ute på stan över huvud taget?
Exakt så känner jag också varje gång jag hör att någon ljugit om att de blivit våldtagna. Men trots min magkänsla och heliga ilska är det något som hindrar mig från att kasta mig över tangentbordet för att skriva krönikor eller blogginlägg frustande av vrede över dessa svekfulla kvinnor.
Exakt vad det är som får mig att besinna mig vet jag inte. Men på något sätt känns det som om vi alla befinner oss i ett sammanhang där det inte är så lätt att säga att det är andra kvinnors fel att kvinnor inte blir tagna på allvar i våldtäktsmål. Jag tror nämligen att föreställningen att 'hon var egentligen med på det' kom först. Denna föreställning kommer inte av att det finns kvinnor som verkligen var med på sex och sedan ångrat sig, utan av att kvinnor och män faktiskt inte tar våldtäkt på allvar. Något måste väl kvinnan ändå ha kunnat göra för att undvika att bli våldtagen? Klä sig annorlunda? Inte umgås med just dessa män? Inte följa med honom hem från krogen?
Problemet är väl snarare att kvinnor inte anmäler våldtäkt? Långt innan fallen i Västerås skrev Inga-Lisa Sangregorio en artikel i Bang (1/2000) om ett brev hon fått från en man hon kallar Pralinmannen. Sangregorio hade offentligt kritiserat sexualbrottsutredningen 1976 som bl a föreslog att mindre brutala våldtäkter skulle döpas om till sexuellt tvång. Åtta män och en kvinna hade ägnat fem år åt att utreda. En före detta lagman irriterade sig på Sangregorios kritik och skrev alltså ett brev:
"Felet med er artikel i DN 9/5 är att Ni förutsätter det som skall bevisas, nämligen att det enligt något slags naturens ordning är ett grovt brott att tilltvinga sig samlag. Naturligtvis tycker jag själv och andra äldre herrar att så är fallet. Våra kvinnor höll på sig och ett samlag var det högsta en kvinna kunde ge en man. Inte undra på att hennes könsfrihet skyddades av rigorösa straffbestämmelser.
Men dagens unga kvinnor har ju, som det heter, avdramatiserat sexlivet. Ett samlag är reducerat till ett vänskapsbevis, inget annat. Det kan ges till vem som helst. Det kan med fördel ges till helt tillfälliga förbindelser, t o m till okända. Det ges bort som en chokladpralin ur en välfylld påse.
Men om någon då tar en pralin utan lov kan det ju för det första inte vara så hemskt obehagligt för kvinnan och för det andra inte heller vara något så särskilt grovt från straffrättslig synpunkt. (...)"
Det är alltså sådana som han som suttit (sitter) och bedömt kvinnors vittnesmål i våldtäktsmål. Det känns som att detta är ett bra mycket större problem än att enstaka kvinnor ljuger om våldtäkt. I det senare fallet skulle man ju i stället kunna vända på frågan och fråga sig vad mannen hade där att göra. När skall vi få se upprörda krönikor om att män ljuger om att de utsatts för brott, eller arga brev om varför misshandlade män egentligen var ute på stan över huvud taget?
Kommentarer
Trackback
