Den nakne kejsaren
Idag var jag på personalkonferens på jobbet. Alla 370 kollegorna från hela landet hade kallats in till Djurönäset för två dagars konferens. Idag hade ledningen anlitat den norske psykologen Jan Atle Andersen. Vissa av cheferna har varit i extas över denne man. Jag börjar förstå varför.
En person som på fullt ansvar hävdar att det är individen som väljer om han eller hon blir kränkt eller inte, som väljer om han eller hon vill uppröras eller inte, det måste ju vara mumma för en chef som inte vill ta ansvar för organisation eller kollektiva mönster. (Att vilja är nämligen att göra enligt Jan Atle.) Om det är individen som ansvarar fråntar det ju chefen ansvar för individerna på arbetsplatsen. Himla smutt!
Men vad cheferna tydligen missat att fråga Jan Atle Andersen vid deras tidigare möten var hur han ser på trakasserier av enskilda medarbetare. En kollega frågade hur han applicerar sitt resonemang på personer som blir sexuellt trakasserade verbalt. "Se det som en komplimang" svarar psykologen Jan Atle Andersen.
Det får det att börja koka i lokalen.
Fler frågor följer och Jan Atle ångar glatt på. Kvinnor som lever i förhållanden där dom misshandlas påstår att dom blir fråntagna sin handlingsförmåga men det avfärdar Jan Atle. Han berättar senare om alla dessa människor som bara går och väntar på att bli kränkta för att kunna sjukskriva sig. Och att den som blir trakasserad eller misshandlad i förhållande efter förhållande eller anställning efter anställning måste se sig själv i spegeln för att fråga sig varför det händer just henne.
En kollega lämnar lokalen.
Nu är det uppbrottstämningen i lokalen.
En kollega frågar om invandrare också skall se sig i spegeln och fråga sig om det är deras eget fel att de inte får jobb. Jan Atle förstår inte parallellen...
Då reser sig ännu en kollega och går.
Låt mig ta några exempel, säger Jan Atle och berättar om kvinnan som på ett företagsmöte börjat gråta och sprungit ut ur rummet. Det visade sig att hennes chef trakasserat henne sexuellt. Ett brott mot lagen. Jan Atle berättar hur han sätter sig med offret för detta brott och genast, "trots att jag ju är en gammal gubbe" känner att hon är intresserad av honom, att hon signalerar intresse för honom.
Då reser jag mig och går.
Eftersom föreläsaren mycket slugt har inpräntat i oss att vi själva väljer om vi vill bli provocerade så framstår förstås de som lämnar lokalen som förlorare som lät sig provoceras, som inte klarade att hålla masken. Sådana som blir sextrakasserade, misshandlade och t o m mördade av sina män kanske?
Det är då det är så skönt att komma hem till mannen som aldrig skulle drömma om att göra sexuella närmanden mot någon i en professionell situation för att hon klär sig på ett visst sätt eller för att han tror att hon är kåt på honom. Han som just nu lagar kyckling i rödcurry.
Slutsatsen blir att problemet väl knappast är att anmälningarna om sexuella trakasserier eller misshandel av kvinnor är för många. (Även om antalet brott är det.) Det är snarare så att kvinnor väntar i det längsta med att anmäla, att de lägger skulden på sig själva för det som sker. Det var nog något jag sa. Det var nog hur jag var klädd. Jag kanske har uppmuntrat honom.
Att när man då väl vågar anmäla till facket bli mött av kommentarer som 'se det som en komplimang'... Därför lär ingen av kollegorna ta Jan Atle på orden.
En person som på fullt ansvar hävdar att det är individen som väljer om han eller hon blir kränkt eller inte, som väljer om han eller hon vill uppröras eller inte, det måste ju vara mumma för en chef som inte vill ta ansvar för organisation eller kollektiva mönster. (Att vilja är nämligen att göra enligt Jan Atle.) Om det är individen som ansvarar fråntar det ju chefen ansvar för individerna på arbetsplatsen. Himla smutt!
Men vad cheferna tydligen missat att fråga Jan Atle Andersen vid deras tidigare möten var hur han ser på trakasserier av enskilda medarbetare. En kollega frågade hur han applicerar sitt resonemang på personer som blir sexuellt trakasserade verbalt. "Se det som en komplimang" svarar psykologen Jan Atle Andersen.
Det får det att börja koka i lokalen.
Fler frågor följer och Jan Atle ångar glatt på. Kvinnor som lever i förhållanden där dom misshandlas påstår att dom blir fråntagna sin handlingsförmåga men det avfärdar Jan Atle. Han berättar senare om alla dessa människor som bara går och väntar på att bli kränkta för att kunna sjukskriva sig. Och att den som blir trakasserad eller misshandlad i förhållande efter förhållande eller anställning efter anställning måste se sig själv i spegeln för att fråga sig varför det händer just henne.
En kollega lämnar lokalen.
Nu är det uppbrottstämningen i lokalen.
En kollega frågar om invandrare också skall se sig i spegeln och fråga sig om det är deras eget fel att de inte får jobb. Jan Atle förstår inte parallellen...
Då reser sig ännu en kollega och går.
Låt mig ta några exempel, säger Jan Atle och berättar om kvinnan som på ett företagsmöte börjat gråta och sprungit ut ur rummet. Det visade sig att hennes chef trakasserat henne sexuellt. Ett brott mot lagen. Jan Atle berättar hur han sätter sig med offret för detta brott och genast, "trots att jag ju är en gammal gubbe" känner att hon är intresserad av honom, att hon signalerar intresse för honom.
Då reser jag mig och går.
Eftersom föreläsaren mycket slugt har inpräntat i oss att vi själva väljer om vi vill bli provocerade så framstår förstås de som lämnar lokalen som förlorare som lät sig provoceras, som inte klarade att hålla masken. Sådana som blir sextrakasserade, misshandlade och t o m mördade av sina män kanske?
Det är då det är så skönt att komma hem till mannen som aldrig skulle drömma om att göra sexuella närmanden mot någon i en professionell situation för att hon klär sig på ett visst sätt eller för att han tror att hon är kåt på honom. Han som just nu lagar kyckling i rödcurry.
Slutsatsen blir att problemet väl knappast är att anmälningarna om sexuella trakasserier eller misshandel av kvinnor är för många. (Även om antalet brott är det.) Det är snarare så att kvinnor väntar i det längsta med att anmäla, att de lägger skulden på sig själva för det som sker. Det var nog något jag sa. Det var nog hur jag var klädd. Jag kanske har uppmuntrat honom.
Att när man då väl vågar anmäla till facket bli mött av kommentarer som 'se det som en komplimang'... Därför lär ingen av kollegorna ta Jan Atle på orden.
Kommentarer
Postat av: Karin
Det här resonemanget som Jan Atle Andersen för, det låter väldigt likt många av New Age-rörelsens åsikter/trossatser: du väljer dina föräldrar, du väljer vilka människor du träffar, du väljer dina reaktioner, du väljer i princip allt. Varför? Karma, förstås!
Det som du beskrivit är vad som händer i praktiken och som vanligt kan jag inte annat än få starka associationer till kastväsendet i Indien. Fy för den lede.
Postat av: Maria
Googlade på jan alte för jag skulle visa en kompis vad den där karln håller på med. Han ska föreläsa på hennes arbetsplats. Ville avråda henne från att lyssna på hans mycket underliga resonemang. Så hittade jag in till dig! Jag var en av de som reste mig upp och gick ut när Alte var ute på Djurö.
/Maria på ekonomisektionen
Trackback
