Refuserad av DN
Detta är ett svar jag skrev på Ebba Witt-Brattströms debattartikel i DN i höstas. Denna togs förstås inte in, men publicerades sedan som ledare på F!:s hemsida, samt omnämns också i senaste numret av Arena.
"Det var synd att Ebba Witt-Brattström inte var närvarande på Fi:s årsmöte i Örebro. Hade hon varit det så hade hon kanske fått en något annorlunda bild av vad som försiggick under mötet. Vi är nämligen många som inte alls känner igen oss i beskrivningen i Dagens Nyheter den 9 oktober 2005, ej heller i den skildring av årsmötet som media givit.
När Ebba valde att hoppa av F! inför årsmötet var det många medlemmar som uttryckte besvikelse över detta, dels för att de sett just Ebba som en önskad kraft inom föreningen men också för att hon inte verkade ta dem och deras engagemang på allvar genom att invänta årsmötet. Det är som bekant enklare att påverka en förenings politik om man är med på mötena än från TV:s morgonsoffa.
Under våren och sommaren har engagemanget varit stort runt om i landet, överallt har nya Fi-grupper bildats, människor har träffats och diskuterat feminism och kommit med förslag till politiskt program. De som inte ansett att deras åsikter kommit till sin rätt i interimstyrelsens förslag till politiskt program har kunnat motionera. Till årsmötet i Örebro kom över 200 motioner in från engagerade medlemmar runt om i landet. Vissa av dessa motioner försökte styrelsen väva in i programmet redan innan årsmötet, andra ville man ta med sig för utveckling av politiken och vissa förslog man skulle avslås. Precis som det brukar gå till inför årsmöten.
Vi nära 300 medlemmar som närvarade på årsmötet stötte och blötte sedan dessa motioner i arbetsgrupper och tog ställning till dem genom omröstning. För den som deltagit i ett antal årsmöten genom åren framstod detta inte som något konstigt, för andra kanske det var abstrakt. Naturligtvis leder en nedröstad motion till besvikelse, ibland tårar, för den som skrivit motionen, men så är det ju när majoritetsbeslut skall fattas. Faktum är att en majoritet av medlemmarna på mötet röstade för det program som nu håller på att sammanställas.
Frågan är varför Ebba utgår från att vi som var närvarande på mötet inte förstår vad som sker? Kan det inte helt enkelt vara så att en majoritet av årsmötets deltagare ansåg att styrelsens förslag till organisation var det bästa, och att Skåne-förslaget skulle röstas ner? Är det inte lite föraktfullt att betrakta oss som ’parodiskt manipulerade’?
Vidar talar Ebba i sin artikel om hur hon skulle ha reagerat om hon varit en ’sökande tonåring’ (förstagångsväljare). Månne vore det bättre att lämna till tonåringarna själva att avgöra hur de vill uppfatta Fi. Vi är övertygade om att de är tänkande människor av kött och blod som själva är kapabla att bilda sig en uppfattning om F!:s politik. Vi är också övertygade om att dessa tonåringar inte har några problem med att F! driver en feminism som tar sikte på ALLA kvinnor och män, oavsett sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Vi anser inte att det finns något rätt eller fel som vi skall tala om för dessa unga män och kvinnor. Och vi anser inte att det är fel att sätta fokus på de olika maktordningar som finns i samhället, där medelålders, heterosexuella, kvinnliga professorer faktiskt är överordnade unga, homosexuella, kvinnliga undersköterskor.
Vi tror också att de tonåringar som intresserar sig för feminismen vet att se igenom de patriarkala strukturer som ’drar sig undan’ från jämställdheten för att den blir för ’farlig’ för de redan etablerade maktförhållandena i samhället. Michel Foucault framhöll en gång i tiden att om man vill krossa ett politiskt initiativ så skall man framställa det endera som bisarrt eller galet. Eller kanske, som i Ebbas artikel, ’patetiskt’ eller ’parodiskt’? Mediabilden av F! de senaste veckorna har legat väldigt långt från vår bild av föreningen och oss själva. Tidigare feminister har valt att ligga mycket lågt, eller att gå ut och tala om att F! utgör ett ’hot mot feminismen’. Men det är ju som sagt först när man verkligen börjar ställa krav på omfördelning av resurserna i samhället, läs: pengarna, som det blir svårt för vissa att vara feminister.
I sin artikel skriver Ebba Witt-Brattström att feminismen är mångstämmig som ideologi och att den måste få vara rymlig, att feminismen tillhör ingen, men finns för alla som behöver den. Om detta håller vi med Ebba. Därför är det desto konstigare att hon talar om rätt eller fel sorts feminism som om en sorts feminism som står över en annan bredare feminism som tar hänsyn till att den som tillhör fel grupp kanske inte ens kommer in på intensiven i ett framtida samhälle, kvinnohjärta eller ej.
Vi skriver nu 2005 och de unga väljare som skall rösta för första gången nästa höst kommer nog att vara mer intresserade av vad F! kan göra för dem nu idag, som unga kvinnor och män av olika sexuell orientering och olika etnisk bakgrund, än Fogelsta-gruppen och Alva Myrdal.
Men inte desto mindre har även F!, som modern feministisk rörelse, en hel del att lära av historiens systrar och (en och annan) bröder. Men vi tror också att Fogelsta-kvinnorna och Alva Myrdal skulle haft en del att lära sig av dagens unga feminister. Nämligen att hierarkiska strukturer existerar inte bara mellan könen utan också mellan t ex personer med olika etnisk bakgrund eller olika sexuell läggning. Där högutbildade, etniskt svenska, heterosexuella kvinnor har ett stort maktövertag i förhållande till respektive minoritet. Det är dags att göra upp med den svenska feminismen som blind för alla andra maktstrukturer än patriarkatet.
I slutet av sin artikel anbefaller Ebba oss en större ödmjukhet inför kvinnohistoriens lärdomar. Detta tar vi förstås till oss, men skulle vilja ge ett litet råd tillbaka. Nämligen att med större självdistans och mer öppet sinnelag mot yngre feminister så kommer man säkert att bemötas av den respekt man gjort sig förtjänt av."
"Det var synd att Ebba Witt-Brattström inte var närvarande på Fi:s årsmöte i Örebro. Hade hon varit det så hade hon kanske fått en något annorlunda bild av vad som försiggick under mötet. Vi är nämligen många som inte alls känner igen oss i beskrivningen i Dagens Nyheter den 9 oktober 2005, ej heller i den skildring av årsmötet som media givit.
När Ebba valde att hoppa av F! inför årsmötet var det många medlemmar som uttryckte besvikelse över detta, dels för att de sett just Ebba som en önskad kraft inom föreningen men också för att hon inte verkade ta dem och deras engagemang på allvar genom att invänta årsmötet. Det är som bekant enklare att påverka en förenings politik om man är med på mötena än från TV:s morgonsoffa.
Under våren och sommaren har engagemanget varit stort runt om i landet, överallt har nya Fi-grupper bildats, människor har träffats och diskuterat feminism och kommit med förslag till politiskt program. De som inte ansett att deras åsikter kommit till sin rätt i interimstyrelsens förslag till politiskt program har kunnat motionera. Till årsmötet i Örebro kom över 200 motioner in från engagerade medlemmar runt om i landet. Vissa av dessa motioner försökte styrelsen väva in i programmet redan innan årsmötet, andra ville man ta med sig för utveckling av politiken och vissa förslog man skulle avslås. Precis som det brukar gå till inför årsmöten.
Vi nära 300 medlemmar som närvarade på årsmötet stötte och blötte sedan dessa motioner i arbetsgrupper och tog ställning till dem genom omröstning. För den som deltagit i ett antal årsmöten genom åren framstod detta inte som något konstigt, för andra kanske det var abstrakt. Naturligtvis leder en nedröstad motion till besvikelse, ibland tårar, för den som skrivit motionen, men så är det ju när majoritetsbeslut skall fattas. Faktum är att en majoritet av medlemmarna på mötet röstade för det program som nu håller på att sammanställas.
Frågan är varför Ebba utgår från att vi som var närvarande på mötet inte förstår vad som sker? Kan det inte helt enkelt vara så att en majoritet av årsmötets deltagare ansåg att styrelsens förslag till organisation var det bästa, och att Skåne-förslaget skulle röstas ner? Är det inte lite föraktfullt att betrakta oss som ’parodiskt manipulerade’?
Vidar talar Ebba i sin artikel om hur hon skulle ha reagerat om hon varit en ’sökande tonåring’ (förstagångsväljare). Månne vore det bättre att lämna till tonåringarna själva att avgöra hur de vill uppfatta Fi. Vi är övertygade om att de är tänkande människor av kött och blod som själva är kapabla att bilda sig en uppfattning om F!:s politik. Vi är också övertygade om att dessa tonåringar inte har några problem med att F! driver en feminism som tar sikte på ALLA kvinnor och män, oavsett sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Vi anser inte att det finns något rätt eller fel som vi skall tala om för dessa unga män och kvinnor. Och vi anser inte att det är fel att sätta fokus på de olika maktordningar som finns i samhället, där medelålders, heterosexuella, kvinnliga professorer faktiskt är överordnade unga, homosexuella, kvinnliga undersköterskor.
Vi tror också att de tonåringar som intresserar sig för feminismen vet att se igenom de patriarkala strukturer som ’drar sig undan’ från jämställdheten för att den blir för ’farlig’ för de redan etablerade maktförhållandena i samhället. Michel Foucault framhöll en gång i tiden att om man vill krossa ett politiskt initiativ så skall man framställa det endera som bisarrt eller galet. Eller kanske, som i Ebbas artikel, ’patetiskt’ eller ’parodiskt’? Mediabilden av F! de senaste veckorna har legat väldigt långt från vår bild av föreningen och oss själva. Tidigare feminister har valt att ligga mycket lågt, eller att gå ut och tala om att F! utgör ett ’hot mot feminismen’. Men det är ju som sagt först när man verkligen börjar ställa krav på omfördelning av resurserna i samhället, läs: pengarna, som det blir svårt för vissa att vara feminister.
I sin artikel skriver Ebba Witt-Brattström att feminismen är mångstämmig som ideologi och att den måste få vara rymlig, att feminismen tillhör ingen, men finns för alla som behöver den. Om detta håller vi med Ebba. Därför är det desto konstigare att hon talar om rätt eller fel sorts feminism som om en sorts feminism som står över en annan bredare feminism som tar hänsyn till att den som tillhör fel grupp kanske inte ens kommer in på intensiven i ett framtida samhälle, kvinnohjärta eller ej.
Vi skriver nu 2005 och de unga väljare som skall rösta för första gången nästa höst kommer nog att vara mer intresserade av vad F! kan göra för dem nu idag, som unga kvinnor och män av olika sexuell orientering och olika etnisk bakgrund, än Fogelsta-gruppen och Alva Myrdal.
Men inte desto mindre har även F!, som modern feministisk rörelse, en hel del att lära av historiens systrar och (en och annan) bröder. Men vi tror också att Fogelsta-kvinnorna och Alva Myrdal skulle haft en del att lära sig av dagens unga feminister. Nämligen att hierarkiska strukturer existerar inte bara mellan könen utan också mellan t ex personer med olika etnisk bakgrund eller olika sexuell läggning. Där högutbildade, etniskt svenska, heterosexuella kvinnor har ett stort maktövertag i förhållande till respektive minoritet. Det är dags att göra upp med den svenska feminismen som blind för alla andra maktstrukturer än patriarkatet.
I slutet av sin artikel anbefaller Ebba oss en större ödmjukhet inför kvinnohistoriens lärdomar. Detta tar vi förstås till oss, men skulle vilja ge ett litet råd tillbaka. Nämligen att med större självdistans och mer öppet sinnelag mot yngre feminister så kommer man säkert att bemötas av den respekt man gjort sig förtjänt av."
Kommentarer
Trackback
