BMI - Body Mass Idioti
Läser på vännen Saras blogg om att Kina inför begränsningar för feta att adoptera. Antar att det hela bygger på idén och myten om att folk med högt BMI dör före folk med lågt BMI. Detta återstår såvitt jag kan se det hela, att bevisas.
Människor dör hela tiden. Tjocka och smala. Smala människor dör av proppar, hjärtinfarkter och cancer, och tjocka människor dör av samma sjukdomar. Men dom dör inte av sin fetma, utan av andra sjukdomar. Nu är det kanske så, skriver kanske för jag är inte helt säker, att det finns statistisk som visar att överviktiga personer oftare får t ex tarmcancer. Men det finns ju ingenting som därmed säger att det är övervikten som orsakat cancern. Det kan ju t ex vara tvärtom. Samtidigt finns det statistik (vet jag) som visar att rökare oftare får lungcancer. Det hindrade inte min frisksportande ickerökande far att dö i typisk rökningscancer. Medan min supande, rökande morfar levde tills han var en bra bit över 80.
Det är kanske helt enkelt så att statistik är dåligt för att bedöma individers livslängd.
Nu har jag personligen haft en svacka i mitt tränande och matintagskontrollerande. Det blev helt enkelt för mycket när vi blev nekade hjälp på fertilitetsenheten för att jag "bara" lyckats gå ner 12 av 30 kilo. Ingen tog där hänsyn till min livsstil, där jag sedan flera år tillbaka tränade 3-5 dagar i veckan och åt väldigt hälsosamt med mycket proteiner, grönsaker och fina råvaror i stället för halvfabrikat och lightprodukter. Hade jag varit en soffpotatis (som jag till viss del återfallit till att vara) som endast åt pizza, hamburgare och kebabtallrikar, såsom man kan se i programmet Du är vad du äter (mina inköp såg oftast ut som Anna Skippers önskebord), och vägt 13 kilo mindre, då hade jag passat för graviditet.
Kolesterol, blodvärden, puls och blodtryck spelar ingen roll när man bedöms av vården. Det är bara BMI, d v s hur lång jag är i förhållande till min vikt, som räknas. En lång och smal kollega fick t ex veta att hon behövde banta eftersom hennes BMI var för högt... Mina kollegors små 2-åringar är för feta, enligt BVC då dom ligger i toppen av kurvan. Att dom springer hela dagarna, går på dans, på ur och skur-dagis och är mycket rörliga bryr sig inte BVC om. Dom tittar på deras något runda mammor och fäller sin dom över barnen. (Utan att ha en aning om hur mycket mammorna rör på sig.)
Tron att vi ser ut som det vi äter är i stort sett grundmurad. Högt BMI = dålig mat och ingen motion, lågt BMI = bra mat och mycket motion. Som om den hårdtränande tynglyftaren eller kulstöterskan skulle vara i sämre skick än soffpotatisen.
Och allt detta för att läkarvetenskapen helt godtyckligt bara bestämt en gräns för när man är tjock och när man inte är det. Någonstans kring 72 kilo tror jag gränsen går för mig när jag är överviktig eller ej. Det har alltså någon annan bestämt. Att 71 kilo är normalt och 72 är för mycket. För alla. Oavsett livsstil.
Och ja, jag blir otroligt agiterad av denna debatt. Därför att det tillåts att folk är ungefär lika naiva och okunniga som dom är när dom debatterar feminism. Man får helt enkelt säga precis vad man vill och själv tror utan att bli emotsagd. För sanningen att alla feta är lata och karaktärslösa och kommer dö i förtid är ju lika sann som att alla feminister vill att alla kvinnor skall bli män och att alla män skall utrotas (hur nu det går ihop, det brukar dock vara samma personer som hävdar att dessa båda åsikter kommer från feminister).
Nä, fetmadebatten behöver hyfsas och bli bredare, för att något skall ske för dem som sliter hela livet med sin övervikt och samtidigt behandlas som idioter av samhället.
Människor dör hela tiden. Tjocka och smala. Smala människor dör av proppar, hjärtinfarkter och cancer, och tjocka människor dör av samma sjukdomar. Men dom dör inte av sin fetma, utan av andra sjukdomar. Nu är det kanske så, skriver kanske för jag är inte helt säker, att det finns statistisk som visar att överviktiga personer oftare får t ex tarmcancer. Men det finns ju ingenting som därmed säger att det är övervikten som orsakat cancern. Det kan ju t ex vara tvärtom. Samtidigt finns det statistik (vet jag) som visar att rökare oftare får lungcancer. Det hindrade inte min frisksportande ickerökande far att dö i typisk rökningscancer. Medan min supande, rökande morfar levde tills han var en bra bit över 80.
Det är kanske helt enkelt så att statistik är dåligt för att bedöma individers livslängd.
Nu har jag personligen haft en svacka i mitt tränande och matintagskontrollerande. Det blev helt enkelt för mycket när vi blev nekade hjälp på fertilitetsenheten för att jag "bara" lyckats gå ner 12 av 30 kilo. Ingen tog där hänsyn till min livsstil, där jag sedan flera år tillbaka tränade 3-5 dagar i veckan och åt väldigt hälsosamt med mycket proteiner, grönsaker och fina råvaror i stället för halvfabrikat och lightprodukter. Hade jag varit en soffpotatis (som jag till viss del återfallit till att vara) som endast åt pizza, hamburgare och kebabtallrikar, såsom man kan se i programmet Du är vad du äter (mina inköp såg oftast ut som Anna Skippers önskebord), och vägt 13 kilo mindre, då hade jag passat för graviditet.
Kolesterol, blodvärden, puls och blodtryck spelar ingen roll när man bedöms av vården. Det är bara BMI, d v s hur lång jag är i förhållande till min vikt, som räknas. En lång och smal kollega fick t ex veta att hon behövde banta eftersom hennes BMI var för högt... Mina kollegors små 2-åringar är för feta, enligt BVC då dom ligger i toppen av kurvan. Att dom springer hela dagarna, går på dans, på ur och skur-dagis och är mycket rörliga bryr sig inte BVC om. Dom tittar på deras något runda mammor och fäller sin dom över barnen. (Utan att ha en aning om hur mycket mammorna rör på sig.)
Tron att vi ser ut som det vi äter är i stort sett grundmurad. Högt BMI = dålig mat och ingen motion, lågt BMI = bra mat och mycket motion. Som om den hårdtränande tynglyftaren eller kulstöterskan skulle vara i sämre skick än soffpotatisen.
Och allt detta för att läkarvetenskapen helt godtyckligt bara bestämt en gräns för när man är tjock och när man inte är det. Någonstans kring 72 kilo tror jag gränsen går för mig när jag är överviktig eller ej. Det har alltså någon annan bestämt. Att 71 kilo är normalt och 72 är för mycket. För alla. Oavsett livsstil.
Och ja, jag blir otroligt agiterad av denna debatt. Därför att det tillåts att folk är ungefär lika naiva och okunniga som dom är när dom debatterar feminism. Man får helt enkelt säga precis vad man vill och själv tror utan att bli emotsagd. För sanningen att alla feta är lata och karaktärslösa och kommer dö i förtid är ju lika sann som att alla feminister vill att alla kvinnor skall bli män och att alla män skall utrotas (hur nu det går ihop, det brukar dock vara samma personer som hävdar att dessa båda åsikter kommer från feminister).
Nä, fetmadebatten behöver hyfsas och bli bredare, för att något skall ske för dem som sliter hela livet med sin övervikt och samtidigt behandlas som idioter av samhället.
Kommentarer
Trackback
