Rabiatfeminism - början - Mina tio dagar som hembiträde

När jag var nitton år och slutade gymnasiet drömde jag om att få bo ett år i London. Enklaste sättet att förverkliga denna dröm var att jobba som au-pair. Jag sökte jobb genom en agentur och fick så småningom napp. En tvåbarnsfamilj i Edgware i norra London, sista stationen på tunnelbanelinjen. Sonen var två år och dottern nyfödd. Dit kom jag som nybakad student och förväntades ta hand om en tvååring i värsta trotsperioden som krävde uppmärksamhet i skuggan av sin syster. Det var kanske inte min grej riktigt. Agenturen lovade efter ett par dagar att fixa en ny familj. Jag fick gå på intervju i Finchley, närmare stan, två tonårsbarn, mamma lyxhustru, pappa egenföretagare i transportbranschen. Där skulle jag servera frukost på sängen, städa och dammsuga hela huset, tvätta kläder, diska och laga mat, gärna trerätters. För £30 i veckan. Det var bra betalt. För en au-pair. Hade dom anställt en hushållerska vitt hade dom fått betala väsentligt mer. Det höll i en knapp vecka, innan jag gråtande ringde hem och bad dem komma och hämta mig på Landvetter inom ett par dagar. Mitt liv som hembiträde bland borgarbrackorna i London blev kort. "It's not for you" sa kvinnan i den sista familjen. Nej, de andra flickorna som hade passerat revy i familjens hushåll hade kommit från Polen, från Filippinerna... De hade förmodligen inte samma valmöjligheter som jag.

Det är i ljuset av denna upplevelse, som följde mig rätt länge som ett mörkt minne, som jag betraktar handelsminister Maria Borelius svarta affärer. Barnflickan från Norrland försågs med egen lägenhet på Kungsholmen och femtusen svart i handen varje månad. Ibland betalade Maria, ibland maken. (Enligt Expressen idag.) Det var mer än de andra Djursholmsfamiljernas hembiträden fick. Den filippinska hushållerskan som bodde i ett rum i paret Borelius/Larssons källare i Djursholm fick 2 500 kr varav hon skickade hem en del till sin man och sina barn på Filippinerna. På en fri marknad är det väl självklart att människor från fattigare länder skall kunna komma hit och arbeta för löner som ligger långt under våra egna men som kanske ger lite till dem där hemma. På så sätt kan miljonärsparet i femmiljonersvillan i Djursholm fortsätta betala en spottstyver för att få sina hem städade och sina ungar snutna.

Och nu vill dom dessutom att alla vi andra skall vara med och betala för att dom skall få dessa tjänster billigare. Det är bara det att skattesubventioner på hushållsnära tjänster aldrig kommer ge de låga priser som Maria Borelius och hennes grannar i Djursholm är beredda att betala. Så vad är vi med och betalar till?

Samtidigt jagar borgaralliansen ensamma småbarnsföräldrar som då och då anmäler att ungarna är sjuka fast de kanske visst skulle ha kunnat gå till dagis. Bara för att få en extra dag med barnen. Arbetslösa skall jagas med blåslampa för de skulle ju egentligen kunna ta "vilket jobb som helst". Som om min arbetslöse och doktorerade make skulle få "vilket jobb som helst".

Men borgarbrackor i miljonvillor med mångmiljonersinkomster som inte anser sig ha råd att betala sina hembiträden vitt, det är enligt statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt inte så farligt. Så länge det skett innan man blev utnämnd till minister. Eller så länge man inte gillar skattesystemet.

Var det detta svenskarna röstade på när dom la sin röst på de nya moderaterna? Tror inte det.