Rabiatfeminism - början

I Göteborg finns en grupp som kallar sig Revolutionära Fronten. Dom är sura över att moderaterna i stan säljer ut den offentligt ägda sjukvården. Därför har dom beslutat sig för att slå tillbaka med samma medel och sälja ut en av moderatpolitikernas privata hus. Enligt logiken att säljer dom ut det som är vårt säljer vi det som är deras. Med denna annons har dom nu tapetserat stan.

Den moderate riksdagsledamoten är måttligt road och har polisanmält tilltaget.

Ja, det är kanske inte så roligt att bli trakasserad som folkvald. Det är ingenting jag vill uppmuntra heller. Men, jag kan inte rå för att jag tycker RF har humor. Rent retoriskt, alltså. Och vem är näste man till rakning? Mats Odell?

Dilba blev på Arlanda utfrågad i säkerhetskontrollen om hur länge hon skulle stanna under sin resa till USA. Tydligen räckte det inte med dessa frågor utan förhöret fortsatte. Dilba upplevde det som att personen i fråga ställde fler frågor till henne än till resenärer med mer västerländskt utseende.

Det finns inte anledning att ifrågasätta Dilbas upplevelse. Förmodligen har hon helt rätt, även rent objektivt. Det är lätt att bli misstänksam mot alla som ser ut att komma österut ifrån, i dessa tider av islamofobi. Vi matas ju hela tiden med bilden av muslimer som potentiella terrorister. Och muslimer blir ju då alla som inte ser ut att vara kristna. (Judiska eller kristna fundamentalister behöver man tydligen aldrig oroa sig för.)

Dilba lackade ur och sa spydigt till den utfrågande att hon tänkt bomba lite plan på vägen hem. Frågan är om inte jag hade sagt det samma. Det är djupt kränkande att bli betraktad som ett säkerhetshot p g a sitt utseende och sitt ursprung. Det har f ö aldrig hänt att någon ställt sådana frågor till mig på Arlanda.

Nu blev Dilba portad från US Airways och lägger sina pengar på SAS i stället. Borde inte alla göra så? På Luftfartsverket har man dock viss förståelse för det rasistiska flygbolaget.

"Säger man så kan man nog räkna med att bli bannlyst", säger Niclas Härenstam, presschef för luftfartsverket på Arlanda till Expressen.

Men vad händer med företag som behandlar sina kunder olika utifrån deras etniska ursprung? Är det inte där bannlysning är att rekommendera? Och vad hände med yttrandefriheten i både USA och Sverige?

Mammor. Här på bilderna syns fyra sådana. Min mamma Ann-Marie med sin mamma Karin (och pappa) och makens mamma Berta med sin mamma Berta. (Jo, dom hette så båda två.)  Den vänstra bilden är tagen den 25 oktober 1941 på Storbron i Örebro. Den högra är tagen på exakt samma ställe, om inte samma år så väldigt nära inpå. Våra respektive familjealbum är fyllda med foton tagna på denna plats. Antar att de flesta örebroare födda på 1930- och 40-talen förevigats på detta sätt. Men vem var fotografen, och hur fick man bilderna?

Snart är det mors dag och bara en av mammorna på bilderna finns i livet. Hon kanske inte håller med om allt i F!:s politik och när hon såg vår Mors dag-flyer rynkade hon lite på näsan. Men faktum är att hon ju faktiskt kan svara B på i stort sett varje fråga i testet. Vilket jag är väldigt glad och tacksam för.

En annan mamma med skinn på näsan är min svägerska som tillsammans med sin 13-åriga dotter protesterar mot nedläggningen av Vasaskolan i Örebro. Där både min mor och 13-åringens mormor gick. Moderaterna i kommunledningen hotar nämligen att lägga ner denna väl fungerande, populära kommunala skola för att bygga bostadsrätter där. På frågan om varför man inte lägger ner den mer slitna Gumaelius-skolan på andra sidan vägen i stället svarar moderaterna att den inte är lika attraktiv på marknaden om man vill sälja lägenheter. Krass marknadsekonomi i sin prydo. Eleverna är ledsna, föräldrarna är ledsna. Men några rika Örebroare kommer kunna köpa lägenheter i en av stans äldre byggnader.

Hade kommunledningen i Karlstad kommit på idén att lägga ner Tingvallagymnasiet för att bygga om det till bostadsrätter (som man gjorde med gamla badhuset) skulle förmodligen alla gamla Tingvallaiter kedja fast sig på trappen mot torget och hungerstrejka. Men en sådan politisk självmordshandling skulle ingen få för sig att begå i Karlstad. Varför kan det då ske i Örebro? Örebroarna borde gå man och kvinna ur huse!  

De nya ägarna till salladsbaren i Göteborg har valt att bli medlemmar i SHR - Sveriges Hotell och Restaurangföretagare. Därmed kommer de också omfattas av det kollektivavtal som gäller mellan SHR och HRF - Hotell och Restauranganställdas förbund. Det avtal som HRF i fyra månader försökt få de förra ägarna att skriva på genom att teckna hängavtal (alternativt göra som de nya ägarna).

Debatten kring HRF:s blockad och vidtagande av helt lagliga stridsåtgärder har varit smått surrealistisk. Inte bara p g a den galne centerpartisten som nu tänker starta en hel kedja av salladsbarer utan avtal tillsammans med en f d sångerska. Utan p g a att det framstått som något ytterst udda att facket kräver avtal. Detta i ett land där 3 600 000 anställda omfattas av endera direktverkande kollektivavtal eller hängavtal (enligt Svenskt Näringsliv sajt Spelreglerna). Det utgör 90 procent av alla anställda. Andelen kan nog vara ännu större, beroende av hur man räknar.

Om man ser till de 400 000 anställda som inte omfattas av avtal så är fömodligen en hel del familjeföretagare med bara familjemedlemmar anställda, eller ensamföretagare som jobbar i sina egna företag. En liten del vägrar dock hårdnackat att skriva på avtal för att garantera sina anställda rimliga löner, arbetsvillkor och försäkringsskydd. Men det är en knappt mätbar del av svenska arbetsgivare som Svenska Dagbladets ledarsida och den centerpartistiske riksdagsledamoten klättrat upp på barrikaderna för. Samtidigt som de idiotförklarar en absolut majoritet av alla arbetsgivare samt de nära fyra miljoner svenskar som är medlemmar i facket. Proportioner, någon?

Äntligen hemma igen! Och under tiden jag roat mig på bröllop i Düsseldorf och mött våren i Göteborg så har jag blivit invald i Feministiskt initiativs styrelse. Känns som ett otroligt fint förtroende att få förvalta nu när Fi går in i en ny process. Göteborgsposten slog sig igår på ledarplats för bröstet och utgjöt sig över det hemska i att vi nästa år kan ta beslut om att ställa upp i val. Om detta beslutar medlemmarna. Och det har ingenting med de villkor som ställts upp för de bidrag vi tar emot 2007 att göra. Ställer vi upp i val 2009 eller 2010 och tar beslut om detta 2008 lär väl bidraget från Delegationen i fråga frysa inne för 2008. Då är det upp till medlemmarna att fundera på om vi har resurser (ekonomiska sådana, de personella har vi!) att driva en valrörelse. I dagsläget ser det mörkt ut.

När det gäller denna blogg så kommer den fortsätta att vara min egen. Feministiskt initiativ har en egen hemsida. Där kommer jag förmodligen också att synas med jämna mellanrum. I styrelsen sitter jag som feminist med stor kunskap om svensk arbetsmarknad och ojämställdheten och ojämlikheten på denna.

Svenska Dagbladet har gjort ett tappert försök att leta reda på en kvinna som kan kritisera att Gudrun Schyman går på bolagsstämmor och ställer frågor om varför bolagsstyrelserna inte är jämställda. Naturligtvis har dom hittat en sådan kvinna. Bam Björling heter kvinnan som kallar Gudrun Schyman för besserwisser för att den senare får massor av media när hon sätter fingret på ett stort problem i vårt samhälle, nämligen att näringslivet styrs av enbart (i stort sett) män. Ett exempel på hur det blir när män styr vi kan se när Svensk Handels vill ta ett litet steg (Björlings ord för hur jämställdhetsarbetet skall och bör ske) och ge kvinnorna i Handels lika mycket pengar i kronor som männen inom IF Metall. Vad händer? Jo, gubbarna i centralorganisationen Svenskt Näringsliv (de som brukar förespråka branschvisa och decentraliserade avtal) kliver genast in på banan och griper med sina klåfingrar kring Dag Klackenbergs öra och säger stopp. Inte fan skall tjejerna i handeln ha lika mycket pengar som gubbarna på verket! Vet hut!

Bam Björling vet jag inte mycket om men när jag googlar henne finner jag att hon hållt föredrag om att "snåla skator stoppar starka systrar" och börjar genast fundera över vad Björling är när hon säger åt Schyman att hon har för bråttom, att hon inte får vara en besserwisser utan att vi måste använda "de små stegens princip".

Expressen ropar idag ut att svenska män är bäst i världen på att "hjälpa till hemma". Ingen annanstans är det så många män som "hjälper till" med städningen hemma. Hela 19 procent. Eah... Men hallå, det innebär ju att 80 procent av svenska män inte gör ett handtag i hushållsarbetet. De kanske byter däck (två gånger om året) och fyller på spolarvätska (typ sex gånger om året). Men de 365 frukostarna, de 365 middagarna, de ca 100 luncherna, de ca 50 dammsugningarna, de minst 50 tvättarna och de ca 700 fyllningarna och tömningarna av diskmaskinen... Vem gör det jobbet? Förmodligen en deltidsarbetande fru/sambo eller, om regeringen får som den vill, någon annans deltidsarbetande fru/sambo.

Är det verkligen inte dags att börja ta för givet att män skall dela ansvaret för hem och barn även i praktiken? Skall de behöva applåderas av tabloidpressen för att en av fem män "hjälper till" hemma? Lever vi fortfarande på 1950-talet? Man kan ju undra.

Centerpartiets Maud Olofsson och Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson har båda i ljublande tonläge applåderat införandet av skattesubventioner för hushållsnära tjänster som en jämställdhetsreform.

Vad ingen lyckats få mig att förstå är hur det kan vara förenat med jämställdhet att män skall kunna köpa sig fria från hushållsarbete genom att betala kvinnor att städa deras hem. Kvinnor som dessutom, om man skall döma av anställningsvillkoren för personalen på Hemfrid, jobbar deltid och tjänar under hundralappen i timmen. T ex 130 timmar i månaden x 90 kr = 11 700 kr i månadslön. Brutto.

Med en sådan månadslön har man inte råd att köpa några hushållsnära tjänster, särskilt inte om man är ensamstående.

Men regeringen och Maria Abrahamsson förutsätter nog att det är de som redan har råd som skall använda dessa tjänster. För att män skall slippa städa sina hem.

Det är detta vi alla skall vara med och betala. I stället för att lägga pengarna på att förbättra vård och omsorg så att ALLA kvinnor, inte bara de som redan har pengar/alt rika män, kan arbeta och dra in pengar i stället för jobba dubbelt.

Jämställdhet för vissa är inte jämlikt.

  
Tomorrow is tomorrow

Vi tar oss över gränsen mellan Aranyapradeth och Poipet. Det förra en sömnig gränsstad i Thailand, där hotellen specialiserat sig på utfärdande av visa för besök i Kambodja. Hit kommer långtidsturistande för att förnya sina thailändska visa. Systerstaden Poipet å andra sidan, är något helt annat; med sina kasinon och bordeller liknar det ett slags kambodjanskt Vilda Västern. Vi rekommenderas att inte stanna, att snabbt ta oss vidare in i landet.

Det är vårt första möte med Kambodja. Framför oss ligger den ökända vägen mellan Poipet och Siem Riep. I vår Lonely Planet påstås att ett visst flygbolag lyckats övertyga den kambodjanska regeringen att inte åtgärda den enda landvägen mellan Thailand och Kambodjas turistattraktion nummer ett, Angkor. Sant eller inte, vi blir snart varse att inga varningar hade kunnat överdrivas. Njurbälte rekommenderas för denna färd, oavsett om man reser i taxi, på lastbilsflak eller med moppe.

Jan Myrdal med sällskap reste inte denna väg när dom 1978 besökte Röda Khmerernas Demokratiska Kampuchea. I Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende skildras Myrdals m fl resa. En delegation bestående av fyra personer från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea var bland de få som släpptes in i Demokratiska Kampuchea. Fyra välutbildade specialister på Sydostasien reste genom ett av 1900-talets värsta folkmord och märkte intet av det.

På bilder från resan kan man se Myrdal och hans sällskap utanför Angkor Wat, Angkors största och mest centrala tempel. De ser ut ungefär som vi när vi står där, 27 år senare. Iklädda luftiga kläder och med den obligatoriske lokale guiden. Vår guide och tuk tuk-chaufför heter Pheuy [uttal: Poi]. På sin moppe-riksha kör han oss på milsvida utflykter runt Angkor. Överallt ser vi cyklande kambodjaner, människor på risfälten, människor som driver ett par oxar längs vägen. Leende människor. Pheuy lär oss att ta dagen som den kommer, ’today is today, tomorrow is tomorrow’.

Så fort vi stannar flockas dom omkring oss, barnen. Brunbrända med stora mörka ögon och väl inövade försäljningsargument.

’You buy postcard, lady?’
’No thank you.’
’Please, lady! Where you from?’
‘Sweden.’
‘If I tell you capital of Sweden you buy postcard!?’

Vi går på det. Första gången. Innan vi inser att alla ungarna i Angkor har järnkoll på alla västerländska huvudstäder, hur unga dom än är.

’No, I don’t want postcard even if you know that the capital of Sweden is Stockholm!’
‘If you can tell capital of Madagascar, you don’t have to buy postcard!’

Okynnigt leende.

Konsulterande kartan i min kalender lär vi oss snabbt namnet på Tananarive. Det innebär ingalunda att vi slipper erbjudanden om att köpa vykort. Eller flöjter, sidentyger, ananas, smycken, miniatyrgudar…

’You buy baby Ganesha, lady?!’    

Journalisten Elisabeth Becker har skildrat den kambodjanska mardrömmen. Jag köper boken av en ung försäljare i Siem Riep, där vi sitter en kväll med en kall Angkor öl på the Ivy Bar. Maken lägger ett bud på Kambodja, år noll av François Ponchaud. Politiskhistorisk litteratur säljer bra bland turisterna, mestadels intellektuell medelklass med ett världssamvete. Vi försjunker i våra böcker och ju mer vi läser ju svårare blir kontrasterna att förstå. Detta vackra land med sina vänligt leende invånare. Där alla över trettio levt under röda khmerernas styre. Där alla känner någon som mördats av Pol Pots milis.  

Phnom Penh tömdes på alla sina invånare på bara ett par dagar 1975. Det som man först trodde skulle bli slutet på förtryck och dödande blev början på något ännu värre. Alla drevs ut på landsbygden för att börja från början, i jordbruket. År noll. Pol Pot drömde om det perfekta kommunistiska samhället. Familjer splittrades, för att aldrig ses igen. Vår guide på museet Toul Sleng i Phnom Penh berättar att hennes mor aldrig besökt henne på jobbet. Museet är en gammal skola som förvandlades till tortyrcentral.

Upp emot två miljoner kambodjaner dog mellan 1975-1979. Många av dem passerade Toul Sleng, endast fjorton personer kom därifrån med livet i behåll. Vår guides far och syskon dog medan hon och modern lyckades fly till Vietnam.  Vi vandrar genom klassrum som byggts om till spiltor där fångar hölls fastkedjade direkt på hårda stengolv, i väntan på att förhöras. Där skulle de erkänna att de var statens fiende, att de konspirerat mot det Demokratiska Kampuchea. Tortyrmetoderna är svåra att ta in.

Bilderna av alla barn som mördades i Toul Sleng får det att krampa i magen. Vi skulle varit lika gamla. När jag gick i tvåan på Kronoparksskolan i Karlstad, satt dom här. Solen strålar in genom de med järnstänger försedda fönstren. Syrsornas spel utanför är öronbedövande. Tanken hänger envist kvar inom oss, varför har vi inte fått veta något om detta? Varför har det varit så tyst om Kambodja? 

Enligt uppgift fällde USA 539 000 ton bomber över Kambodja under kriget mot Vietnam. I landet lär idag finnas tjugo psykiatriker. Today is today, tomorrow is tomorrow. Att fråga om ’igår’ känns inte som ett alternativ. Fast kvinnan i filmen vi ser på Toul Sleng, berättar; om hur hon förlorat sina släktingar under Röda Khmerernas styre, endera har de dödats eller försvunnit. Det finns fortfarande upp emot en miljon kambodjaner som är anmälda saknade. ”Jag väntar fortfarande” säger kvinnan i filmen.  

”Hur många människor dog i samband med er revolution?” frågar Time Magazine Khieu Samphan, Röda Khmerernas officielle ordförande under deras år vid makten, i en intervju den 10 mars 1980. ”Allt jag kan säga är att det var färre än 10 000.” (Fröberg Idling, s 338) 

Truth and reconciliation. Sanning och försoning. Upprättelse. Det har gått 27 år och kambodjanerna försöker leva i nuet, utan att tänka för mycket på det som var. Utländska författare och journalister reser runt i landet, till de mest avlägsna och svåråtkomliga platserna. De söker gamla röda khmer-ledare, för att få svar på hur det kunde hända. Hur man kunde döda sina egna.  

Till en reporter från AP säger Chum Mey, en av överlevarna från Toul Sleng, att det varit en långsam resa för att sätta upp domstolen. “De skulle inte ha låtit offer som mig vänta såhär länge. Jag är redan 76 år gammal och vet inte hur länge jag kan vänta.” (www.ap.org 3 juli 2006)

Chum Meys yttrande är en kommentar till utnämnandet av domare och åklagare i den FN-finansierade rättegången mot de före detta röda khmer-ledare som finns i livet. Efter år av förnekelse och uppskjutande förväntas rättegången starta nästa år.  

De offer som inte avrättades dog av svält, hårt arbete, sjukdomar. Ingen har hittills velat ta på sig ansvaret för själva dödandet. Det är omtvistat hur mycket den centrala ledningen i Phnom Penh verkligen visste. De lokala Röda Khmer-ledarna hade att se till att en viss mängd ris producerades och för att klara sina egna liv levererade man även om det innebar att folket svalt ihjäl. Å andra sidan skrev Francois Ponchaud Kambodja år noll redan 1977. Om han såg borde väl även ledningen för Röda Khmererna sett?   

Efter att det Demokratiska Kampuchea 1979 störtats genom vietnamesisk invasion av landet, stödde USA och Storbritannien de Röda Khmererna, fiendens fiende, om än med olika grad av öppenhet. Den brittiske journalisten John Pilger är en av dem som har satt fingret på västvärldens inbladning i Kambodja under 1980-talet. I New Statesman den 17 april 2000 skildrar han hur USA och Storbritannien bidrog med olika former av militära resurser till de Röda Khmererna. I FN fick Röda Khmererna genom en koalitionsregering fortsätta att representera Kambodja i tio år efter att de fördrivits från makten av vietnameserna. FN:s fredsbevarande styrkor dök upp i Kambodja först 1992, tre år efter att Vietnam påbörjat sitt militära uttåg ur Kambodja. 

Salot Sar, alias Pol Pot, gick fri. Han dog under inte helt klarlagda former i Kambodjas djungler 1998. Den officiella förklaringen är att han dog av hjärtsvikt. Ett år senare föll också rörelsen samman.   

Med ryggsäckarna fyllda av vykort, sidentyger och miniatyrgudar, lämnar vi Kambodja sjövägen från Kompong Som, badorten som döpts till Sianoukville, efter kungen. Idag den hetaste nyheten i Fritidsresors utbud. Snart kommer världsamvetesturisterna att blandas med barnfamiljer från Tyresö.  

När vi senare sitter på stranden utanför vår bungalow på Koh Chang i Thailand bestämmer jag mig för att lägga ifrån mig Elizabeth Beckers When the War was Over. Jag orkar helt enkelt inte läsa klart boken, den står fortfarande halvläst hemma i bokhyllan.  Kommer världen att orka lyssna?

Litteratur: Elizabeth Becker, 1986, When the War was Over – Cambodia and the Khmer Rouge Revolution, New York, Public Affairs; Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende, 2006, Atlas; Ben Kiernan, The Pol Pot Regime – Race, Power, and Genocide in Cambodia under the Khmer Rouge, 1975-79, Chang Mai, Silkworm Books; John Pilger, 2000, How Thatcher gave Pol Pot a Hand, The New Statesman (UK), 17 april 2000,  http://www.newstatesman.com/200004170017; Francois Ponchaud, 1977, Kamodsja år null, Oslo, Tiden Norsk Forlag; Nick Ray, 2005, Cambodia, Lonely Planet; Associated Press, www.ap.org

(Artikeln publicerades i Victor/10, samhällsvetarnas tidning på Stockholms universitet, vintern 2007. Copyright på bilderna tillhör mig.)

För nästan ett år sedan närvarade jag vid ett seminarium på ABF arrangerat av Feministiskt initiativ. Ett referat från detta seminarium kan läsas här. Där diskuterades det faktum att kvinnor först tar huvudansvaret för vården av barn och friska män i hemmet när barnen är små. Vilket inverkar på kvinnors möjlighet att göra karriär eller tjäna ihop till en anständig pension. (Kvinnor lever ju som bekant i snitt ca femton år efter pension.)

När barnen flyttat ut börjar dock männen bli skröppliga, eller föräldrarna, eller svärföräldrarna. Är det då sönerna, makarna eller svärsönerna som säger att nu är det deras ansvar att trappa ner på jobbet för att ta hand om sin partner/förälder/svärförälder? Nej, självklart inte. Mönstret har ju etablerats redan tidigare. Det är kvinnan som åter väljer familjen före den egna försörjningen. Inte bara utförs 90 procent av allt arbete i äldreomsorgen av kvinnor, 70 procent av alla anhörigvårdare är kvinnor.

På Ekot denna morgon slog någon socionom larm om att det ser ut på det här viset. Att det är 'de gråhåriga döttrarna' som får rycka in. Man kan undra vad det blivit av de gråhåriga sönerna? Är de alldeles för upptagna med fina styrelseuppdrag, som de kunnat skaffa sig för att någon annan (läs: frun) tagit hand om barn och hem, för att ha tid med familjen? Nu heller.
 
Nej, vid ovan nämnda seminarium lanserade Feministiskt initiativ följande förslag:

Större skydd och säkerhet för vad man har rätt till enligt lagen.

Kunna bo tillsammans om en av makarna/partnerna behöver vård. (Med hjälp utifrån!)

En värdig arbetssituation för personalen.

Lönerna måste höjas inom vården. Det finns inga ”oförklarliga” löneskillnader! Det är F!:s uppgift att förklara varför löneskillnader uppstår, och dessa uppstår inte från tomma intet.

Nödvändigt att lyfta könsmaktsordningen i dessa sammanhang.

Det är dags att krossa fantasin om att kvinnor är tillfälligt närvarande på arbetsmarknaden för att dryga ut hushållskassan.

Det sista är förmodligen en hård nöt att knäcka. Kvinnor själv tenderar ju, om mannens ekonomi tillåter, att se sig själva som just tillfälligt närvarande på arbetsmarknaden. För vem skulle inte vilja jobba deltid om man hade råd? Problemet blir dock att man blir fullständigt beroende av den andre parten i förhållandet. Han som drar hem pengarna. Vad händer med den kvinna som, liksom hälften av befolkningen, skiljer sig, som liksom majoriteten av kvinnorna tagit större delen av föräldraförsäkringen, som jobbat deltid när barnen var små, som nu står med en skröpplig mor som behöver mer hjälp än vi velat betala skatt för att få? En kvinna som egentligen behöver jobba järnet de sista aktiva åren för att kompensera all frånvaro från arbetsmarknaden, men som inte kan för att hon är lojal mot sina närmaste.

Och vad gör samhället för att underlätta för att kvinnor och män skall dela ansvaret för familjen OCH inkomsterna av jobb från första början?

Expressen har gett sig den på att lyfta fram allt de kan hitta om utrikesminister Carl Bildt. Det är bra. På något sätt tycker jag att det är lite allvarligare att sitta med i lobbygrupper som har till syfte att stödja en invasion av ett annat land, samt störtandet av detta lands ledare. För att inte tala om vart denna invasion tagit landet i fråga idag... Än att låta bli att betala TV-avgiften. Desto allvarligare blir det när lobbyisten, som marknadsfört sig som f d statsminister i Sverige, dessutom investerar pengar i amerikansk vapenindustri.
Lägg till detta de tidigare affärerna med rysk gas. Eller styrelsearbetet i Lundin Oil.

Det hela talar om för oss att vi har en utrikesminister som låter sig köpas. Money talks. (För att inte tala om vad det säger om karlns moraluppfattning och humanism.) 

Inom politiken i Sverige finns en rad olika kvinnoorganisationer, samt en feministisk organisation. Den senare tar sikte inte bara på kvinnors välfärd utan även på andra utsatta grupper. Där spelar heller inte könet så stor roll för vem som engagerar sig, så länge man delar feminsmens grundtanke (att kvinnor är strukturellt underordnade män och att man tycker att ingen grupp skall vara underordnad någon annan). Konstigt nog är det den feministiska orgnisationen som beskylls för sekterism och särartstänkande.

Men, nu var det inte den förvrängda bilden av Feministiskt initiativ detta blogginlägg skulle handla om utan fördelningen av statliga medel till organisationer som kämpar för jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter.

Dagens Nyheter rapporterade igår kväll på nätet att riksdagspartiernas kvinnoorganisationer fått 30 miljoner kronor i bidrag 2007. I de fall där sådana organisationer inte finns inom själva partiet går pengarna direkt till partiet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har inget kvinnoförbund. Mp är dock nära länkade till Gröna Qvinnor som också fått pengar från samma delegation med långa namnet som Fi. (Deras koppling till ett parti som ställer upp i val har dock inte granskats av media...)

Nåväl, just nu hittar jag inte DN:s artikel. Den var dock den mest nyanserade hittills. Kanske därför som den inte finns kvar på hemsidan... 

Det man dock kan konstatera är statligt stöd utgår till kvinnoorganisationer som är en del av eller nära länkade till samtliga partier i Sveriges riksdag. Detta trots att partierna själva får en inte helt oansenlig summa i partistöd bara för att dom är partier som nått över 2,5% i riksdagsvalet.

En fråga infinner sig:

- Varför är det så förskräckligt, Gerd Engman, Maria Abrahamsson, Expressen och alla andra antifeminister i bloggvärlden, att Feministiskt initiativ får pengar för sin organisering för att bedriva jämställdhetsarbete, men inte att andra politiska organisationer får det?

Det är något man kan fundera över. Organisationer av kvinnor för kvinnofrågor inom partierna betraktas som en del av etablissemanget, kanske för att dom inte gör en fluga (än mindre manlig partikamrat) förnär. Men en organisation av kvinnor OCH män som jobbar för ett jämställt samhälle utanför de vanliga partierna, som gör det med både folkbildning och parlamentariska initiativ, DET är något förfärligt läskigt.

BU!

Puuuuh! Andas ut och känner mig lycklig över att vara 38, inte 18. Eller 21 som jag var när jag första gången ansökte till en kurs på högskolan. Då när jag började på P-linjen på dåvarande högskolan i Karlstad.

Sedan dess har jag tagit ut en examen i rättsvetenskap (arbetsrätt) i Karlstad/Lund, en MSc i Europeisk och internationell politik vid universitetet i Edinburgh, Skottland samt kompletterat med allt utom C-uppsatsen (inte hunnit) i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Utöver detta har jag läst kurser i engelska och historia.

Dock, om jag varit 18 idag och utbildningsminister Lars Leijonborg får bestämma, se DN idag, så skulle jag aldrig kunnat läsa dessa kurser över huvud taget. Därför att jag, trots bra betyg i svenska och engelska, inte var godkänd i matte på gymnasiet. 

Matte är inte min starka sida. Det har jag inte varit ensam om att konstatera, i synnerhet inte vid de juridiska kurser jag studerat.  (Felsyftning omedveten. ;)) Det är klart att det varit extra besvärligt när det handlar om utterpositivistiska kursinslag. Men faktum är att jag klarat mig ganska bra ändå, och idag t o m arbetar i en miljö där utredningar och statistik står som spön i backen. Där jobbar även de som hade femma i matte. Sida vid sida med oss andra. Och bra blir det, med gemensamma krafter.

Och det är väl detta som är så underligt med Leijonborgs förslag. Att alla skall vara bäst på allt, samtidigt. I stället för att acceptera att vissa är bra på matte, vissa på språk, vissa på både och. Men att alla kan hitta sin specialitet, även inom universitetsvärlden.

Spinner vidare på temat 'björn' från förra inlägget. Och från Björn Borg går vi osökt vidare till en annan lyxlirare, Anders Borg. Finansministern ni vet.

Massor av frågor uppstår med anledning av att Anders Borg tar regeringsplanet från hemmet till jobbet.

1. Bodde inte Anders Borg på Lidingö? Eller var det tidigare, då när han hade svart barnflicka?
2. Kan inte Anders Borg flytta in i Fredrik Reinfeldts villa i Täby, nu när Reinfeldt med familj tvingas flytta till Sagerska Huset (stackarna!)?
3. Kan inte finansministern flyga reguljärt till Bryssel från Skavsta?
4. Har inte ministrar egen chaufför? Måste dom åka taxi?
5. Har inte Anders Borg, som alla andra riksdagsmän från utanför Stockholm, en övernattningslägenhet i Stockholm, nära Bromma?

Nej, det känns änna lite som den där bilden på Lars Adaktusson i hans nya program, den där han kliver ur en limousin med en massa beundrande brudar klängande på sig. Som att småkillarna fått smak för lyx och nu kan dra på precis som de önskar.

Efter det här har ju moderaterna flyttat gränsen lite. Nu kommer man ju inte längre att kunna lyfta på ögonbrynen åt att någon tar taxi från hemmet till Rosenbad eller Riksdagen. Eller att Reinfeldts ungar får Säpo-skjuts till skolan varje dag. Men det är klart, svenska folket betalar ju gladeligen limousiner och flotta kläder åt Knugen och hans familj, så då är det väl inte mer än rätt att lyxen skall spridas lite till våra folkvalda också.

Istället för att rösta in lite feminister i Riksdagen fick vi dessa...

I Aftonbladet utvecklas detta av Gudrun Schyman och Sofia Karlsson:

"Och även om Maud säger att kvinnorna inte ska bli lottlösa så övertygar hon inte. Mer sanningsenlig är jämställdhetsministern, Nyamko Sabuni. Hon vägrar helt frankt att kalla sig feminist. Det hedrar henne, eftersom hon som del av regeringen har ansvar för antifeministiska reformer som vårdnadsbidrag och försämringar i a-kassan, bägge med förutsägbara och förödande konsekvenser för just gruppen kvinnor."

Revolutionerande valfrihetsreform

(Uttalat av Socialminister Göran Hägglund i Ekot den 30 januari 2007)

Kvinnofälla. Könsstereotyp fördelning av hushållsarbete och omhändertagande av de egna barnen. Vård av frisk man och barn i hemmet.

Alliansregeringen fortsätter att fira triumfer. Nu är det skolminister Jan Björklund (fp) som öppnar dörren för att förstaklassare skall få skriftliga omdömen, som t ex icke godkänd. Man kan undra vad det är där i andra klass som ungarna skall göra för att bli godkända. Och man kan fråga sig vad det sänder för signaler till dessa små barn (för dom är ju faktiskt bara sju, åtta år). Är inte lärarna kompetenta nog att fånga upp elever som har det svårt i skolan, utan att man skall stämpla dem som icke godkända? Jo, det tror jag att dom är.

Bo Rothstein skriver idag på DN Debatt om kärnfamiljen som antifeministiskt projekt. Han ger Tiina Rosenberg rätt, där hon i diskussion med Ebba Witt Brattström framhåller kärnfamiljen som ett hot mot jämställdheten. Jag håller i stort sett helt och hållet med Bo Rothstein (och förstås Tiina Rosenberg) om att det hela handlar om de val kvinnor gör. Om kvinnor lät bli att gå ner i arbetstid och stanna hemma och ta hand om barnen för att understödja makens karriär, så skulle de klara sig bättre på arbetsmarknaden. Glastaket och löneskillnaderna beror alltså till stor del, men inte enbart, på de val kvinnor gör. Och de val de flesta kvinnor gör tenderar att stämpla ALLA kvinnor som potentiella deltids- och föräldrafaror i arbetsgivarens ögon. Det spelar alltså ingen roll hur jag själv väljer att göra, jag är redan stämplad p g a mitt kön.

Men, Bo Rothstein missar en poäng... När han säger att detta beteende hos kvinnor beror på att de väljer att leva med män som är äldre och som har en stabilare position i yrkeslivet. För statistiken över uttag av föräldrapenning och VAB (vård av barn) visar att även i familjer där mannen tjänar mindre och familjer där mannen studerar eller är arbetslös tar kvinnor ut större delen av föräldraledigheten. Om det bara handlade om ekonomi borde ju mannen som tjänar mindre stanna hemma. Det måste alltså finnas något mer där, som Bo Rothstein väljer att blunda för.

Men lösningen, den är vi överens om, och den stavas DELAD FÖRÄLDRAFÖRSÄKRING. Tills dess kvinnor slutar förstöra för varandra genom att uppträda precis så som förväntas av oss.

Och jag kan inte lösgöra mig från att detta bara är en sida av samma mynt, d v s det mynt som framträdde i kvällens film om F!. Där kvinnan i Rinkeby talade om för Devrim Mavi att hennes man bestämmer vad hon skall rösta på. Och såg ut som om hon tyckte det var ganska bekvämt att han tog det ansvaret. Är det månne lika bekvämt att mannen jobbar och drar hem pengarna medan man själv dricker latte med de andra mammorna?

Det är bara att konstatera: Vill du ha jämställda löner får du nog vara med och bidra till det själv! Och vill du inte vara jämställd så måste du nog inse att du samtidigt försvårar för alla andra som vill vara det.

Diego Garcia heter en ö i Chagos-arkipelagen, mitt ute i Indiska Oceanen. Den är en del av vad de brittiska kolonisatörerna kallar British Indian Ocean Territory (BIOT). På denna ö bodde fram till 1973 tvåtusen glada människor som levde på fiske eller på att arbeta på öns kokosplantager. Där hade de bott sedan 1700-talet då fransmännen fört in detta kreolska folk som slavar till plantagerna. Öarna i arkipelagen övergick till brittiskt styre efter Napoleons nederlag 1815, och kring 1835 avskaffades slaveriet.

Den alltid like arge John Pilger har gjort film om hur Storbritannien behandlat chagossierna. Han har också gett ut boken Friheten får vänta (Ordfront) där ett av kapitlen, Att stjäla en nation, handlar om vad som hände chagossierna på Diego Garcia. Då när husse USA ropade på sin knähund och krävde att få ta över en ö för att bygga en militärbas på. Och liksom i dag kom naturligtvis brittiska regeringen springande med svansen viftande och tungan hängande till golvet. Först ville dom ge amerikanarna en annan ö, Aldabra. Men det kom till the Royal Societys kännedom. Vetenskapsmännen där var inte glada. Aldabra hade ett unikt bestånd av jättesköldpaddor och vinglösa fåglar som måste skyddas. De fick stöd från the Smithsonian Institution i Washington och djuren var räddade.

Det var däremot inte djuren på Diego Garcia. Eller människorna för den delen. Men vad är väl tvåtusen människor och deras hundar mot jättesköldpaddor? När människorna som bott på ön i generationer vägrade hörsamma britternas uppmaning att lämna sina hem började man med skrämseltaktik. Chagossierna är tydligen lika förtjusta i sina hundar som någonsin britterna. Och vilka skulle kunna komma på ett så fasansfullt straff för denna ohörsamhet än ett folk som verkligen vet vad sällskapshundar kan betyda? Britterna började jaga hundar, förgiftade dem, slog ihjäl dem och till slut samlade man ihop öns hundar i en lokal och gasade ihjäl dem. De som inte dog av gasen eldades upp på bål. Medan hundarnas lillmattar och lillhussar stod utanför och hörde sina husdjur gny medan de stektes på elden. Men jättesköldpaddan och de vinglösa fåglarna var räddade.

Beslutet om tvångsförflyttningen togs inte efter beslut i parlamentet utan drevs igenom via the Privy Council (drottningen beslutar). En fullkomligt bizarr kvarleva från Wilhelm Erövrarens tid där nuvarande och f d premiärministrar står böjda framför drottningen, 'som druider' som Pilger uttrycker det...

Sedan tvångsförflyttades befolkningen till Mauritius. Där de inte längre kunde leva på fiske utan drevs in i arbetslöshet. Där deras barn dog 'av sorg' som dom själva uttrycker det. Där de brittiska medborgarna fortfarande kämpar för att få komma tillbaka till sitt paradis, som nu är amerikansk militärbas.

Brittiska högsta domstolen har givit dem rätt. Varpå regeringen lyckades driva igenom ett dekret i the Privy Council (jo, det är igång fortfarande...) om att de inte alls skulle få återvända. 2006 beslutade domstolen att the Privy Councils beslut inte var giltigt, men chagossierna väntar fortfarande på att få återvända.

Shame on you!

Barbro Hedvall recenserade av någon anledning Pilgers nya bok i Aftonbladet igår, och fann honom som lite pinsam då han alltid ställer sig på de svagas sida och ser allt i svart eller vitt. När det gäller befolkningen på Diego Garcia finns det väl dock inte så många andra sätt att se det hela? Skulle väl snarare säga att John Pilger skriver om sådant som andra journalister väljer att blunda för. Kanske för att det känns så obekvämt för dem att skriva om så uppenbara maktövergrepp. Hur förhåller man sig objektiv i situationer som den på Diego Garcia? Måste man blunda för sanningen för att upprätthålla sin objektivitet? Vad kan rimligen vara rätt med Storbritanniens beteende? Att världen bättre behövde ännu en amerikansk militärbas? Att världen har större nytta av jättesköldpaddor och vinglösa fåglar än av att 2 000 människor skall få bo kvar i sina hem?

Ja, jag måste nog ställa mig på John Pilgers sida och förespråka dessa människors rättigheter framför amerikanska militärens och jättesköldpaddornas. Det ter sig synnerligen vitt för mig.

Detta inlägg listas under kategorin 'politik'. Därför att orsakerna bakom nedläggningen av Arbetslivsinstitutet (ALI) är just politiska.

PÅ ALI finns 16 professorer, 119 forskare, 19 forskarassistenter och 29 doktorander. Det kände tydligen inte regeringen till när de fattade beslut om nedläggning. Inte så konstigt kanske då ingen konsekvensanalys gjorts, och då den utredning som just färdigställts, som framhåller ALI som mycket konkurrenskraftigt inom interntionell arbetslivsforskning, helt ignorerades. "Åh har ni doktorander också, hur skall vi göra med dem?" lär regeringens företrädare ha uttryckt enligt ett reportage i senaste numret av TCO-tidningen.  

Den färska regeringen verkar inte vara så mycket för konsekvensanalyser, remissrundor och bakgrundsinfo. Stämmer det bara överens med deras nyliberala ideologi så är det bara att klubba och genomföra.  

Nedläggningen av ALI är inget annat än ett övergrepp mot arbetslivsforskningen i Sverige. Självklart genomförs nedläggningen därför att de resultat forskarna kommit fram till inte gynnar eller stärker moderaternas bild av samhället. Meningsmotståndare skall tystas.

Därför är nu ALI:s bibliotek stängt. Tiotusentals böcker står där och samlar damm. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har tydligen raljerat om att böckerna inte skall brännas i alla fall. Det säger en del om arbetsmarknadsministerns syn på kunskap. Annars så är det lite så det känns med den här nedläggningen, som att man eldar upp bevisen. 

Kritiken mot ALI från nyliberalt håll har ju annars varit att forskningen är för ensidig, för arbetstagarvänlig. Kanske hade detta kunnat motverkas om arbetsgivarna velat vara med i de samarbeten de erbjudits att delta i. Men det är ju ofta så att Svenskt Näringsliv, ALMEGA och gänget inte alltid vill delta när det gäller frågor som mänskliga rättigheter och arbetsmiljö. Det är så lite fokus på tillväxt och vinstmaximering där ju. Inte sällan tvingas vi inom facket avstå från deltagande i jämställdhets- och mångfaldsprojekt därför att de privata arbetsgivarna inte anser sig ha tid att delta. Och vad kan vi åstadkomma i samarbete med offentliga arbetsgivare som vi inte har några avtal med?

Nej, det hela handlar till syvende och sist om huruvida man när något intresse för frågor som arbetsmiljö och lika rättigheter oavsett sexuell läggning på jobbet. För intersektionalitetsforskning och en hälsosamt arbetsliv. Sådant som ALI sysslat med. Sådant som vår färska regering inte är intresserade av. Alla skall jobba, skit samma om dom har det bra på jobbet.