Rabiatfeminism - början

För nästan ett år sedan närvarade jag vid ett seminarium på ABF arrangerat av Feministiskt initiativ. Ett referat från detta seminarium kan läsas här. Där diskuterades det faktum att kvinnor först tar huvudansvaret för vården av barn och friska män i hemmet när barnen är små. Vilket inverkar på kvinnors möjlighet att göra karriär eller tjäna ihop till en anständig pension. (Kvinnor lever ju som bekant i snitt ca femton år efter pension.)

När barnen flyttat ut börjar dock männen bli skröppliga, eller föräldrarna, eller svärföräldrarna. Är det då sönerna, makarna eller svärsönerna som säger att nu är det deras ansvar att trappa ner på jobbet för att ta hand om sin partner/förälder/svärförälder? Nej, självklart inte. Mönstret har ju etablerats redan tidigare. Det är kvinnan som åter väljer familjen före den egna försörjningen. Inte bara utförs 90 procent av allt arbete i äldreomsorgen av kvinnor, 70 procent av alla anhörigvårdare är kvinnor.

På Ekot denna morgon slog någon socionom larm om att det ser ut på det här viset. Att det är 'de gråhåriga döttrarna' som får rycka in. Man kan undra vad det blivit av de gråhåriga sönerna? Är de alldeles för upptagna med fina styrelseuppdrag, som de kunnat skaffa sig för att någon annan (läs: frun) tagit hand om barn och hem, för att ha tid med familjen? Nu heller.
 
Nej, vid ovan nämnda seminarium lanserade Feministiskt initiativ följande förslag:

Större skydd och säkerhet för vad man har rätt till enligt lagen.

Kunna bo tillsammans om en av makarna/partnerna behöver vård. (Med hjälp utifrån!)

En värdig arbetssituation för personalen.

Lönerna måste höjas inom vården. Det finns inga ”oförklarliga” löneskillnader! Det är F!:s uppgift att förklara varför löneskillnader uppstår, och dessa uppstår inte från tomma intet.

Nödvändigt att lyfta könsmaktsordningen i dessa sammanhang.

Det är dags att krossa fantasin om att kvinnor är tillfälligt närvarande på arbetsmarknaden för att dryga ut hushållskassan.

Det sista är förmodligen en hård nöt att knäcka. Kvinnor själv tenderar ju, om mannens ekonomi tillåter, att se sig själva som just tillfälligt närvarande på arbetsmarknaden. För vem skulle inte vilja jobba deltid om man hade råd? Problemet blir dock att man blir fullständigt beroende av den andre parten i förhållandet. Han som drar hem pengarna. Vad händer med den kvinna som, liksom hälften av befolkningen, skiljer sig, som liksom majoriteten av kvinnorna tagit större delen av föräldraförsäkringen, som jobbat deltid när barnen var små, som nu står med en skröpplig mor som behöver mer hjälp än vi velat betala skatt för att få? En kvinna som egentligen behöver jobba järnet de sista aktiva åren för att kompensera all frånvaro från arbetsmarknaden, men som inte kan för att hon är lojal mot sina närmaste.

Och vad gör samhället för att underlätta för att kvinnor och män skall dela ansvaret för familjen OCH inkomsterna av jobb från första början?