Tomorrow is tomorrow

Barn Toul Sleng Oxar
Tomorrow is tomorrow

Vi tar oss över gränsen mellan Aranyapradeth och Poipet. Det förra en sömnig gränsstad i Thailand, där hotellen specialiserat sig på utfärdande av visa för besök i Kambodja. Hit kommer långtidsturistande för att förnya sina thailändska visa. Systerstaden Poipet å andra sidan, är något helt annat; med sina kasinon och bordeller liknar det ett slags kambodjanskt Vilda Västern. Vi rekommenderas att inte stanna, att snabbt ta oss vidare in i landet.


Det är vårt första möte med Kambodja. Framför oss ligger den ökända vägen mellan Poipet och Siem Riep. I vår Lonely Planet påstås att ett visst flygbolag lyckats övertyga den kambodjanska regeringen att inte åtgärda den enda landvägen mellan Thailand och Kambodjas turistattraktion nummer ett, Angkor. Sant eller inte, vi blir snart varse att inga varningar hade kunnat överdrivas. Njurbälte rekommenderas för denna färd, oavsett om man reser i taxi, på lastbilsflak eller med moppe.

Jan Myrdal med sällskap reste inte denna väg när dom 1978 besökte Röda Khmerernas Demokratiska Kampuchea. I Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende skildras Myrdals m fl resa. En delegation bestående av fyra personer från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea var bland de få som släpptes in i Demokratiska Kampuchea. Fyra välutbildade specialister på Sydostasien reste genom ett av 1900-talets värsta folkmord och märkte intet av det.


På bilder från resan kan man se Myrdal och hans sällskap utanför Angkor Wat, Angkors största och mest centrala tempel. De ser ut ungefär som vi när vi står där, 27 år senare. Iklädda luftiga kläder och med den obligatoriske lokale guiden. Vår guide och tuk tuk-chaufför heter Pheuy [uttal: Poi]. På sin moppe-riksha kör han oss på milsvida utflykter runt Angkor. Överallt ser vi cyklande kambodjaner, människor på risfälten, människor som driver ett par oxar längs vägen. Leende människor. Pheuy lär oss att ta dagen som den kommer, ’today is today, tomorrow is tomorrow’.

Så fort vi stannar flockas dom omkring oss, barnen. Brunbrända med stora mörka ögon och väl inövade försäljningsargument.


’You buy postcard, lady?’
’No thank you.’
’Please, lady! Where you from?’
‘Sweden.’
‘If I tell you capital of Sweden you buy postcard!?’


Vi går på det. Första gången. Innan vi inser att alla ungarna i Angkor har järnkoll på alla västerländska huvudstäder, hur unga dom än är.


’No, I don’t want postcard even if you know that the capital of Sweden is Stockholm!’
‘If you can tell capital of Madagascar, you don’t have to buy postcard!’

Okynnigt leende.


Konsulterande kartan i min kalender lär vi oss snabbt namnet på Tananarive. Det innebär ingalunda att vi slipper erbjudanden om att köpa vykort. Eller flöjter, sidentyger, ananas, smycken, miniatyrgudar…


’You buy baby Ganesha, lady?!’    

Journalisten Elisabeth Becker har skildrat den kambodjanska mardrömmen. Jag köper boken av en ung försäljare i Siem Riep, där vi sitter en kväll med en kall Angkor öl på the Ivy Bar. Maken lägger ett bud på Kambodja, år noll av François Ponchaud. Politiskhistorisk litteratur säljer bra bland turisterna, mestadels intellektuell medelklass med ett världssamvete. Vi försjunker i våra böcker och ju mer vi läser ju svårare blir kontrasterna att förstå. Detta vackra land med sina vänligt leende invånare. Där alla över trettio levt under röda khmerernas styre. Där alla känner någon som mördats av Pol Pots milis.  

Phnom Penh tömdes på alla sina invånare på bara ett par dagar 1975. Det som man först trodde skulle bli slutet på förtryck och dödande blev början på något ännu värre. Alla drevs ut på landsbygden för att börja från början, i jordbruket. År noll. Pol Pot drömde om det perfekta kommunistiska samhället. Familjer splittrades, för att aldrig ses igen. Vår guide på museet Toul Sleng i Phnom Penh berättar att hennes mor aldrig besökt henne på jobbet. Museet är en gammal skola som förvandlades till tortyrcentral.

Upp emot två miljoner kambodjaner dog mellan 1975-1979. Många av dem passerade Toul Sleng, endast fjorton personer kom därifrån med livet i behåll. Vår guides far och syskon dog medan hon och modern lyckades fly till Vietnam.  Vi vandrar genom klassrum som byggts om till spiltor där fångar hölls fastkedjade direkt på hårda stengolv, i väntan på att förhöras. Där skulle de erkänna att de var statens fiende, att de konspirerat mot det Demokratiska Kampuchea. Tortyrmetoderna är svåra att ta in.

Bilderna av alla barn som mördades i Toul Sleng får det att krampa i magen. Vi skulle varit lika gamla. När jag gick i tvåan på Kronoparksskolan i Karlstad, satt dom här. Solen strålar in genom de med järnstänger försedda fönstren. Syrsornas spel utanför är öronbedövande. Tanken hänger envist kvar inom oss, varför har vi inte fått veta något om detta? Varför har det varit så tyst om Kambodja? 

Enligt uppgift fällde USA 539 000 ton bomber över Kambodja under kriget mot Vietnam. I landet lär idag finnas tjugo psykiatriker. Today is today, tomorrow is tomorrow. Att fråga om ’igår’ känns inte som ett alternativ. Fast kvinnan i filmen vi ser på Toul Sleng, berättar; om hur hon förlorat sina släktingar under Röda Khmerernas styre, endera har de dödats eller försvunnit. Det finns fortfarande upp emot en miljon kambodjaner som är anmälda saknade. ”Jag väntar fortfarande” säger kvinnan i filmen.  

”Hur många människor dog i samband med er revolution?” frågar Time Magazine Khieu Samphan, Röda Khmerernas officielle ordförande under deras år vid makten, i en intervju den 10 mars 1980. ”Allt jag kan säga är att det var färre än 10 000.” (Fröberg Idling, s 338) 

Truth and reconciliation. Sanning och försoning. Upprättelse. Det har gått 27 år och kambodjanerna försöker leva i nuet, utan att tänka för mycket på det som var. Utländska författare och journalister reser runt i landet, till de mest avlägsna och svåråtkomliga platserna. De söker gamla röda khmer-ledare, för att få svar på hur det kunde hända. Hur man kunde döda sina egna.  

Till en reporter från AP säger Chum Mey, en av överlevarna från Toul Sleng, att det varit en långsam resa för att sätta upp domstolen. “De skulle inte ha låtit offer som mig vänta såhär länge. Jag är redan 76 år gammal och vet inte hur länge jag kan vänta.” (www.ap.org 3 juli 2006)

Chum Meys yttrande är en kommentar till utnämnandet av domare och åklagare i den FN-finansierade rättegången mot de före detta röda khmer-ledare som finns i livet. Efter år av förnekelse och uppskjutande förväntas rättegången starta nästa år.  

De offer som inte avrättades dog av svält, hårt arbete, sjukdomar. Ingen har hittills velat ta på sig ansvaret för själva dödandet. Det är omtvistat hur mycket den centrala ledningen i Phnom Penh verkligen visste. De lokala Röda Khmer-ledarna hade att se till att en viss mängd ris producerades och för att klara sina egna liv levererade man även om det innebar att folket svalt ihjäl. Å andra sidan skrev Francois Ponchaud Kambodja år noll redan 1977. Om han såg borde väl även ledningen för Röda Khmererna sett?   

Efter att det Demokratiska Kampuchea 1979 störtats genom vietnamesisk invasion av landet, stödde USA och Storbritannien de Röda Khmererna, fiendens fiende, om än med olika grad av öppenhet. Den brittiske journalisten John Pilger är en av dem som har satt fingret på västvärldens inbladning i Kambodja under 1980-talet. I New Statesman den 17 april 2000 skildrar han hur USA och Storbritannien bidrog med olika former av militära resurser till de Röda Khmererna. I FN fick Röda Khmererna genom en koalitionsregering fortsätta att representera Kambodja i tio år efter att de fördrivits från makten av vietnameserna. FN:s fredsbevarande styrkor dök upp i Kambodja först 1992, tre år efter att Vietnam påbörjat sitt militära uttåg ur Kambodja. 

Salot Sar, alias Pol Pot, gick fri. Han dog under inte helt klarlagda former i Kambodjas djungler 1998. Den officiella förklaringen är att han dog av hjärtsvikt. Ett år senare föll också rörelsen samman.   

Med ryggsäckarna fyllda av vykort, sidentyger och miniatyrgudar, lämnar vi Kambodja sjövägen från Kompong Som, badorten som döpts till Sianoukville, efter kungen. Idag den hetaste nyheten i Fritidsresors utbud. Snart kommer världsamvetesturisterna att blandas med barnfamiljer från Tyresö.  

När vi senare sitter på stranden utanför vår bungalow på Koh Chang i Thailand bestämmer jag mig för att lägga ifrån mig Elizabeth Beckers When the War was Over. Jag orkar helt enkelt inte läsa klart boken, den står fortfarande halvläst hemma i bokhyllan.  Kommer världen att orka lyssna?

Litteratur: Elizabeth Becker, 1986, When the War was Over – Cambodia and the Khmer Rouge Revolution, New York, Public Affairs; Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende, 2006, Atlas; Ben Kiernan, The Pol Pot Regime – Race, Power, and Genocide in Cambodia under the Khmer Rouge, 1975-79, Chang Mai, Silkworm Books; John Pilger, 2000, How Thatcher gave Pol Pot a Hand, The New Statesman (UK), 17 april 2000,  http://www.newstatesman.com/200004170017; Francois Ponchaud, 1977, Kamodsja år null, Oslo, Tiden Norsk Forlag; Nick Ray, 2005, Cambodia, Lonely Planet; Associated Press, www.ap.org

(Artikeln publicerades i Victor/10, samhällsvetarnas tidning på Stockholms universitet, vintern 2007. Copyright på bilderna tillhör mig.)

Kommentarer
Postat av: Mikaela

Otroligt stark text, Anna-Karin! Jag har alltid i efterhand funderat över hur det funkde komma sig att jag kunde passera genom hela skolsystemet utan att höra talas om det som hände i Kambodja en enda gång. Mötte Mr Pot första gången i filmen Killing Fields, 17 år gammal liksom, och då har man blivit undervisad i historia och samhällskunskap hela 90-talet..

2007-03-01 @ 10:00:46
URL: http://www.tokfeminist.blogspot.com
Postat av: Anna-Karin

Tack. :) Jo, man undrar hur det är med historieskrivningen. Det enda man kan konstatera är väl att sanningen är ett svårfångat fenomen.

2007-03-01 @ 22:42:18
Postat av: Anna-Karin

Tack. :) Jo, man undrar hur det är med historieskrivningen. Det enda man kan konstatera är väl att sanningen är ett svårfångat fenomen.

2007-03-02 @ 14:25:23
Postat av: Ulrika Mundt-Petersen

Hej,
Per Ahlmark har skrivit en bok som heter "Det öppna såret" som handlar hur många människoliv olika regimer har kostat. Ett bestående minne av skolans historieunderivsning var att Hitler lät mörda 6 miljoner människor, huvudsakligen judar. Men att han ingalunda var ensam, historiskt sett, massmördare fick man kanske inte helt klart för sig förrän senare. Jag talar för mig själv.

2007-03-05 @ 22:00:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0