Leijongborgsk härdsmälta
Puuuuh! Andas ut och känner mig lycklig över att vara 38, inte 18. Eller 21 som jag var när jag första gången ansökte till en kurs på högskolan. Då när jag började på P-linjen på dåvarande högskolan i Karlstad.
Sedan dess har jag tagit ut en examen i rättsvetenskap (arbetsrätt) i Karlstad/Lund, en MSc i Europeisk och internationell politik vid universitetet i Edinburgh, Skottland samt kompletterat med allt utom C-uppsatsen (inte hunnit) i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Utöver detta har jag läst kurser i engelska och historia.
Dock, om jag varit 18 idag och utbildningsminister Lars Leijonborg får bestämma, se DN idag, så skulle jag aldrig kunnat läsa dessa kurser över huvud taget. Därför att jag, trots bra betyg i svenska och engelska, inte var godkänd i matte på gymnasiet.
Matte är inte min starka sida. Det har jag inte varit ensam om att konstatera, i synnerhet inte vid de juridiska kurser jag studerat. (Felsyftning omedveten. ;)) Det är klart att det varit extra besvärligt när det handlar om utterpositivistiska kursinslag. Men faktum är att jag klarat mig ganska bra ändå, och idag t o m arbetar i en miljö där utredningar och statistik står som spön i backen. Där jobbar även de som hade femma i matte. Sida vid sida med oss andra. Och bra blir det, med gemensamma krafter.
Och det är väl detta som är så underligt med Leijonborgs förslag. Att alla skall vara bäst på allt, samtidigt. I stället för att acceptera att vissa är bra på matte, vissa på språk, vissa på både och. Men att alla kan hitta sin specialitet, även inom universitetsvärlden.
Sedan dess har jag tagit ut en examen i rättsvetenskap (arbetsrätt) i Karlstad/Lund, en MSc i Europeisk och internationell politik vid universitetet i Edinburgh, Skottland samt kompletterat med allt utom C-uppsatsen (inte hunnit) i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Utöver detta har jag läst kurser i engelska och historia.
Dock, om jag varit 18 idag och utbildningsminister Lars Leijonborg får bestämma, se DN idag, så skulle jag aldrig kunnat läsa dessa kurser över huvud taget. Därför att jag, trots bra betyg i svenska och engelska, inte var godkänd i matte på gymnasiet.
Matte är inte min starka sida. Det har jag inte varit ensam om att konstatera, i synnerhet inte vid de juridiska kurser jag studerat. (Felsyftning omedveten. ;)) Det är klart att det varit extra besvärligt när det handlar om utterpositivistiska kursinslag. Men faktum är att jag klarat mig ganska bra ändå, och idag t o m arbetar i en miljö där utredningar och statistik står som spön i backen. Där jobbar även de som hade femma i matte. Sida vid sida med oss andra. Och bra blir det, med gemensamma krafter.
Och det är väl detta som är så underligt med Leijonborgs förslag. Att alla skall vara bäst på allt, samtidigt. I stället för att acceptera att vissa är bra på matte, vissa på språk, vissa på både och. Men att alla kan hitta sin specialitet, även inom universitetsvärlden.
Kommentarer
Trackback
