Rabiatfeminism - början

Diego Garcia heter en ö i Chagos-arkipelagen, mitt ute i Indiska Oceanen. Den är en del av vad de brittiska kolonisatörerna kallar British Indian Ocean Territory (BIOT). På denna ö bodde fram till 1973 tvåtusen glada människor som levde på fiske eller på att arbeta på öns kokosplantager. Där hade de bott sedan 1700-talet då fransmännen fört in detta kreolska folk som slavar till plantagerna. Öarna i arkipelagen övergick till brittiskt styre efter Napoleons nederlag 1815, och kring 1835 avskaffades slaveriet.

Den alltid like arge John Pilger har gjort film om hur Storbritannien behandlat chagossierna. Han har också gett ut boken Friheten får vänta (Ordfront) där ett av kapitlen, Att stjäla en nation, handlar om vad som hände chagossierna på Diego Garcia. Då när husse USA ropade på sin knähund och krävde att få ta över en ö för att bygga en militärbas på. Och liksom i dag kom naturligtvis brittiska regeringen springande med svansen viftande och tungan hängande till golvet. Först ville dom ge amerikanarna en annan ö, Aldabra. Men det kom till the Royal Societys kännedom. Vetenskapsmännen där var inte glada. Aldabra hade ett unikt bestånd av jättesköldpaddor och vinglösa fåglar som måste skyddas. De fick stöd från the Smithsonian Institution i Washington och djuren var räddade.

Det var däremot inte djuren på Diego Garcia. Eller människorna för den delen. Men vad är väl tvåtusen människor och deras hundar mot jättesköldpaddor? När människorna som bott på ön i generationer vägrade hörsamma britternas uppmaning att lämna sina hem började man med skrämseltaktik. Chagossierna är tydligen lika förtjusta i sina hundar som någonsin britterna. Och vilka skulle kunna komma på ett så fasansfullt straff för denna ohörsamhet än ett folk som verkligen vet vad sällskapshundar kan betyda? Britterna började jaga hundar, förgiftade dem, slog ihjäl dem och till slut samlade man ihop öns hundar i en lokal och gasade ihjäl dem. De som inte dog av gasen eldades upp på bål. Medan hundarnas lillmattar och lillhussar stod utanför och hörde sina husdjur gny medan de stektes på elden. Men jättesköldpaddan och de vinglösa fåglarna var räddade.

Beslutet om tvångsförflyttningen togs inte efter beslut i parlamentet utan drevs igenom via the Privy Council (drottningen beslutar). En fullkomligt bizarr kvarleva från Wilhelm Erövrarens tid där nuvarande och f d premiärministrar står böjda framför drottningen, 'som druider' som Pilger uttrycker det...

Sedan tvångsförflyttades befolkningen till Mauritius. Där de inte längre kunde leva på fiske utan drevs in i arbetslöshet. Där deras barn dog 'av sorg' som dom själva uttrycker det. Där de brittiska medborgarna fortfarande kämpar för att få komma tillbaka till sitt paradis, som nu är amerikansk militärbas.

Brittiska högsta domstolen har givit dem rätt. Varpå regeringen lyckades driva igenom ett dekret i the Privy Council (jo, det är igång fortfarande...) om att de inte alls skulle få återvända. 2006 beslutade domstolen att the Privy Councils beslut inte var giltigt, men chagossierna väntar fortfarande på att få återvända.

Shame on you!

Barbro Hedvall recenserade av någon anledning Pilgers nya bok i Aftonbladet igår, och fann honom som lite pinsam då han alltid ställer sig på de svagas sida och ser allt i svart eller vitt. När det gäller befolkningen på Diego Garcia finns det väl dock inte så många andra sätt att se det hela? Skulle väl snarare säga att John Pilger skriver om sådant som andra journalister väljer att blunda för. Kanske för att det känns så obekvämt för dem att skriva om så uppenbara maktövergrepp. Hur förhåller man sig objektiv i situationer som den på Diego Garcia? Måste man blunda för sanningen för att upprätthålla sin objektivitet? Vad kan rimligen vara rätt med Storbritanniens beteende? Att världen bättre behövde ännu en amerikansk militärbas? Att världen har större nytta av jättesköldpaddor och vinglösa fåglar än av att 2 000 människor skall få bo kvar i sina hem?

Ja, jag måste nog ställa mig på John Pilgers sida och förespråka dessa människors rättigheter framför amerikanska militärens och jättesköldpaddornas. Det ter sig synnerligen vitt för mig.