Måste bara peta upp sambon i topp igen, i stället för Maria Abrahamsson... Han som just nu sitter och läser nån dammig bok om politik på balkongen och bränner sin muskulösa lekamen i solen.

Själv har jag varit kreativ idag med tre varv runt Lillsjön, två tvättar och nybäddat i sovrummet. Sååå skönt att göra något annat än tentaläsa. Men givetvis vaknade jag i morse och insåg att jag helt enkelt gjort ett idiotfel på tentan igår där jag döpt om Carol Gilligans tes i In a Different Voice till 'theory of ethics' när det väl egentligen skall vara 'ethics of care'. Så dumt. Jag kan ju det där, har till och med skrivit en uppsats om det en gång i tiden. Och så slår det slint i huvudet. 

Men, men, nu är det gjort och kör jag så är inte omtentan förrän i augusti. Så idag skall jag njuta av våren och sedan skall vi åka iväg till vännerna i Årsta för att titta på nya bebisen som hunnit bli tre månader eller nåt sånt... Men innan dess blir det nog en liten tur till Plantagen för inhandlande av balkonglådor och eventuella blomster. Mina jalapenos och habaneros skall ju också få varsin kruka att frodas i. Spännande! Men med gräslöken blev det intet. Och quinoan och den kinesiska broccolin får vänta till nästa år. Bättre njuta än stressa över osådd mjölmålla (quinoa). Det finns ju att köpa på Coop. 

Så var Maria Abrahamsson tillbaka på jobbet då, efter någon månads frånvaro från SvD:s ledarsida. Ett tag trodde vi nästan att Svenskans ledning insett att Abrahamsson framställer tidningen i ett löjets skimmer och genomfört någon slags omplacering. Men icke. Idag visar Abrahamsson att hon saknat jobbet, hennes bidrag i dagens tidning fullkomligt skvätter av uppdämt behov av att hävda sig gentemot den så förhatliga feminismen. Som vanligt tar hon i med storsläggan och använder sig av ett vokabulär som ingen annan. Syftet? Ja, som vanligt är det att framställa alla försök till att uppnå jämställdhet mellan könen som rabiat, militant och framförallt radikalfeministiskt.

Vad är det då som Abrahamsson retat upp sig över nu? Som får henne att inte kunna behärska sig i sin personliga kamp mot ett jämställdare samhälle. Jo, Abrahamsson vill att konsten skall skonas från jämställdheten. Marianne Ahrne lär hurra vid morgonkaffet.

Citat från dagens ledarskrö... ursäkta ledarkrönika. Skulle vara intressant med lite argumentationsanalys här.

"har den förhärskande statsfeminismen ätit sig in också i kulturpolitiken"
"En radikalfeministisk terminologi om genusperspektiv, könsmaktsordning och förtryckarstrukturer har på så vis kommit att genomsyra statens syn på medborgarnas önskvärda konsumtion av konst och annan kultur." 
"Allt med den politiskt korrekta motiveringen att museichefen vill bryta den manliga dominansen på museets väggar."
"hur dagens radikalfeministiska synsätt appliceras på forna tider."
"Lika feministiskt skruvat är utställningens idisslande om att mannen vid denna tid inte fick delta i kvinnornas och barnens gemenskap mer än som åskådare."
"tagits i statsfeminismens tjänst."
"Så ska scenkonsten sälla sig till Moderna museet och Nationalmuseum i den militanta feministiska kampen." (www.svd.se)

Detta utgör ungefär en tredjedel av meningarna i Abrahamssons text... Och allt detta för att Moderna Muséet, Nationalmuseum och  Riksteaterna vill öka andelen kvinnlig konstnärer, regissörer osv till minst 40%. 

Som bevis för att Carl Larsson visst fått delta helt och fullt i omhändertagandet av hans och Karins barn skriver Abrahamsson: "Den könsstrukturella tesen står för övrigt i bjärt kontrast till Carl Larssons målning Mammas och småflickornas rum där ett frimodigt naket barn glatt tittar mot pappa konstnären."

Jo just. Familjerna Larsson och Zorn har ju gått till historien som ett par riktiga under av jämställt familjeliv. Ett naket barn i 'mammas och småflickornas rum' skulle alltså inte bevisa att man strukturerat hemmet utifrån kön. För att pappa fick lov att komma in med sitt staffli och jobba där eller?

Suck.

Äntligen, äntligen, äntligen!

För andra gången på två dagar har vi intagit middagen på balkongen. Dessvärre har ungarna i kvarteret funnit en skattkammare i soprummet. Deras föräldrar har uppenbarligen försett dem med koden till grovsoporna och nu har de släpat ut gamla stereoanläggningar, plåtlock och trasiga duschkabiner i vårt vackra skogsområde som vi har precis utanför balkongen. Skatter för en sjuåring, soptipp för 38-åringen och 50-åringen (se bilden).

Men det skall till mer för att förta våra vårkänslor. Dessutom är det tentafest ikväll här hemma hos oss. Bara vi två är bjudna men det räcker gott ändå efter ett antal timmars svettande i Värtasalen över politisk analys. Vet inte vad det är men salstentor får det att låsa sig för mig. Jag är helt enkelt inte lika bra på det...

Annars har vi ägnat eftermiddagen åt gnat om städning. I det här hemmet är könsrollerna de omvända och efter att ha utfört Jennie Sjögrens test ur boken Vardagsfeminism får jag erkänna att av ca 5 000 poäng så slog min kära sambo mig med 2 900 poäng eller nåt sånt. Detta för att jag gör sådant som att tvätta bilen och byta spolarvätska och köra till däckverkstan för att skifta däck medan han tömmer diskmaskinen och dammsuger och plockar undan efter middagen (vilken jag för det mesta lagar). Det innebär mer dagligt arbete för honom och därmed med gnat på mig för att jag inte är världsbäst på att plocka undan efter mig.

Sen avslutas det hela med att karln bränner chorizon på grillen. Trots att jag sagt till honom att vänta tills kolen är vit. 'Hur skall jag kunna veta att den skulle vara helt vit, om jag aldrig grillat med kol?' Det visar sig alltså att han aldrig grillat med kol förut, eller på en engångsgrill som denna. (Varpå jag inser att det alltid varit jag som grillat tidigare.) Ved är det som han använt sig av under sina första femtio år. Man häpnar. Och inser att det där med män och grillning inte gäller för alla män.

Men han är bäst ändå, eller kanske just därför, min spjuveraktige lektor. Precis som våren!

Är lite tagen efter gårdagens Josefsson på SVT. Där Janne J åter besökt Göteborgsområdena Örgryte och Biskopsgården för att skildra vad som hänt med niondeklassarna som han träffade 1987. Och där han fann att segregationen bara ökat, att husen i Biskopsgården fortfarande hade flagnande fönster och att Örgryte var lika välmående som alltid. Där de nu vuxna personerna från klassen i Biskopsgården öppenhjärtligt berättade om sina liv som kökspersonal på Stena (som pappa), fabriksarbetare osv. Men där personerna från Örgryte vägrade träffa Josefsson eftersom dom tyckte att han målade en falsk bild av världen. Det var att göra det för enkelt för sig att visa på de båda klassernas (!) föräldrars yrken och sedan på vad barnen idag har för yrken. 'Men är den bilden inte sann då?' frågade Josefsson ett av bratsen. Bra fråga!

Den bilden är lika sann som den av min grundskola på Kronoparken hemma i Karlstad. Där hälften av oss var medelklassungar som bodde i villa och andra hälften arbetarklassungar som bodde i hyreslägenhet. Precis som i Josefssons program, fast inte riktigt i nivå med Örgryte, det hade vi Hammarö som levde upp till... Vad gör mina klasskompisar idag? Måste erkänna att jag har dålig koll. De två som jag har bäst koll på gick i sina föräldrars fotspår, den ena fick jobb på företaget där pappa var regionchef och jobbar där än idag såvitt jag vet. Den andra, vars föräldrar var lärare respektive sjukgymnast, blev just vårdlärare... Min mor var telefonisten och fackklubbsordföranden som blev ombudsman på ett tjänstemannaförbund, min far var svetsaren som blev fackklubbsordförande på heltid. Jag och min syster är idag anställda på varsitt tjänstemannaförbund.

Så bratsen från Örgryte får tycka vad dom vill, att man följer i sina föräldrars fotspår och att det självklart påverkar om man har pengar och stöd hemifrån i sina framtidsplaner är väl ganska naturligt. Som en av Biskopsgårdsföräldrarna sa, man vill ju att barnen skall få det lite bättre än man själv haft. Detta gäller förmodligen även för Örgryte-ungarnas föräldrar.

Och att bratsen vägrade visa upp sig inför kameran och stå för vilka dom är och vad dom gör var i mina ögon ynkligt. Men det är klart, om man vill blunda för segregationen i samhället blir det ju svårt att visa upp sig som en del av den.

Slutklämmen i filmen med den något naive Örgrytekillen som ville blir direktör och den något mer desillusionerade Biskopsgårdskillen som helst ville bli kock men inte hade tillräckliga betyg och trodde att han skulle hamna på Volvo eller SKF sa allt. Örgrytekillen blev direktör inom samma bransch som pappa, Biskopsgårdskillen hade jobbat på Volvo men var nu gaturenhållare, som pappa.

För sisådär en 234 år sedan satt mina farmors mormors osv osv far i riksdagen. Han hette Hans Andersson och var bonde i Tylla, Torsång, Dalarna. Detta år 1772 bröts riksdagen av att kung Gustav III kuppade och stängde igen det som kom att bli den sista av frihetstidens riksdagar. Hans fick åka hem till Dalarna igen. Hur det gick för kungen vet vi ju alla, oavsett om Anckarströms kula egentligen var menad för Nisse Hult som höll honom vaken om nätterna tillsammans med sin kompis Bellman. (Jo, det är sant, det har jag sett på TV!)

Nästan tvåhundra år efter denna statskupp så infördes en ny konstitution i Sverige, år 1974. Då försvann det sista av kungens verkliga makt. T ex var regeringen inte längre tvungen att dra sina beslut i konselj inför kungen innan man verkställde besluten. I helgen ryktas så att Carl Gustaf Bernadotte, tillika kung här i landet, säger sig sakna denna ordning, med konselj. (Jo, det är också sant, för det har jag hört på radio!)

Nu är jag inte helt säker på att ättlingen till han greven från Pontecorvo vet vad det är han föreslår, nämligen att innan regeringen skall fatta ett enda beslut så måste dom diskutera det med kungen. Eller så är det precis det han gör. Fast man kan ju undra. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet i helgen (jo, tidningen, alltså sant!) att kungen när han studerade i Uppsala 1968 fick frågan hur han kunde vara för monarki nu när han fått lära sig vad monarkin ställt till med för folket genom århundrandena. Svaret lär ha lydit:

- Jo, men det är ju alla i min släkt.

Nå, när (ja just det!) nu Feminsitiskt Initiativ intar riksdagen i höst får vi ju innerligen hoppas att inte Pontecorvos ättling kommer och kastar ut oss därifrån och tar över landets styre med sin son som högra hand. (Han var ju som bekant emot kvinnlig tronföljd så får han själv välja åker väl även Victoria ut.)

För jag tror inte det är det som folk vill när dom hyllar karln på hans 60-årsdag. Är det inte just det att han framstår som ofarlig som gör honom populär? Och då fortsätter vi väl att se förslaget om konselj (och därmed ändrad konstitution) som ett dåligt skämt. För det är det väl?

Så var man refuserad igen då. Men här på sidan kan ingen annan bestämma vad man får säga eller inte säga. Denna artikel är ett svar på Kd:s artikel om barnomsorg i Svenska Dagbladet idag. Detta svar fick inte ens plats i halverat format.

Som man ropar får man svar, Kd!
På Brännpunkt den 28 april hävdar Göran Hägglund (Kd) m fl att en majoritet av svenska föräldrar hellre skulle vara hemma, än jobba, de första fyra åren av barnens liv. Till sitt stöd använder man en sifoundersökning där 64 procent svarat ja på frågan om dom anser att samhället skall göra det ekonomiskt möjligt för föräldrar att vara hemma med sina barn tills de är fyra år.

Som man ropar får man svar, Göran Hägglund, Alf Svensson m fl. Om Sifo i stället ställt frågan till befolkningen om den tyckte det skulle vara möjligt att med säkrad ekonomi ta ledigt från jobbet, oavsett grund, så skulle svaret förmodligen bli detsamma. Det är alltså inte särskilt svårt att på frågor om man vill ha mer stöd från staten, ökad flexibilitet eller ökad valfrihet svara ja. Vad som dock inte ryms i Sifos frågeställningar är vilka effekter Kd:s strävan skulle få för föräldrar, i synnerhet för mammor.

Satt igår kväll och scannade gamla foton från skoltiden. Detta fick mig att börja fundera över varför vissa lärare sätter större avtryck i ens minne än andra. Kanske för att läraren i det här fallet, Musik-Micke, var allas favorit och verkligen fick oss att delta på musiklektionerna. (Vilket kan ses på fotot han tagit.) Jag kan fortfarande sjunga Hava Nagila, En kondor, Kumbaya My Lord och alla andra sånger som vi alltid tjatade oss blå om att få sjunga. Men hur bra är jag på matte? (Just det, vi hade inte Musik-Micke i matte...)

På mellanstadiet var det alltså Musik-Micke som satte avtryck, på högstadiet gjorde Lars H Widstrand entré som en ibland något kolerisk, men mycket humoristisk, svensk- och engelsklärare som genast döpte om oss till knölfödor och käppkineser men med en värme som endast en lärare som verkligen gillar sitt jobb kan åstadkomma. Och svenskan och engelskan gick som en dans, de oregelbundna engelska verben sitter som gjutna om ni så väcker mig klockan tre på natten. Tack Lars!

På gymnasiet är nog den lärare som jag helst minns Gunvor Sand, som vi skrev dikter om på svenskan, där vi skymtade henne vid horisontens rand (jo, jag vet, vår klass var förmodligen nödrimmens mästare). Att kunna hålla ihop en bråkig samhällsklass med lika många och olika viljor som vi var elever måste ha varit en pärs. Men förmodligen också ganska kul. Utom kanske den gången i mars 1986 då Cato kom springande till Gunvor på ett hotell i Londons Bayswater för att berätta att Susanne och Anna-Karin inte kommit hem till hotellet under natten och fortfarande saknades. Susanne och Anna-Karin vaknade denna morgon hemma hos tre killar (Paul, Peter och Darren) i Putney. Båten tillbaka till Göteborg skulle gå efter lunch. Detta var f ö före mobiltelefonernas tid. 

Hur som helst, med killarnas hjälp och lite hoplånade pund kom vi iallafall tillbaka till hotellet i god tid innan bussen gick. Men Gunvor hade rätt, vi var inte vuxna nog att bedöma vilka dessa killar var, även om vi självklart, som 18-åringar, tyckte det själva.

På bilden på klass 4A syns bl a Jane, Cecilia, Jeanette, Petra, Patrik, Roine och Pernilla i främsta ledet. Jag är halvt dold bakom Jane.

Jag har inte alltid varit feminist men jag har blivit klokare med åren, sa Gudrun Schyman på Feministiskt Initiativs valkonferens förra helgen. Härmed måste jag bekänna att inte heller jag har kallat mig feminist, eller ens varit det, alltid. Men till skillnad mot Linda Skugge vågar jag stå för feminismen idag, i vuxen ålder. Så man skulle kunna säga att jag gjort motsvarande resa mot Skugges, d v s gått från att inte ha kallat mig feminist till att göra det. Och människor som Skugge får mig bara att ännu mer vilja skrika ut att JAG ÄR FEMINIST! Som någon klokt uttrycket det på nätet idag, Linda Skugge kan ju sluta kalla sig feminist och se om det hjälper, om hon blir mer attraktiv i antifeministernas ögon, om hon tjänar mer pengar som icke-feminist, eller om hennes karriär hittills faktiskt byggts mycket på just Fittstim. Förmodligen gör det ingen skillnad, Linda kommer ju fortfarande vara kvinna.

Åter till mina egna försyndelser. När vi för ett par år sedan städade ur mina föräldrars hus på Kronoparken i Karlstad för att mamma skulle flytta till sin nye man i Göteborg hittade jag mina gamla skolböcker. Kvar fanns i stort sett alla böcker ända från första klass, och dyrgripen bland dem var min skrivbok från klass 2A på Kronoparksskolan 1976/77.

Redan då var jag tydligen intresserad av svenska språket, viljan att berätta är tydlig och stavningen ganska hyfsad för en 8-åring. Bl a berättade jag om de två fåren som möttes på en spång över ån och ingen ville backa så båda trillade i och drunknade... Ovan kan ni skåda mina framtidsdrömmar, som löd:

"När jag blir stor ska jag gifta mig med en miljonär. Och bo i flott hus. Och ha swimingpol och bastu. Jag ska bli hemma fru och sola varje dag min man och jag ska sköpa en flott bil och ha det bra. SLUT"

Jag kan inte ens skylla på Dallas, då detta sändes för första gången 1981 i Sverige. Möjligen hade jag lekt för mycket med mina två Sindy-dockor (dom där som gick att böja vid knäna). För mina framtidplaner var ganska extravaganta. Tyvärr kan jag inte säga att jag som 8-åring drömde om att kandidera till riksdagen för ett feministiskt parti, eller att jag skulle bli kär i en inte fullt så rik lektor i statsvetenskap och bo i en 3:a i Bromma. Och den enda 'swimingpolen' i sikte är den kommunala som vi söker upp tre gånger i veckan, tillsammans med en massa andra Västerortsbor.

Undrar också vad vår 'fröken', Rut, tyckte om mina framtidsplaner. Satte hon stjärna och 'Bra!' bara för att stavningen var hyfsad, eller för att hon inte alls reagerade över mina framtidsplaner. Vad gav detta för signal, att det var helt OK att som enda framtidsplan vilja bli försörjd lyxhustru?

Men, som sagt, man blir klokare med åren. Som tur är.

PS: I flaskan på bordet finns 'LÄSK'. Vad är det annars för fel på en gin&tonic?

Åter efter kick-off med min sektion på jobbet. Eftersom jag bryter mot min mors mantra att aldrig ta ut något i förskott och kallt räknar med att vara tjänstledig de närmaste fyra åren, känns det lite underligt att planera inför framtiden med kollegorna. Eller så beror det helt enkelt på att jag inte är sådär överdrivet förtjust i kollektiva lekar som att jonglera med bollar för att 'coacha sig själv'... Eller att jagas upp före frukost för att meditera i grupp. Känns lite 80-tal för mig. 

Men nu är man lyckligt hemma igen, hos sambon som bedriver sin egna lilla valkampanj och värvar röster bland släkt och vänner. Senaste dagarna har jag glatts över att släkt och vänner så beredvilligt säger sig vilja rösta på F! i valet. Kul!

Annars kan man ju undra över Rapport och SVT:s rapportering om sammansättningen av riksdagslistor. Folkpartiet sägs vara både jämställda och mångfaldiga då de har fler kvinnor än män på sin lista och dessutom ett antal procent invandrade personer på listan. F! däremot sägs vara minst jämställt med 'bara en man på listan'. Att det faktiskt finns tre män på listan (i ett parti till allra största delen bestående av kvinnor) och att vi förmodligen slår fp i etnisk mångfald nämns öht inte.

Tänk att Rapport och SVT skulle börja propagera för kvotering, det trodde man ju inte. För det är ju faktiskt det dom gör, ifrågasätter att representationen skall vara en annan, inte att de som valts in skall stå där. Vad är det man föreslår; att män ännu en gång skall göra sig till talespersoner för kvinnors villkor.

Ja, gisses.

På bilden syns en måltid intagen på Piazza Navona i Rom för någon vecka sedan. Plan B inför sommaren var att fira semestern i Italien i stället för på vägarna med F!. Nu blir det inte så, och det är verkligen inget vi gråter över. Istället känns det fantastiskt att jag av valkonferensen ha fått detta förtroende, att alla dessa smarta och engagerade kvinnor och (några) män faktiskt vill att jag representerar dem i riksdagen. Senast det hände någon i min släkt var i samband med den sista riksdagen under frihetstiden 1772. Min farmors mormors morfars morfar  far Hans Andersson från Tylla i Torsång, Dalarna satt i den riksdag som Gustav III upplöste. Av riksdagsprotokollen att döma deltog han i dåvarande finansutskottet och i plenum sa han inte så mycket. Jag får ta igen det efter den 17 september. :)

Igår tog Feministiskt Initiativ beslut om riksdagslista. Själv återfinns jag på plats 15 på denna lista och nu börjar jobbet. Med att ta oss in i riksdagen. Den 17 september kan Sverige äntligen få ett riksdagsparti som inte bangar för att genomföra reformer för jämställdhet, som inte av valtaktiska skäl avstår från att driva den viktiga frågan om delad föräldraförsäkring. Vi ses i sommar!

Feministiskt Initiativs
Valmanifest 2006

Det här är min salig far och min syster Sara. Hittade bilden i ett gammalt fotoalbum när jag scannade barndomsbilder tillsammans med sambon. Bilderna på sambon vågar jag inte visa upp, han var raggarkung i Örebro på den tiden och låt oss säga som så, att hade vi träffats då skulle jag nog inte fallit för honom som nu, många år senare. Foucault-liknande statsvetarlektor är SÅ mycket attraktivare än sluskig raggare.

Men, åter till bilden på min far och syster som togs 1980 i värmländska Klässbol, där fantastiska linnedukar fortfarande vävs. Bilden är tagen av mig, 12 år. Min syster blev väldigt lycklig av att få se den, och minnas tider då man fortfarande kunde bäras på armen. Tror också lyckan bestod i att det är en gammal bild som hon själv inte haft och att den påminner om bandet mellan henne och pappa. Pappa som dog alldeles för tidigt för snart fem år sedan. Kanske var han redan angripen av cancern då bilden togs, ingen kan ju veta. När den väl visade sitt fula tryne tjugo år senare var det över på mindre än två månader. En svetsares dom efter femtio år i svetsrök.

Systern har dock vuxit upp och blivit stor. Otroligt.

Fotot livar upp tillvaron lite då den annars fördunklats av feministisk vrede över mina systrars öde i Italien. Tillbringade förra veckan i Rom med möten med kvinnor inom transportsektorn. Dessa har att tampas med en regering som vill införa förbud mot provrörsbefruktning och helt förbjuda abort. När vi mötte kvinnliga busschaufförer frågade jag hur det gick att jobba och ha barn samtidigt, vart var barnen på dagen? Ingen behövde kunna italienska för att förstå svaret: La nonna!

Förvåningen var stor över de finska mor- och farmödrarna som jobbade! - Jobbar mormor?

Dagis finns men de kommunala daghemmen räcker inte till och de privata är för dyra för den som skall försörja sig på en bussförarlön, i synnerhet sedan bussbolagen privatiserats och outsourcats.

Som en kollega på italienska facket sa, jag kan inte göra någonting ute utan att stödja Berlusconi, går hon på bio, går och handlar, vad hon än tar sig för så på något sätt stödjer hon Berlusconis affärer. Ja, sa jag, och om du stannar hemma och tittar på TV? Jo, just.

Men förhoppningsvis är karln väck inom ett par veckor, och ett jubel lär höras från italienska kvinnostrupar, så det hörs ända hit upp till kylan. Förhoppningsvis går italienarna en fin vår till mötes, och förhoppningsvis når denna vår även oss så småningom. :)

Väcks på morgonen av reprisen av Ring P1 där en 84 år gammal dam berättar för en skeptisk Nina Glans om sina villkor som fattigpensionär. Kvinnan har 6 500 kr i pension efter skatt ('nåja, det är efter skatt i alla fall'  sa Glans). Detta efter att ha jobbat hela livet i familjeföretaget men också inom handel, 'med människor' och förpackningsindustri. Kvinnan i fråga hade också skött sin sjuke man i 20 års tid, alltmedan hon jobbade. Och hon är inte ensam! Att gå in och sänka änkepensionen för dessa kvinnor går alldeles utmärkt men att ändra ingångna avtal för bolags-VD:ar (eller VD:ar på Bolaget...) det går ju inte.

Tro fan att damen i fråga var förbannad. Hennes förslag var att alla skulle få samma pension. 'Men det måste väl vara beroende på vad man gjort under livet, hur länge man jobbat' säger Nina Glans lätt blåögt. Varpå damen snabbt replikerar att hon jobbat sedan hon var 12 år. 

Nina, det handlar snarare om vad man jobbat med under hela sitt liv! Och att det är samma skattepengar som skall gå till dräglig tillvaro för alla våra pensionärer som nu till mycket större del går till glada pensionärsdagar på herrgård i Sörmland. Det är helt enkelt skillnad på skit och pannkaka. Detta gjorde damen i fråga fullkomligt klart för oss.

120 000 om året för ett livs arbete, eller 1 miljon om året för tio års arbete i ett statligt bolag. I valet kommer vi att kunna välja om vi tycker det är rätt eller inte.

Idag är jag ute på olika aktivitetet, och hinner inte göra några större reflektioner. Mer än att nån krönikör i Metro eller City var sur över att tampongreklamen var OK men inte boobsreklamen. Då slog det mig plötsligt att om Lindex gått ut med en reklam där det stod:

"Gör det skönt för dina boobs"

Och illustrerade detta med en tecknad bild på ett par bröst som vilade i en hängmatta gjord av en BH...

DÅ kan vi börja jämföra. Men jag tror inte SL eller vi andra tyckt det varit OK om OB gjort reklam i tunnelbanan med en mus på foto med tampongsnöre hängande under och texten 'we love pussy' stämplad över bilden.

Att den manlige krönikören inte förstår skillnaden är beklämmande! Lite mer skulle man väl kunna begära.

"Jordbruksverket förbjöd idag även katter att vistas vid strandlinjen." (Rapport, SVT, Kanal 1 kl 19.30)

Undrar om kissarna lystrar till detta påbud?

En liten bild från varmare land, med önskan om att det snart blir vår. En talgoxe har sjungit här utanför i ett par dagar nu och verkar lätt förvirrad över att det hela tiden pendlar mellan minus sju grader och plus sex...

Tjejerna på bilden är på väg från skolan utanför Siem Riep i Kambodja.

I Åkeshov i Stockholm finns en simhall med vidhängande träningsanläggning. Detta etablissemang har funnits till glädje för Västerortsborna sedan ett halvsekel åtminstone. Men vad ingen vetat om är den diskriminering som pågått bakom stängda omklädningsrumsdörrar. Men säg den lycka som varar för evigt för den privilegierade klassen!

I samband med att Stockholms Stad bytte från Nautilus till Cybex (ut med de mer kvinnoanpassade Nautilusmaskinerna och in med nya Cybexmaskiner anpassade för män där kvinnor inte når ner till handtagen ens...) så har gymet på Åkeshov byggts om. Nu är där ljust och fint med stora fönster ut mot Bergslagsvägen där man kan cykla, springa och gå i stepmaskin och samtidigt se morgontrafiken in mot stan. Samtidigt har också taken i bastun ansetts föråldrade och ny pärlspont läggs in. Gymet skall också bli större varför byggnation pågått vägg i vägg med damernas omklädningsrum. Det var då den stora orättvisan uppdagades för samtliga besökare, män som kvinnor som barn.

För att hantera ombyggnationen i anslutning till kvinnornas omklädningsrum var man tvungen att finna en lösning på problemet med hantverkare bland nakna kvinnor. Alla hantverkare på bygget visade sig mycket riktigt vara män. Och män i kvinnornas omklädningsrum är inte alltid så lyckat. Hur lösa detta? Jo, genom att skifta omklädningsrum!

En morgon möts vi därför av nya skyltar på dörrarna till omklädningsrummen, stora föreställande en kvinna med långt blont hår och röd klänning och en man i hatt och blå byxor. Så att misstag inte skall göras och en man råka förirra sig in bland kvinnorna eller vice versa.

Och det är då den stora orättvisan, som pågått oifrågasatt under alla år visar sig! Kvinnorna har trängts i ett litet trångt, mörkt omklädningsrum med 12 duschar varav åtta utan handtag och uppsatta på två pelare samt en bastu. I detta omklädningsrum har de (uteslutande) kvinnliga dagisfröknarna kämpat med stora grupper dagisbarn med overaller och massa kläder. Där har kvinnor trängts på de smala bänkarna mellan skåpen. Hela tiden i tron om att männens situation är densamma.

Men se, liksom med styrelserepresentationen och lönerna, så var så inte fallet.

In i männens omklädningsrum trädde man denna morgon och fann till sin förvåning att deras omklädningsrum var nära på dubbelt så stort, med gigantiska fönster upp mot taket och därmed ett ljus som gör lampor överflödiga (åtminstone under den ljusare delen av året). Sköna parksoffor finns utställda mellan skåpen som är placerade med ordentligt mellanrum mellan raderna. Av med kläderna och in i duschen, och där visar sig nästa lilla detalj. Att männen har ett mycket större duschrum med ungefär lika många duschar men med mer utrymme och TVÅ bastur.

Samtidigt stängs dessutom bastun i herrarnas temporära omklädningsrum av för reparation i några veckor.

Gissa hur det låter bland herrarna just nu? Trängas får dom, och basta kan dom inte. Och mörkt är det. Bland damerna är dock tonen en annan. Vad skönt att plötsligt få rum, att kunna samla alla dagisbarnen på ett ställe, att få plats med alla overaller och stövlar. Och vad skönt att få plats i bastun!

Vad herrarna inte känner till där de går och längtar tillbaka till sötebrödsdagarna med  omklädningsrumsöverflöd är att damerna inte stillatigande tänker återgå till sitt gamla omklädningsrum. Petitioner har startats och listor undertecknats med krav om att badhusledningen verkligen undersöker besöksfrekvensen utifrån kön och dagisbarn.

Och skulle det hela ändå sluta med att kvinnorna och barnen får återgå till att trängas så har denna skillnad kommit fram i ljuset, både för män och kvinnor. För det skall erkännas att männen var lika förvånade som kvinnorna över denna ordning. Kanske vi tillsammans skulle propsa på att omklädningsrummen byggs om helt så att det blir mer lika?!

Och tänk om vi kunde få ett sådant samhälle i övrigt också, där männen gav lite av sitt utrymme för att vi kvinnor skulle få plats! Åkeshovs simhall kanske kan bli en föregångare.