Manliga normer
Idag på lunchen råkade jag överhöra ett samtal mellan två män som slagit sig ner vid mitt bord på lunchrestaurangeni Sumpan. Den äldre av de två berättade liksom i förbigående att han fått ett nytt barnbarn. (Jag lyckades inte klura ut om han var farfar eller morfar till det nya barnet.) Hursomhelst så sken hans bekant upp och uttryckte att det ju var väldigt roligt.
- Ja, sa farfar/morfar, det blev ju en pojke också.
Det var tydligen extra trevligt då de tidigare barnbarnen var flickor. De fortsatte att tala lite om detta och så säger farfar/morfar:
- Ja, jag har köpt en radiostyrd bil till honom!
Hans bekant la upp ett flatgarv och tyckte tydligen att detta var väldigt kul. Samtalet fortsatte om hur den fyra veckor gamle killen skulle kunna uppskatta denna present senare i livet, och att det ju var trevligt med ett barnbarn av hankön då det ju innebar att farfar/morfar skulle få lära honom lite tekniska saker osv.
Där var jag tvungen att lämna lunchhaket. Men jag funderar fortfarande på varför inte hans andra barnbarn fått radiostyrda bilar eller sågs som extra trevliga att få. Och man slutar aldrig att förundras över vårt extrema behov av att göra kön.
Veckans boktips får därför bli Ylva Elvin-Nowaks och Helene Thompsons Att göra kön. Hade jag haft den med mig i väskan hade farfar/morfar fått den av mig direkt.
- Ja, sa farfar/morfar, det blev ju en pojke också.
Det var tydligen extra trevligt då de tidigare barnbarnen var flickor. De fortsatte att tala lite om detta och så säger farfar/morfar:
- Ja, jag har köpt en radiostyrd bil till honom!
Hans bekant la upp ett flatgarv och tyckte tydligen att detta var väldigt kul. Samtalet fortsatte om hur den fyra veckor gamle killen skulle kunna uppskatta denna present senare i livet, och att det ju var trevligt med ett barnbarn av hankön då det ju innebar att farfar/morfar skulle få lära honom lite tekniska saker osv.
Där var jag tvungen att lämna lunchhaket. Men jag funderar fortfarande på varför inte hans andra barnbarn fått radiostyrda bilar eller sågs som extra trevliga att få. Och man slutar aldrig att förundras över vårt extrema behov av att göra kön.
Veckans boktips får därför bli Ylva Elvin-Nowaks och Helene Thompsons Att göra kön. Hade jag haft den med mig i väskan hade farfar/morfar fått den av mig direkt.
Truth and reconciliation för Kambodja?
Idag rapporterade Godmorgon Världen i P1 från Kambodja där man nu står i färd att genomföra rättegångar mot Röda Khmer-ledare som fortfarande är i livet. I höstas hade vi förmånen att få resa runt i detta fantastiska land. Samtidigt som de människor vi mötte var idel leenden och värme så kunde vi inte ungå att fundera över hur de över huvud taget orkat. Förmodligen genom en attityd där man tar dagen som den kommer och inte funderar så mycket på morgondagen. 'Today is today and tomorrow is tomorrow' som vår guide och tuk-tuk-förare Pheuy i Siem Riep uttryckte det.
I Phnom Penh besökte vi Tuol Sleng, eller S-21, som Röda Khmerernas fängelse kallades. Tuol Sleng var tidigare en skola som 1975 gjordes om till fängelse och tortyrcentral. Sammanlagt tror man att närmare två miljoner människor dödades av Röda Khmererna mellan april 1975 och januari 1979. En miljon är fortfarande försvunna. Många, kvinnor, män och barn, togs till Tuol Sleng. Fotograferades noggrannt, foton som finns att beskåda på muséet, och slängdes sedan in i små, små celler som byggts i skolsalarna av tegelsten eller trä. Cellerna var mindre än bås i en ladugård och en del saknade dörrar då fångarna ändå var ständigt fjättrade mot väggen med en kedja.
Här torterade man sedan de människor som man ansåg ha förått den nya repuliken, främst personer som ansågs tillhöra andra klasser än de som Pol Pot & co nu utlyst som de två enda existerande: Bönder och fabriksarbetare. (Bl a så skickades hela stadsbefolkningarna ut på landsbyggden för att börja om från början och bygga det nya Kambodja med kollektivt jordbruk.) Personer som kunde misstänkas vara utbildade låg extra risigt till. (Och de var ju inte få i Kambodja efter Prins Sihanouks bildningskampanjer.) Tortyren kunde bl a gå ut på att man spändes fast på en brits och fick glödgande järn nypt runt bröstvårtorna och skorpioner lössläppta över kroppen. Eller alkohol hälld genom näsan. När folk sedan skrivit 100-tals sidor av 'bekännelser' kördes de på oxkärror till Choung Ek, Dödens Fält, där de tvingades ner på knä och slogs ihjäl innan de kastades i massgravar (kulor ansågs för dyrt att slösa för detta dödande).
Utställningarna paa Tuol Sleng visar att många anhöriga aldrig fått veta annat än att deras anhöriga kommit till denna plats. Men med tanke på att bara fjorton kom därifrån med livet i behåll när vietnameserna invaderade Kambodja 1979 så är det nog inte så mycket att hoppas på, även om en kvinna berättade att hon ännu väntar på att sonen skall komma hem, 26 år senare. Vår guide, i 40-årsåldern, berättade att hennes far, bror och syster dödats och att hon och modern lyckats fly till Vietnam. Mamman har dock aldrig orkat besöka dotterns arbetsplats.
Vad som gör oss så ont är att vi inget fått lära om detta. Om detta har ingen berättat, för att travestera en kampanj (Levande Historia) som berättat om sådant vi redan visste. Eller får svenska skolbarn idag en lika genomgripande utbildning om Kambodja som om WW2? Det är kanske dags att satsa lite på 'truth and reconciliation' för Kamodjanerna. Vilket väl iofs skulle ställa vissa regeringar i dålig dager. De som blundade för folkmordet och sedan låtsades som om ingenting hänt. Deras namn? Margareth Thatcher och Ronald Reagan t ex. USA och Storbritannien lät Röda Khmererna sitta kvar som representanter för Kambodja i FN under 1980-talet, trots att landet hade en ny regering. Thatcher lär i en intervju ha uttryckt att det gick alldeles utmärkt att jobba tillsammans med de mer 'moderata elementen' i Röda Khmererna. Jo, liksom det går alldeles utmärkt att dricka te med Pinochet. Massgravarna som grävdes upp redan 1980 var visst bara 'vietnamesisk propaganda'. Å andra sidan så lär en del av de vapen som Röda Khmererna använde ha kommit från Sverige. Inte direkt importerade till Kambodja förstås, men väl till Singapore där de sedan funnit andra vägar...
Men, låt oss nu verkligen hoppas att människorna i Kambodja äntligen skall få veta, skall få klarhet i vad som hände med familj, grannar, vänner. Och kanske slippa denna fåfängda väntan.
(Bilden är tagen från flodbåten som går mellan Battambang och Siem Riep. Barnen bor i ett fiskesamhälle långt ute i detta floddelta, på husbåtar. Där är bara vatten och himmel.)
Operation World Police?
I Aftonbladet kan man idag läsa en artikel av Maj Wechselmann där hon förundras över USA:s namngivning av sina militära operationer. Något jag länge fascinerats av. Det började med att jag skrev en uppsats på universitetet i Edinburgh om humanitära interventioner och där fördjupade mig i USA:s s k humanitära interventioner i Irak (Operation Provide Comfort) där man skulle rädda kurdiska och shiitiska minoriteter från svält och i Somalia (Operation Restore Hope) där amerikaner på TV sett döende somaliska barn och nu krävde av Bush den äldre att denne skulle rycka ut till räddning. Det gjorde Bush, eller snarare hans undersåtar, det fanns ju röster att värva. Tyvärr vände det när CNN i stället började rapportera om döda amerikaner på Mogadishus gator. Då drogs trupperna tillbaka och somalierna lämnades att döda varandra ohejdat. Det humanitära räckte alltså inte till när hemmaopinionen vände, och hemmaopinionen var inte human när det var egna liv som stod på spel.
När USA gick in i Afghanistan efter 11 september 2001 så hade man först tänkt kalla invasionen Operation Infinite Justice. Något som säkert hade gillats av den kristna högern i USA, men som efter viss eftertanke ändå bedömdes som lite för mycket. Men visst säger det något om hur USA ser på sig själva som hämnare och världspolis? Jag som trodde att det bara var gudar som kunde stå för en sådan rättvisa. I stället döptes operationen till Operation Enduring Freedom. Jo just, som min käre sambo skulle sagt.
När USA gick in i Afghanistan efter 11 september 2001 så hade man först tänkt kalla invasionen Operation Infinite Justice. Något som säkert hade gillats av den kristna högern i USA, men som efter viss eftertanke ändå bedömdes som lite för mycket. Men visst säger det något om hur USA ser på sig själva som hämnare och världspolis? Jag som trodde att det bara var gudar som kunde stå för en sådan rättvisa. I stället döptes operationen till Operation Enduring Freedom. Jo just, som min käre sambo skulle sagt.
Popova flyter med strömmen
Vid Mittuniversitetet finns två kvinnor, Siv Fahlgren och Britt-Marie Thurén, som skrivit en rapport om Susanna Popovas bok 'Viljan att flyta medströms' (utgiven av Timbro) där Popova granskar ett antal avhandlingar i genusvetenskap. De försöker bemöta journalisten Popovas kritik och fortfarande upprätthålla en viss nivå av vetenskaplighet. Vilket kan vara nog så svårt. Journalistisk som kritiserar vetenskap är nämligen ganska svår att bemöta, i synnerhet om den som Popovas kritik går ut på att man inte får använda sig av för området vedertagna vetenskapliga begrepp.
Rapportförfattarna gör liknelsen med hur kärnfysiken skulle utvecklats om den bara fått använda sig av begrepp och det Popova kallar signalord som finns i allmänhetens vardagsspråk. Andra liknelser kan göras med nationalekonomin och dess teorier om rationella varelser och 'the economic man'. Att utveckla begrepp, skriver rapportförfattarna, är vägen till ökad precision i tanken. Kanske något Popova skulle prova på, kan man tycka. Det finns utbildningar i vetenskapsjournlistik där man kan lära sig att tänka som en forskare men fortfarande skriva som en journalist. *tips*
Tänker inte här redogöra för hela rapporten, utan lämnar slutordet till Fahlgren och Thurén:
"Det den feministiska vetenskapsteorin lärt oss är att var man än står när man betraktar världen så står man någonstans (om man inte vill inta en gudomlig position). Det blir för oss mycket tydligt i Popovas läsning var hon står och vems ström hon vill flyta med i. Genusforskningen ska från hennes utgångspunkt på alla sätt misstänkliggöras till förmån för en mer traditionell, positivistisk forskning som vill presentera en "neutral sanning" för oss om världen. Problemet är bara att denna position inte kan vara mer neutral och sann än den förra. Varför kritiseras inte traditionell positivistisk forskning för att använda sig av "signalord" som objektivitet, neutralitet, sanning?"
och
" Kritisk forskning måste förvisso tåla att den utsätts för granskning som inte alltid är kunnig och ideologiskt neutral utan handlar om försvar av vedertagna "sanningar". Det är normal debatt, även om man kan tycka att det är mer intressant när kritik grundas på kunskap. Vi anser därför inte att Popovas kritik skadar genusforskningen intellektuellt. Den skjuter väldigt långt från målet. Om förenklad och ytlig kritik får politiskt gehör kan den däremot skada just den kritiska öppenhet som Popova säger sig försvara. Därför vill vi bemöta Popova och visa varför hennes argument inte håller."
(Siv Fahlgren och Britt-Marie Thurén, Viljan att flyta medströms - eller kraften att simma motströms? - ett svar på Popovas granskning av svensk genusforskning, 2005, Rapporten går att läsa på: http://www.miun.se/upload/Institutioner/SOA/ForumGenus/rapporter/Fahlgren,%20S_Thurén,%20B-M_Viljan%20att%20flyta%20medströms.pdf)
Rapportförfattarna gör liknelsen med hur kärnfysiken skulle utvecklats om den bara fått använda sig av begrepp och det Popova kallar signalord som finns i allmänhetens vardagsspråk. Andra liknelser kan göras med nationalekonomin och dess teorier om rationella varelser och 'the economic man'. Att utveckla begrepp, skriver rapportförfattarna, är vägen till ökad precision i tanken. Kanske något Popova skulle prova på, kan man tycka. Det finns utbildningar i vetenskapsjournlistik där man kan lära sig att tänka som en forskare men fortfarande skriva som en journalist. *tips*
Tänker inte här redogöra för hela rapporten, utan lämnar slutordet till Fahlgren och Thurén:
"Det den feministiska vetenskapsteorin lärt oss är att var man än står när man betraktar världen så står man någonstans (om man inte vill inta en gudomlig position). Det blir för oss mycket tydligt i Popovas läsning var hon står och vems ström hon vill flyta med i. Genusforskningen ska från hennes utgångspunkt på alla sätt misstänkliggöras till förmån för en mer traditionell, positivistisk forskning som vill presentera en "neutral sanning" för oss om världen. Problemet är bara att denna position inte kan vara mer neutral och sann än den förra. Varför kritiseras inte traditionell positivistisk forskning för att använda sig av "signalord" som objektivitet, neutralitet, sanning?"
och
" Kritisk forskning måste förvisso tåla att den utsätts för granskning som inte alltid är kunnig och ideologiskt neutral utan handlar om försvar av vedertagna "sanningar". Det är normal debatt, även om man kan tycka att det är mer intressant när kritik grundas på kunskap. Vi anser därför inte att Popovas kritik skadar genusforskningen intellektuellt. Den skjuter väldigt långt från målet. Om förenklad och ytlig kritik får politiskt gehör kan den däremot skada just den kritiska öppenhet som Popova säger sig försvara. Därför vill vi bemöta Popova och visa varför hennes argument inte håller."
(Siv Fahlgren och Britt-Marie Thurén, Viljan att flyta medströms - eller kraften att simma motströms? - ett svar på Popovas granskning av svensk genusforskning, 2005, Rapporten går att läsa på: http://www.miun.se/upload/Institutioner/SOA/ForumGenus/rapporter/Fahlgren,%20S_Thurén,%20B-M_Viljan%20att%20flyta%20medströms.pdf)
Städa själv gubbjävel!
Özz Nûjen slår huvudet på spiken i senaste Dagens Arbete (1/2006), www.da.se. Där slår han ett slag för feministisk passivitet och frågan är om det inte vore en strategi... :)
Då DA tillåter att man citerar dem så länge källan anges så gör jag det här, för det är gott tänkt och väl uttryckt av Özz.
"Skönt med ett nytt år! Gott nytt 2006!
Fy faan vad skönt, vill man utbrista om och om igen.
2005 var ett riktigt skitår, det var hetsens och häxjakternas år. De som blev mest utsatta var feministerna, de farliga kvinnorna, de onda och dåliga kvinnorna.
Hoppas det inte fortsätter i år. Hoppas feminismen kommer tillbaks kraftigare och än mer viljestark och beslutsam detta år.
2006 år efter Jesus födelse är det tydligen fortfarande skillnad på folk och (kvinno)folk.
Varför hatas och ratas feminister och feminismen? Varför är media mot dem? Varför är till och med regeringen Persson mot dem?
Men vad vill feministerna egentligen? De vill ju ha jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, helt enkelt rättvisa. Så varför är folk (tack vare media) mot detta? Vill inte alla ha rättvisa?
Nej tydligen inte.
Bakom allt detta ligger, Timbro, Schibstedt och Bonnier och bara maler ner, trycker ner och misskrediterar kvinnliga initativ, initiativ för ett bättre och rättvisare Sverige.
De har skapat ett stort propagandamaskineri som sprider ”sanningar” och ”avslöjanden” om dessa modiga och framåtsträvande kvinnor. Maskineriet är penningstint, med stort kontaktnät ända in i regeringen och är fullständigt hänsynslöst i sin kamp mot det svagare könet.
Vi har sett och ser samma maskineri jobba frenetiskt i frågor om jämlikhet mellan folkgrupper, klasser och sexuella läggningar.
Detta propagandamaskineri vill inte ha förändring, det vill inte ha rättvisa, det vill inte förändra världen till det bättre, det vill bara maximera och öka sin makt, sin vinst och sitt inflytande.
För att få reell rättvisa krävs det att de bättre bemedlade, männen, de rika och heterosexuella, delar med sig av sin makt och ändrar sin livsstil och uppfattning om våra medmänniskor.
Så enkelt och svårt är det.
Feministiskt initiativ heter det, feministiskt initiativ ... än en gång är det kvinnorna som tar initiativ, för de självgoda männen gör det inte, de rika gör det inte, du gör det inte ...
Vad skönt och nytänkande det skulle vara om kvinnorna i stället startade feministisk passivitet, va?
Äsch! Håll käften gubbjävel, städa själv, diska själv, hämta kaffet/papperen själv, jag skiter i var du lagt din skjorta eller glömt dina strumpor, nej jag orkar inte! Ta egna initiativ mansgris!
Vad sägs om Manligt initiativ?
Vi lever i en intressant och spännande tid, patriarkatet håller på att sakta (förhoppningsvis snabbare) men säkert dö.
Att patriarkatet kommer att dö är säkert och skulle det mot all förmodan överleva ja då går vi alla, ja alla, hela vår värld under för så farlig och självdestruktiv är sjukdomen patriarkatet."
Då DA tillåter att man citerar dem så länge källan anges så gör jag det här, för det är gott tänkt och väl uttryckt av Özz.
"Skönt med ett nytt år! Gott nytt 2006!
Fy faan vad skönt, vill man utbrista om och om igen.
2005 var ett riktigt skitår, det var hetsens och häxjakternas år. De som blev mest utsatta var feministerna, de farliga kvinnorna, de onda och dåliga kvinnorna.
Hoppas det inte fortsätter i år. Hoppas feminismen kommer tillbaks kraftigare och än mer viljestark och beslutsam detta år.
2006 år efter Jesus födelse är det tydligen fortfarande skillnad på folk och (kvinno)folk.
Varför hatas och ratas feminister och feminismen? Varför är media mot dem? Varför är till och med regeringen Persson mot dem?
Men vad vill feministerna egentligen? De vill ju ha jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, helt enkelt rättvisa. Så varför är folk (tack vare media) mot detta? Vill inte alla ha rättvisa?
Nej tydligen inte.
Bakom allt detta ligger, Timbro, Schibstedt och Bonnier och bara maler ner, trycker ner och misskrediterar kvinnliga initativ, initiativ för ett bättre och rättvisare Sverige.
De har skapat ett stort propagandamaskineri som sprider ”sanningar” och ”avslöjanden” om dessa modiga och framåtsträvande kvinnor. Maskineriet är penningstint, med stort kontaktnät ända in i regeringen och är fullständigt hänsynslöst i sin kamp mot det svagare könet.
Vi har sett och ser samma maskineri jobba frenetiskt i frågor om jämlikhet mellan folkgrupper, klasser och sexuella läggningar.
Detta propagandamaskineri vill inte ha förändring, det vill inte ha rättvisa, det vill inte förändra världen till det bättre, det vill bara maximera och öka sin makt, sin vinst och sitt inflytande.
För att få reell rättvisa krävs det att de bättre bemedlade, männen, de rika och heterosexuella, delar med sig av sin makt och ändrar sin livsstil och uppfattning om våra medmänniskor.
Så enkelt och svårt är det.
Feministiskt initiativ heter det, feministiskt initiativ ... än en gång är det kvinnorna som tar initiativ, för de självgoda männen gör det inte, de rika gör det inte, du gör det inte ...
Vad skönt och nytänkande det skulle vara om kvinnorna i stället startade feministisk passivitet, va?
Äsch! Håll käften gubbjävel, städa själv, diska själv, hämta kaffet/papperen själv, jag skiter i var du lagt din skjorta eller glömt dina strumpor, nej jag orkar inte! Ta egna initiativ mansgris!
Vad sägs om Manligt initiativ?
Vi lever i en intressant och spännande tid, patriarkatet håller på att sakta (förhoppningsvis snabbare) men säkert dö.
Att patriarkatet kommer att dö är säkert och skulle det mot all förmodan överleva ja då går vi alla, ja alla, hela vår värld under för så farlig och självdestruktiv är sjukdomen patriarkatet."
Det ohyggliga arvet
Veckans boktips: Christian Catomeris, Det ohyggliga arvet - Sverige och främlingen genom tiderna, 2004, Ordfront
Om stereotyper och rasism bland svenskar och vår syn på främlingar. Där många tankeväckande citat återges:
"I motsats till många andra områden i välden har Norden varit lyckligt förskonat från ras- och religionsmotsättningar. Den nordiska befolkningen är i stort sett enhetlig." (Geografiboken 1, För grundskolans högstadium, 1982)
Eller om svenskarnas vilja att ta emot finska krigsbarn under finska vinterkriget. Där Catomeris återger berättelsen om 7-årige Juhani som kom till Sverige med barntransportfartyget Arcturus. Han sattes på tåget norrut tillsammans med andra barn. Vid varje större tätort stannar tåget, barnen får gå ut på perrongen och svenska värdfamiljer väljer sedan ut sina fadderbarn. Först tar spädbarnen slut. Sedan flickorna. I Sorsele förbarmar sig till slut en familj över Juhani, men även dessa hade nog sett ett spädbarn (för möjlig adoption?) då Juhani den sista biten till sitt nya hem fick skjuta en tom barnvagn framför sig.
Boken väcker många känslor kring hur jag och min omgivning genom åren använt oss av olika begrepp för olika folkslag, förminskande och förklenande begrepp utan att man egentligen menat det. Skämt om Finlands sämste trädgårdsmästare Maski Hallonen kan ju tyckas harmlösa, men var kommer dessa skämt ifrån? Hur uppstår dom?
Efter läsning blir man än mer en partydödare som vid vilken middagsbjudning som helst kan sabba stämningen, som den gången jag en nyårsafton dristade mig att ifrågasätta mina vänners användande av ordet neger och asiat. I det första fallet hävdades det att det minsann var en mänsklig rättighet att få använda ordet neger. Frågor som varför man skall använda ett ord om individer om dessa inte tycker om ordet, bemöttes med tjurig tystnad och folk som lämnade rummet. I fallet med asiater frågade jag vilka detta var och fick svaret, med tillhörande gester, att det var folk med sneda ögon. Att vi i Sverige har en helt annan definition på 'asiatisk' än i t ex Storbritannien gick inte fram. De mest upprörda av vännerna avsåg, får antas, japaner, kineser, koreaner, thailändare, vietnameser m fl. I Storbritannien används om vissa av dessa 'oriental' på ett sätt som också är grovt förenklande. För vad är egentligen likheten mellan en thailändare och en kambodjan? Och har någon av dem sneda ögon och gul hy?
Nej, det krävs nog ett visst jobb för att få även svenskar att inse att vi är en del av världen, på gott och ont. Christian Catomeris har gjort ett bra jobb!
Om stereotyper och rasism bland svenskar och vår syn på främlingar. Där många tankeväckande citat återges:
"I motsats till många andra områden i välden har Norden varit lyckligt förskonat från ras- och religionsmotsättningar. Den nordiska befolkningen är i stort sett enhetlig." (Geografiboken 1, För grundskolans högstadium, 1982)
Eller om svenskarnas vilja att ta emot finska krigsbarn under finska vinterkriget. Där Catomeris återger berättelsen om 7-årige Juhani som kom till Sverige med barntransportfartyget Arcturus. Han sattes på tåget norrut tillsammans med andra barn. Vid varje större tätort stannar tåget, barnen får gå ut på perrongen och svenska värdfamiljer väljer sedan ut sina fadderbarn. Först tar spädbarnen slut. Sedan flickorna. I Sorsele förbarmar sig till slut en familj över Juhani, men även dessa hade nog sett ett spädbarn (för möjlig adoption?) då Juhani den sista biten till sitt nya hem fick skjuta en tom barnvagn framför sig.
Boken väcker många känslor kring hur jag och min omgivning genom åren använt oss av olika begrepp för olika folkslag, förminskande och förklenande begrepp utan att man egentligen menat det. Skämt om Finlands sämste trädgårdsmästare Maski Hallonen kan ju tyckas harmlösa, men var kommer dessa skämt ifrån? Hur uppstår dom?
Efter läsning blir man än mer en partydödare som vid vilken middagsbjudning som helst kan sabba stämningen, som den gången jag en nyårsafton dristade mig att ifrågasätta mina vänners användande av ordet neger och asiat. I det första fallet hävdades det att det minsann var en mänsklig rättighet att få använda ordet neger. Frågor som varför man skall använda ett ord om individer om dessa inte tycker om ordet, bemöttes med tjurig tystnad och folk som lämnade rummet. I fallet med asiater frågade jag vilka detta var och fick svaret, med tillhörande gester, att det var folk med sneda ögon. Att vi i Sverige har en helt annan definition på 'asiatisk' än i t ex Storbritannien gick inte fram. De mest upprörda av vännerna avsåg, får antas, japaner, kineser, koreaner, thailändare, vietnameser m fl. I Storbritannien används om vissa av dessa 'oriental' på ett sätt som också är grovt förenklande. För vad är egentligen likheten mellan en thailändare och en kambodjan? Och har någon av dem sneda ögon och gul hy?
Nej, det krävs nog ett visst jobb för att få även svenskar att inse att vi är en del av världen, på gott och ont. Christian Catomeris har gjort ett bra jobb!
Dagens citat
"... ett jämställt ansvar för barn och hem skulle kunna rädda kärleken i många äktenskap. Kärleken bryts ned och förloras i den maktkamp som uppstår när kvinnor - rimligt nog - inte längre vill acceptera att ensamma ta huvudansvaret för hem och barn." (Claes Borgström, JämO)
Refuserad av DN
Detta är ett svar jag skrev på Ebba Witt-Brattströms debattartikel i DN i höstas. Denna togs förstås inte in, men publicerades sedan som ledare på F!:s hemsida, samt omnämns också i senaste numret av Arena.
"Det var synd att Ebba Witt-Brattström inte var närvarande på Fi:s årsmöte i Örebro. Hade hon varit det så hade hon kanske fått en något annorlunda bild av vad som försiggick under mötet. Vi är nämligen många som inte alls känner igen oss i beskrivningen i Dagens Nyheter den 9 oktober 2005, ej heller i den skildring av årsmötet som media givit.
När Ebba valde att hoppa av F! inför årsmötet var det många medlemmar som uttryckte besvikelse över detta, dels för att de sett just Ebba som en önskad kraft inom föreningen men också för att hon inte verkade ta dem och deras engagemang på allvar genom att invänta årsmötet. Det är som bekant enklare att påverka en förenings politik om man är med på mötena än från TV:s morgonsoffa.
Under våren och sommaren har engagemanget varit stort runt om i landet, överallt har nya Fi-grupper bildats, människor har träffats och diskuterat feminism och kommit med förslag till politiskt program. De som inte ansett att deras åsikter kommit till sin rätt i interimstyrelsens förslag till politiskt program har kunnat motionera. Till årsmötet i Örebro kom över 200 motioner in från engagerade medlemmar runt om i landet. Vissa av dessa motioner försökte styrelsen väva in i programmet redan innan årsmötet, andra ville man ta med sig för utveckling av politiken och vissa förslog man skulle avslås. Precis som det brukar gå till inför årsmöten.
Vi nära 300 medlemmar som närvarade på årsmötet stötte och blötte sedan dessa motioner i arbetsgrupper och tog ställning till dem genom omröstning. För den som deltagit i ett antal årsmöten genom åren framstod detta inte som något konstigt, för andra kanske det var abstrakt. Naturligtvis leder en nedröstad motion till besvikelse, ibland tårar, för den som skrivit motionen, men så är det ju när majoritetsbeslut skall fattas. Faktum är att en majoritet av medlemmarna på mötet röstade för det program som nu håller på att sammanställas.
Frågan är varför Ebba utgår från att vi som var närvarande på mötet inte förstår vad som sker? Kan det inte helt enkelt vara så att en majoritet av årsmötets deltagare ansåg att styrelsens förslag till organisation var det bästa, och att Skåne-förslaget skulle röstas ner? Är det inte lite föraktfullt att betrakta oss som ’parodiskt manipulerade’?
Vidar talar Ebba i sin artikel om hur hon skulle ha reagerat om hon varit en ’sökande tonåring’ (förstagångsväljare). Månne vore det bättre att lämna till tonåringarna själva att avgöra hur de vill uppfatta Fi. Vi är övertygade om att de är tänkande människor av kött och blod som själva är kapabla att bilda sig en uppfattning om F!:s politik. Vi är också övertygade om att dessa tonåringar inte har några problem med att F! driver en feminism som tar sikte på ALLA kvinnor och män, oavsett sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Vi anser inte att det finns något rätt eller fel som vi skall tala om för dessa unga män och kvinnor. Och vi anser inte att det är fel att sätta fokus på de olika maktordningar som finns i samhället, där medelålders, heterosexuella, kvinnliga professorer faktiskt är överordnade unga, homosexuella, kvinnliga undersköterskor.
Vi tror också att de tonåringar som intresserar sig för feminismen vet att se igenom de patriarkala strukturer som ’drar sig undan’ från jämställdheten för att den blir för ’farlig’ för de redan etablerade maktförhållandena i samhället. Michel Foucault framhöll en gång i tiden att om man vill krossa ett politiskt initiativ så skall man framställa det endera som bisarrt eller galet. Eller kanske, som i Ebbas artikel, ’patetiskt’ eller ’parodiskt’? Mediabilden av F! de senaste veckorna har legat väldigt långt från vår bild av föreningen och oss själva. Tidigare feminister har valt att ligga mycket lågt, eller att gå ut och tala om att F! utgör ett ’hot mot feminismen’. Men det är ju som sagt först när man verkligen börjar ställa krav på omfördelning av resurserna i samhället, läs: pengarna, som det blir svårt för vissa att vara feminister.
I sin artikel skriver Ebba Witt-Brattström att feminismen är mångstämmig som ideologi och att den måste få vara rymlig, att feminismen tillhör ingen, men finns för alla som behöver den. Om detta håller vi med Ebba. Därför är det desto konstigare att hon talar om rätt eller fel sorts feminism som om en sorts feminism som står över en annan bredare feminism som tar hänsyn till att den som tillhör fel grupp kanske inte ens kommer in på intensiven i ett framtida samhälle, kvinnohjärta eller ej.
Vi skriver nu 2005 och de unga väljare som skall rösta för första gången nästa höst kommer nog att vara mer intresserade av vad F! kan göra för dem nu idag, som unga kvinnor och män av olika sexuell orientering och olika etnisk bakgrund, än Fogelsta-gruppen och Alva Myrdal.
Men inte desto mindre har även F!, som modern feministisk rörelse, en hel del att lära av historiens systrar och (en och annan) bröder. Men vi tror också att Fogelsta-kvinnorna och Alva Myrdal skulle haft en del att lära sig av dagens unga feminister. Nämligen att hierarkiska strukturer existerar inte bara mellan könen utan också mellan t ex personer med olika etnisk bakgrund eller olika sexuell läggning. Där högutbildade, etniskt svenska, heterosexuella kvinnor har ett stort maktövertag i förhållande till respektive minoritet. Det är dags att göra upp med den svenska feminismen som blind för alla andra maktstrukturer än patriarkatet.
I slutet av sin artikel anbefaller Ebba oss en större ödmjukhet inför kvinnohistoriens lärdomar. Detta tar vi förstås till oss, men skulle vilja ge ett litet råd tillbaka. Nämligen att med större självdistans och mer öppet sinnelag mot yngre feminister så kommer man säkert att bemötas av den respekt man gjort sig förtjänt av."
"Det var synd att Ebba Witt-Brattström inte var närvarande på Fi:s årsmöte i Örebro. Hade hon varit det så hade hon kanske fått en något annorlunda bild av vad som försiggick under mötet. Vi är nämligen många som inte alls känner igen oss i beskrivningen i Dagens Nyheter den 9 oktober 2005, ej heller i den skildring av årsmötet som media givit.
När Ebba valde att hoppa av F! inför årsmötet var det många medlemmar som uttryckte besvikelse över detta, dels för att de sett just Ebba som en önskad kraft inom föreningen men också för att hon inte verkade ta dem och deras engagemang på allvar genom att invänta årsmötet. Det är som bekant enklare att påverka en förenings politik om man är med på mötena än från TV:s morgonsoffa.
Under våren och sommaren har engagemanget varit stort runt om i landet, överallt har nya Fi-grupper bildats, människor har träffats och diskuterat feminism och kommit med förslag till politiskt program. De som inte ansett att deras åsikter kommit till sin rätt i interimstyrelsens förslag till politiskt program har kunnat motionera. Till årsmötet i Örebro kom över 200 motioner in från engagerade medlemmar runt om i landet. Vissa av dessa motioner försökte styrelsen väva in i programmet redan innan årsmötet, andra ville man ta med sig för utveckling av politiken och vissa förslog man skulle avslås. Precis som det brukar gå till inför årsmöten.
Vi nära 300 medlemmar som närvarade på årsmötet stötte och blötte sedan dessa motioner i arbetsgrupper och tog ställning till dem genom omröstning. För den som deltagit i ett antal årsmöten genom åren framstod detta inte som något konstigt, för andra kanske det var abstrakt. Naturligtvis leder en nedröstad motion till besvikelse, ibland tårar, för den som skrivit motionen, men så är det ju när majoritetsbeslut skall fattas. Faktum är att en majoritet av medlemmarna på mötet röstade för det program som nu håller på att sammanställas.
Frågan är varför Ebba utgår från att vi som var närvarande på mötet inte förstår vad som sker? Kan det inte helt enkelt vara så att en majoritet av årsmötets deltagare ansåg att styrelsens förslag till organisation var det bästa, och att Skåne-förslaget skulle röstas ner? Är det inte lite föraktfullt att betrakta oss som ’parodiskt manipulerade’?
Vidar talar Ebba i sin artikel om hur hon skulle ha reagerat om hon varit en ’sökande tonåring’ (förstagångsväljare). Månne vore det bättre att lämna till tonåringarna själva att avgöra hur de vill uppfatta Fi. Vi är övertygade om att de är tänkande människor av kött och blod som själva är kapabla att bilda sig en uppfattning om F!:s politik. Vi är också övertygade om att dessa tonåringar inte har några problem med att F! driver en feminism som tar sikte på ALLA kvinnor och män, oavsett sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Vi anser inte att det finns något rätt eller fel som vi skall tala om för dessa unga män och kvinnor. Och vi anser inte att det är fel att sätta fokus på de olika maktordningar som finns i samhället, där medelålders, heterosexuella, kvinnliga professorer faktiskt är överordnade unga, homosexuella, kvinnliga undersköterskor.
Vi tror också att de tonåringar som intresserar sig för feminismen vet att se igenom de patriarkala strukturer som ’drar sig undan’ från jämställdheten för att den blir för ’farlig’ för de redan etablerade maktförhållandena i samhället. Michel Foucault framhöll en gång i tiden att om man vill krossa ett politiskt initiativ så skall man framställa det endera som bisarrt eller galet. Eller kanske, som i Ebbas artikel, ’patetiskt’ eller ’parodiskt’? Mediabilden av F! de senaste veckorna har legat väldigt långt från vår bild av föreningen och oss själva. Tidigare feminister har valt att ligga mycket lågt, eller att gå ut och tala om att F! utgör ett ’hot mot feminismen’. Men det är ju som sagt först när man verkligen börjar ställa krav på omfördelning av resurserna i samhället, läs: pengarna, som det blir svårt för vissa att vara feminister.
I sin artikel skriver Ebba Witt-Brattström att feminismen är mångstämmig som ideologi och att den måste få vara rymlig, att feminismen tillhör ingen, men finns för alla som behöver den. Om detta håller vi med Ebba. Därför är det desto konstigare att hon talar om rätt eller fel sorts feminism som om en sorts feminism som står över en annan bredare feminism som tar hänsyn till att den som tillhör fel grupp kanske inte ens kommer in på intensiven i ett framtida samhälle, kvinnohjärta eller ej.
Vi skriver nu 2005 och de unga väljare som skall rösta för första gången nästa höst kommer nog att vara mer intresserade av vad F! kan göra för dem nu idag, som unga kvinnor och män av olika sexuell orientering och olika etnisk bakgrund, än Fogelsta-gruppen och Alva Myrdal.
Men inte desto mindre har även F!, som modern feministisk rörelse, en hel del att lära av historiens systrar och (en och annan) bröder. Men vi tror också att Fogelsta-kvinnorna och Alva Myrdal skulle haft en del att lära sig av dagens unga feminister. Nämligen att hierarkiska strukturer existerar inte bara mellan könen utan också mellan t ex personer med olika etnisk bakgrund eller olika sexuell läggning. Där högutbildade, etniskt svenska, heterosexuella kvinnor har ett stort maktövertag i förhållande till respektive minoritet. Det är dags att göra upp med den svenska feminismen som blind för alla andra maktstrukturer än patriarkatet.
I slutet av sin artikel anbefaller Ebba oss en större ödmjukhet inför kvinnohistoriens lärdomar. Detta tar vi förstås till oss, men skulle vilja ge ett litet råd tillbaka. Nämligen att med större självdistans och mer öppet sinnelag mot yngre feminister så kommer man säkert att bemötas av den respekt man gjort sig förtjänt av."
Magplask av Katastrofkommisionen
Så har årsdagen av tsunamin kommit och gått. Förhoppningsvis ger det många drabbade anhöriga lite ro, och kan kännas som en fortsättning på livet, fast annorlunda.
Har ägnat lite tid åt att läsa valda delar av Katastrofkommissionens rapport om myndigheternas agerande under efterverkningarna av tsunamin för ett år sedan. Det är stundtals en gripande berättelse och verkar ge röst åt anhöriga. Däremot frågar man sig om inte kommissionen drar lite stora växlar på sitt material. Dels verkar de dra slutsatsen att de anhöriga som skrivit till dem (de är färre än man skulle kunna tro) är representativa för samtliga anhöriga, dels tycks kommissionen tro att dessa och mediernas utvalda anhöriga är representativa för någon slags folkvilja.
Kommissionen behandlar bl a ansvarsfördelningen när folk reser på semester utomlands och identifierar den enskilde, utrikesdepartementet, resebolagen och försäkringsbolagen som aktörer med visst ansvar. Den som enligt kommissionen verkar ha mest ansvar är regeringen, d v s staten. Förvisso kan man tycka, enligt kommissionen, att det inte borde vara statens ansvar när folk reser utomlands, men de kommer ändå till slutsatsen att svenska staten ansvarar för sina medborgare även när dessa väljer att resa till ett land på andra sidan jordklotet.
Då infinner sig ett antal frågor:
- Är det dags att införa obligatoriska statliga reseförsäkringar? Varför skall den enskilde själv få välja försäkring, eller att inte alls försäkra sig, om staten är den som har ansvaret för den enskilde på resa?
- Bör inte staten få veta när man reser utomlands. Eller t o m godkänna resan. D v s man får helt enkelt söka utresevisum. Resor till någon plats där naturkatastrofer kan inträffa borde ju då inte vara tillåtet. Eller för den delen resor med flygplan som kan störta eller båtar som kan sjunka.
- Har Katastrofkommissionen genomfört någon slags opinionsundersökning bland ALLA svenskar om huruvida vi är villiga att betala de ökade skattekostnader ett sådant ansvar för svenska turister innebär? Någon sådan undersökning redogör inte kommissionen för utan hänvisar till någon slags folkuppfattning, som de då endast kan ha bildat sig en uppfattning om utifrån (tabloid) media samt drabbades berättelser.
Nej, naturligtvis är detta inte genomförbart. Kommissionens rapport har formen av en SOU och lär väl leda till en proposition med förslag om vissa förändringar. Då blir det ju också upp till bevis för oppositionspartierna som hyllat rapporten. Eller är det månne så att det är de delar som direkt kritiserar den socialdemokratiska regeringen som kittlar våra oppositionsledares kåthet att vinna nästa val? Har dom ens läst resten av rapporten? Eller är det så att alla vet att rapporten bara är ett spel för gallerierna där man stryker de drabbade medhårs, ger dem rätt i sin kritik och låter några av dem komma till tals? För att sedan strunta helt i de förslag rapporten kommer med.
Jag har själv genomfört en hobby-gallup bland människor jag mött, ställt frågan om vad man anser vara statens ansvar när folk reser utomlands på semester. Och konstigt nog har jag inte en enda gång mött någon som uttrycker samma åsikter som de vi kan läsa om i rapporten och i media. Nej det verkar finnas en diskrepans mellan vad som kommer fram i offentlighetens ljus och vad man upplever i sitt vanliga vardagsliv.
Och för övrigt tycker jag att det borde finnas någon slags ansvar även för tabliodmedia som först bedriver en hetsjakt på Laila Freivalds i de anhörigas namn, sedan skriker ut att hon inte är välkommen till minnesceremonin på Skansen, för att när Freivalds hoppar av skriva att hon inte vågar möta de anhöriga på Skansen. Men som Lena Mellin på Aftonbladet i ett sällsynt ögonblick av klarhet skrev, all denna mobbning (mitt ord, inte Mellins) av Freivalds kommer snart att slå tillbaka, när folk får nog och börjar sympatisera med den som blir slagen. Fortsätt lite till att utmåla utrikesministern som ansvarig för allt, ja gick det så skulle man väl skylla tsunamin på henne också, så kommer snart sossarnas opinionssiffror att öka. För det måste väl ändå finnas någon gräns för när svenska folket anser att det gått för långt med populismen?
Åsa Lindeborg om bombliberalerna
I dagens Aftonbladet gör Åsa Lindeborg upp med populistiska, opportunistiska liberaler.
"För att försvara USA:s angreppskrig mot Irak måste bombhögern förneka sambandet mellan terrorattentatet i London och Irakkriget. Per Ahlin och Sanna Rayman (Dagens Nyheter 9 juli, 15 juli) inskärper båda att 11 september skedde utan att amerikanska soldater befann sig i Irak. Som om USA:s inblandning i Mellanöstern började i och med bombningarna 2003.
Okänsligheten för USA:s brottsliga agerande i regionen allt sedan andra världskrigets slut - för att inte tala om hur Storbritannien direkt eller indirekt har härjat där allt sedan 1800-talet - visar mer på ideologisk blockering än okunskap. Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig."
Centrum Mot Rasism och Svenska Dagbladet
Svenska Dagbladet går nu till attack mot Centrum Mot Rasism. Måste erkänna att det verkar som om CMR spenderat sina pengar lite väl vidlyftigt. Men det finns också anledning att fråga sig varför Svenskan angriper just denna organisation. Som alltid vid avslöjanden av ideella organisationer som gör anspråk på att få inflytande i samhället kan man fråga sig vem är det som vinner på att smutskasta dem? (Det gäller ju alla politik för övrigt.)
Här kommer en rad saker i Svenskans artikel som man kan ställa sig frågande inför.
"Och trots att CMR har ett eget stort sammanträdesrum hålls många möten på dyra hotell i Stockholm."
Det kan ibland finnas anledning att lägga möten utanför kansliet. T ex om man vill vara ifred och inte blir störda. Det är inget konstigt, det sker i de flesta organisationer och företag. Men att hålla samtliga möten ute på stan verkar som slöseri med statens och medlemmarnas pengar (om det nu är så CMR gjort). Vad skiljer CMR från andra på denna punkt?
"Med övernattning för alla – även stockholmare."
Det kan handla om något så enkelt som att det är billigare att låta en anställd/styrelseledamot sova över på t ex Bosön än att betala taxi för vederbörande hem till Botkyrka eller Hässelby... Dessutom sparar personen och pengar och ork genom att inte behöva resa så långt. För även stockholmarna skall väl få delta i middagen?
"Flera kända svenskar med utländsk bakgrund dömde ut kampanjen som larvig och irrelevant."
Herregud, Svenskan sitter och gör dessa kändisar till talesmän för hur ALLA svenskar som kan tänkas ta vid sig av Nogger-reklamen känner. På vilka grunder kan andra uttala sig om hur JAG känner inför en viss reklam. På vilket sätt representerar t ex Alexandra Pascalidou en enskild somalier?
"Bland medlemsföreningarna finns vänsterpartiet, Stockholms arbetarkommun och fackförbundet SKTF."
Jaha? Och RFSL, Rädda Barnen och FN-förbundet är också medlemmar. Varför väljer SVD just dessa tre medlemmar bland de 91 medlemsförbunden för sin artikel? För att utmåla facket, socialdemokraterna och vänstern för att slösa med pengarna kanske? För att utmåla regeringen som frikostiga med bidrag till sina egna? (Varken vänstern eller Sktf är ju dock medlemmar i Socialdemokraterna.)
"I maj förra året övernattade kanslipersonalen på SAS Radisson i Frösundavik."
Jaha, dom hade internat för personalen. Och lade den i Stockholm i stället för att lägga den på annan ort med flygkostnader som följd. Det är dock dyrt med 2 200 per rum. Ett Scandichotell hade inte kostat med än 1000 spänn.
"Man åt middag och drack vin på CMR:s bekostnad, uppger en av dem som var med."
Mat och tre personer på en flaska vin brukar vara helt OK, även för revisorerna, om man är på internat.
"– Vi hade ett internat för att arbeta ostört, säger Amina Ek. Jag ville komma bort härifrån, från lokalerna. Vi gör så en eller två gånger per år."
Det är väl ingen som kan ifrågasätta detta mer än möjligen hotellrumskostnaden om den nu var så hög.
"Men Amina Ek ville att allt skulle vara dyrt och lyxigt. Hon valde inte husets vin direkt."
Pratar vi om de tre i personalen och styrelsen nu? 14 personer? Vid ett enda tillfälle?
"Amina Ek har också en handkassa på 10 000 kronor i veckan som hon får använda fritt. Räcker den inte till är det kassörens uppgift att sätta in mer pengar på kontot."
Det är väl rimligt för en kanslichef att man inte själv behöver ligga ute med pengar?
"Centret har också betalat 45 000 kronor för tre annonser i den lilla antirasistiska tidningen Mana."
Ja, och? Vi annonserar också i Mana. Därför att vi jobbar med just anti-rasism. Skulle CMR ha annonserat i Svenska Dagbladet i stället?
Så, det verkar som om CMR skulle kunnat hållit bättre i slantarna men mycket av Svenskans 'avslöjande' är verkligen en storm i ett vattenglas och då kan man ju också fråga sig vem som vinner på det...
Jämställdhet con Brio
1. Lika lön för lika eller likvärdigt arbete. (Idag skiljer det ca 4-7%, beroende på sektor, till männens fördel.)
2. Lika rätt och möjligheter till arbete, yrkesmässig utveckling, karriär. (I dag jobbar kvinnor mer ofrivillig deltid än män, kvinnor har dessutom mindre kvalificeradfe jobb och jobb inom sämre betalda sektorer.)
3. Lika fördelning av det obetalda arbetet i hemmet. (I dag utförs merparten av det obetalda arbetet av kvinnor, något som ökar risken för s k statistisk diskriminering d v s när arbetsgivaren bedömer risken att anställa/befordra dem utifrån deras könstillhörighet, inte utifrån deras kompetens, eller INIDVID.)
4. Lika ANSVAR för barnen. (Inte att mamman talar om för pappan vad han skall göra, och att han gör detta på helgen eller semestern.)
5. Frihet från könsdiskrimerande försäkringsbolag, som använder kön som en beräkningsgrund för utbetalade premier, trots EU:s likabehandlingsdirektiv, FN-konventioner m m.
6. När kvinnor och män slipper att sexualiseras i det offentliga rummet.
7. Frihet från trakasserier p g a kön.
8. Frihet från sexuella trakasserier.
9. Lika möjligheter till politiskt inflytande, lika möjligheter att delta i politiska organ.
10. När det går att kalla sig feminist, och vilja öka kvinnors makt, för att de skall få samma ekonomiska, politiska, sociala och fysiska makt som männen, utan att bli påhoppad av personer som inte ens brytt sig om att sätta sig in i att detta är vad MERPARTEN av feministerna vill.
11. Bort med kärnfamiljen som norm!
Populistisk historielöshet
Åsa Petersen slår återigen huvudet på spiken i gårdagens Aftonbladet. Folkpartiet är uppenbarligen beredda till vad som helst för att sälja sin själ i kampen om regeringsmakten. Nu senast är det Tobias Krantz och Anna Grönlund Krantz som i Svenska Dagbladet kräver att man skall ta bort pappamånaderna. Tobias och Anna tycks ha glömt att dessa månader finns där tack vare... just det... liberala krafter som Folkpartiet med Bengt Westerberg i spetsen och, ännu tidigare, liberala Eva Moberg som 1961 gick i bräschen för den jämställdhetspolitik som inneburit att kvinnor och män i möjligaste mån skall dela lika på föräldraledigheten.
Men med F! som hot och segervittring i valet 2006 så vill såklart Folkpartiet, i god partianda, värva så många populistiska poäng som möjligt. Förra gången slog man mot invandrare som inte talade tillräckligt god svenska, nu blir det kvinnorna som skall återvända hem till spisen. Hur skall Fp kunna samsas med tre andra partier om regeringsmakten när man inte ens kommer överens inom partiet?
Den respekt jag känt för Fp som socialliberalt parti är död. Med personer som Leijonborg, Rojas och Krantz som frontfigurer så har vi ett parti som helt plötsligt befinner sig till höger om Kd...
Efterlängtat Feministiskt initiativ
Äntligen!
Läst i DN i dag:
"Ulvskog kan inte se några fördelar med att Feministiskt initiativ skulle ställa upp i ett riksdagsval.
- Inte när vi har ett antal partier där det finns krafter som verkar för de feministiska frågorna."
Muahahahaha! Och det kommer från en person som nu mera är väldigt försiktig i sina uttalanden... '... när vi har ett antal partier där det finns krafter som...', inte '... när vi har ett antal partier som...' Nej, Marita, det var just det. Krafter har verkat för de feministiska frågorna sedan Mary Wollstonecrafts dagar, och vi kan fortfarande inte säga '... partier som verkar för de feministiska frågorna.'.
Och senare i DN:s artikel uttalar sig Folkpartiets talesman i jämställdhetsfrågor, Tina Acketoft, "Det finns inte en lösning för alla kvinnor. Till skillnad från Gudrun Schyman och hennes vänner ser vi inte kvinnor som ett kollektiv".
Acketoft har uppenbarligen inte läst Fi:s plattform...
"Feministiskt initiativ tror inte att alla kvinnor kan enas om allt. Kvinnor är olika. Vi skiljer oss i intressen, förhoppningar och önskningar. Vi skiljs åt av förutsättningar och resurser. Vi tillskrivs olika positioner i samhället beroende på våra ekonomiska villkor och vilken klass vi råkar födas in i, vilken utbildning vi har, vilket land vi är födda i, vilken sexuell läggning vi har, vilken hudfärg vi har och vilka kulturella tillhörigheter vi har. Vi skiljer oss också i värderingar och i hur vi väger olika värden mot varandra. Men bortom dessa skillnader finns likheten: kvinnors liv, val, och möjligheter begränsas av den patriarkala maktordningen. Det patriarkala samhället tillåter män definiera, diskriminera och underordna kvinnor. Maktordningen mellan kvinnor och män kan se ut på olika sätt och ta sig många uttryck, men den drabbar alltid kvinnor." (Saxat från Fi:s sajt www.feministisktinitiativ.se)
Göran Hägglund darrar
De otäcka feministerna vill förstöra kärnfamiljen. Denna underbara enhet som aldrig bidragit till något ont i samhället. Den plats där vi kvinnor mår bäst och aldrig utsätts för förtryck och våld.
För att inte tala om Birgitta Ohlsson, Folkpartiet, som har mage att påstå att det inte finns något motsatsförhållande mellan familj och feminism.
– Det enda vi kräver är schysta familjer där man faktiskt tar lika ansvar för barn, blöjbyten, städning och tvätt. Det vi kräver är rättvisa. Jämställda familjer håller längre och det är förre skilsmässor i sådana familjer. Så egentligen borde kärnfamiljsförespråkarna vara feminister.
– Göran Hägglund skulle behöva lite feministisk upplysning, säger Birgitta Ohlsson.
Internationella kvinnodagen
Göran Persson oroar sig för vad ett feministparti skulle kunna innebära för hans position efter valet. Vad är då det bästa Persson kan göra? Som Margareta Winbergs tidigare pressekreterare Zoran Alagic föreslår på DN Debatt i dag, skaffa sig en fördjupad utbildning i genustänkande och feminism? Samt en verklig vilja att driva jämställdheten framåt? Nej, nej, Persson är ju redan fulländad i hela sin godspatronsglans, varför skulle han behöva utbilda sig!
Nej, Persson har förstås redan svaret på hur man hanterar kvinnor och mäns frustration över att jämställdheten aldrig nås. Skrämselpropaganda. Då många av de som säger sig kunna rösta på ett feministiskt parti står politiskt till vänster så är det dessa väljare som skall rättas in i ledet medelst skrämseltaktik. Persson säger alltså i dagens DN:
- Den skulle underminera förutsättningarna för både miljöpartiet och vänsterpartiet att komma in i riksdagen. Därmed skulle vi ganska snabbt få ett läge där vi har en regering som driver en politik som går stick i stäv mot vad man vill inom ett feministparti.
Så talar en rädd man. I Alagics debattinlägg kan man läsa att
"När man talar med dem som känner privatpersonen Göran Persson växer en bild fram av en man som delvis lever med en slags otidsenlig gentlemannasyn på kvinnor: "Han är inte riktigt hemma i sin egen generation, han påminner faktiskt mer om min morfar", säger en person som känner Persson mycket väl. Vår statsminister är en man som när han talar om att medborgarna ska få det bättre ställt, beskriver en framtid där "mannen har råd att köpa en ny cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun". Det är som en fläkt av 50-talet. Denna chevalereska syn blir märklig i ett land där kvinnor i dag sedan lång tid tillbaka sköter sina kappinköp på egen hand."
Vidare avslöjas det vi redan visste, att om Persson nu är rädd för Gudrun Schyman och hennes ställning bland svenska vänsterväljare så är det ingen annan än Persson själv som är orsak till denna rädsla. När Gudrun Schymans initiativ till en feministisk plattform behövde ekonomiska medel hade Socialdemokraterna möjlighet att bli en viktig part i detta nätverk av feminister. Men anslagen stoppades i sista sekund av Perssons lille dräng Pär Nuder. Detta trots att Persson tidigare fattat beslut om och godkänt stödet till Schymans projekt. Att Nuder skulle ha agerat tvärt emot Perssons vilja får vi väl se som fullkomligt uteslutet.
Lätt patetiskt blir det därför när man nu försöker kontra med ett eget nätverk - Feministas. Och tror jag som sitter och längtar efter ett feministparti just för att det SAKNAS sådant fokus i politiken idag, att Marita Ulvskog och Göran Persson skall 'feminista' till det hela så att allt blir bra? Tillåt mig flatgarva.
Första stapplande stegen
med min alldeles egna blogg.
