Rabiatfeminism - början

Idag rapporterade Godmorgon Världen i P1 från Kambodja där man nu står i färd att genomföra rättegångar mot Röda Khmer-ledare som fortfarande är i livet. I höstas hade vi förmånen att få resa runt i detta fantastiska land.  Samtidigt som de människor vi mötte var idel leenden och värme så kunde vi inte ungå att fundera över hur de över huvud taget orkat. Förmodligen genom en attityd där man tar dagen som den kommer och inte funderar så mycket på morgondagen. 'Today is today and tomorrow is tomorrow' som vår guide och tuk-tuk-förare Pheuy i Siem Riep uttryckte det.

I Phnom Penh besökte vi Tuol Sleng, eller S-21, som Röda Khmerernas fängelse kallades. Tuol Sleng var tidigare en skola som 1975 gjordes om till fängelse och tortyrcentral. Sammanlagt tror man att närmare två miljoner människor dödades av Röda Khmererna mellan april 1975 och januari 1979. En miljon är fortfarande försvunna. Många, kvinnor, män och barn, togs till Tuol Sleng. Fotograferades noggrannt, foton som finns att beskåda på muséet, och slängdes sedan in i små, små celler som byggts i skolsalarna av tegelsten eller trä. Cellerna var mindre än bås i en ladugård och en del saknade dörrar då fångarna ändå var ständigt fjättrade mot väggen med en kedja.

Här torterade man sedan de människor som man ansåg ha förått den nya repuliken, främst personer som ansågs tillhöra andra klasser än de som Pol Pot & co nu utlyst som de två enda existerande: Bönder och fabriksarbetare. (Bl a så skickades hela stadsbefolkningarna ut på landsbyggden för att börja om från början och bygga det nya Kambodja med kollektivt jordbruk.) Personer som kunde misstänkas vara utbildade låg extra risigt till. (Och de var ju inte få i Kambodja efter Prins Sihanouks bildningskampanjer.) Tortyren kunde bl a gå ut på att man spändes fast på en brits och fick glödgande järn nypt runt bröstvårtorna och skorpioner lössläppta över kroppen. Eller alkohol hälld genom näsan. När folk sedan skrivit 100-tals sidor av 'bekännelser' kördes de på oxkärror till Choung Ek, Dödens Fält, där de tvingades ner på knä och slogs ihjäl innan de kastades i massgravar (kulor ansågs för dyrt att slösa för detta dödande).

Utställningarna paa Tuol Sleng visar att många anhöriga aldrig fått veta annat än att deras anhöriga kommit till denna plats. Men med tanke på att bara fjorton kom därifrån med livet i behåll när vietnameserna invaderade Kambodja 1979 så är det nog inte så mycket att hoppas på, även om en kvinna berättade att hon ännu väntar på att sonen skall komma hem, 26 år senare. Vår guide, i 40-årsåldern, berättade att hennes far, bror och syster dödats och att hon och modern lyckats fly till Vietnam. Mamman har dock aldrig orkat besöka dotterns arbetsplats.

Vad som gör oss så ont är att vi inget fått lära om detta. Om detta har ingen berättat, för att travestera en kampanj (Levande Historia) som berättat om sådant vi redan visste. Eller får svenska skolbarn idag en lika genomgripande utbildning om Kambodja som om WW2? Det är kanske dags att satsa lite på 'truth and reconciliation' för Kamodjanerna. Vilket väl iofs skulle ställa vissa regeringar i dålig dager. De som blundade för folkmordet och sedan låtsades som om ingenting hänt. Deras namn? Margareth Thatcher och Ronald Reagan t ex. USA och Storbritannien lät Röda Khmererna sitta kvar som representanter för Kambodja i FN under 1980-talet, trots att landet hade en ny regering. Thatcher lär i en intervju ha uttryckt att det gick alldeles utmärkt att jobba tillsammans med de mer 'moderata elementen' i Röda Khmererna. Jo, liksom det går alldeles utmärkt att dricka te med Pinochet. Massgravarna som grävdes upp redan 1980 var visst bara 'vietnamesisk propaganda'. Å andra sidan så lär en del av de vapen som Röda Khmererna använde ha kommit från Sverige. Inte direkt importerade till Kambodja förstås, men väl till Singapore där de sedan funnit andra vägar...

Men, låt oss nu verkligen hoppas att människorna i Kambodja äntligen skall få veta, skall få klarhet i vad som hände med familj, grannar, vänner. Och kanske slippa denna fåfängda väntan.

(Bilden är tagen från flodbåten som går mellan Battambang och Siem Riep. Barnen bor i ett fiskesamhälle långt ute i detta floddelta, på husbåtar. Där är bara vatten och himmel.)