Rabiatfeminism - början

Det här är min salig far och min syster Sara. Hittade bilden i ett gammalt fotoalbum när jag scannade barndomsbilder tillsammans med sambon. Bilderna på sambon vågar jag inte visa upp, han var raggarkung i Örebro på den tiden och låt oss säga som så, att hade vi träffats då skulle jag nog inte fallit för honom som nu, många år senare. Foucault-liknande statsvetarlektor är SÅ mycket attraktivare än sluskig raggare.

Men, åter till bilden på min far och syster som togs 1980 i värmländska Klässbol, där fantastiska linnedukar fortfarande vävs. Bilden är tagen av mig, 12 år. Min syster blev väldigt lycklig av att få se den, och minnas tider då man fortfarande kunde bäras på armen. Tror också lyckan bestod i att det är en gammal bild som hon själv inte haft och att den påminner om bandet mellan henne och pappa. Pappa som dog alldeles för tidigt för snart fem år sedan. Kanske var han redan angripen av cancern då bilden togs, ingen kan ju veta. När den väl visade sitt fula tryne tjugo år senare var det över på mindre än två månader. En svetsares dom efter femtio år i svetsrök.

Systern har dock vuxit upp och blivit stor. Otroligt.

Fotot livar upp tillvaron lite då den annars fördunklats av feministisk vrede över mina systrars öde i Italien. Tillbringade förra veckan i Rom med möten med kvinnor inom transportsektorn. Dessa har att tampas med en regering som vill införa förbud mot provrörsbefruktning och helt förbjuda abort. När vi mötte kvinnliga busschaufförer frågade jag hur det gick att jobba och ha barn samtidigt, vart var barnen på dagen? Ingen behövde kunna italienska för att förstå svaret: La nonna!

Förvåningen var stor över de finska mor- och farmödrarna som jobbade! - Jobbar mormor?

Dagis finns men de kommunala daghemmen räcker inte till och de privata är för dyra för den som skall försörja sig på en bussförarlön, i synnerhet sedan bussbolagen privatiserats och outsourcats.

Som en kollega på italienska facket sa, jag kan inte göra någonting ute utan att stödja Berlusconi, går hon på bio, går och handlar, vad hon än tar sig för så på något sätt stödjer hon Berlusconis affärer. Ja, sa jag, och om du stannar hemma och tittar på TV? Jo, just.

Men förhoppningsvis är karln väck inom ett par veckor, och ett jubel lär höras från italienska kvinnostrupar, så det hörs ända hit upp till kylan. Förhoppningsvis går italienarna en fin vår till mötes, och förhoppningsvis når denna vår även oss så småningom. :)