Pappa är lik sin pappa
Är lite tagen efter gårdagens Josefsson på SVT. Där Janne J åter besökt Göteborgsområdena Örgryte och Biskopsgården för att skildra vad som hänt med niondeklassarna som han träffade 1987. Och där han fann att segregationen bara ökat, att husen i Biskopsgården fortfarande hade flagnande fönster och att Örgryte var lika välmående som alltid. Där de nu vuxna personerna från klassen i Biskopsgården öppenhjärtligt berättade om sina liv som kökspersonal på Stena (som pappa), fabriksarbetare osv. Men där personerna från Örgryte vägrade träffa Josefsson eftersom dom tyckte att han målade en falsk bild av världen. Det var att göra det för enkelt för sig att visa på de båda klassernas (!) föräldrars yrken och sedan på vad barnen idag har för yrken. 'Men är den bilden inte sann då?' frågade Josefsson ett av bratsen. Bra fråga!
Den bilden är lika sann som den av min grundskola på Kronoparken hemma i Karlstad. Där hälften av oss var medelklassungar som bodde i villa och andra hälften arbetarklassungar som bodde i hyreslägenhet. Precis som i Josefssons program, fast inte riktigt i nivå med Örgryte, det hade vi Hammarö som levde upp till... Vad gör mina klasskompisar idag? Måste erkänna att jag har dålig koll. De två som jag har bäst koll på gick i sina föräldrars fotspår, den ena fick jobb på företaget där pappa var regionchef och jobbar där än idag såvitt jag vet. Den andra, vars föräldrar var lärare respektive sjukgymnast, blev just vårdlärare... Min mor var telefonisten och fackklubbsordföranden som blev ombudsman på ett tjänstemannaförbund, min far var svetsaren som blev fackklubbsordförande på heltid. Jag och min syster är idag anställda på varsitt tjänstemannaförbund.
Så bratsen från Örgryte får tycka vad dom vill, att man följer i sina föräldrars fotspår och att det självklart påverkar om man har pengar och stöd hemifrån i sina framtidsplaner är väl ganska naturligt. Som en av Biskopsgårdsföräldrarna sa, man vill ju att barnen skall få det lite bättre än man själv haft. Detta gäller förmodligen även för Örgryte-ungarnas föräldrar.
Och att bratsen vägrade visa upp sig inför kameran och stå för vilka dom är och vad dom gör var i mina ögon ynkligt. Men det är klart, om man vill blunda för segregationen i samhället blir det ju svårt att visa upp sig som en del av den.
Slutklämmen i filmen med den något naive Örgrytekillen som ville blir direktör och den något mer desillusionerade Biskopsgårdskillen som helst ville bli kock men inte hade tillräckliga betyg och trodde att han skulle hamna på Volvo eller SKF sa allt. Örgrytekillen blev direktör inom samma bransch som pappa, Biskopsgårdskillen hade jobbat på Volvo men var nu gaturenhållare, som pappa.
Den bilden är lika sann som den av min grundskola på Kronoparken hemma i Karlstad. Där hälften av oss var medelklassungar som bodde i villa och andra hälften arbetarklassungar som bodde i hyreslägenhet. Precis som i Josefssons program, fast inte riktigt i nivå med Örgryte, det hade vi Hammarö som levde upp till... Vad gör mina klasskompisar idag? Måste erkänna att jag har dålig koll. De två som jag har bäst koll på gick i sina föräldrars fotspår, den ena fick jobb på företaget där pappa var regionchef och jobbar där än idag såvitt jag vet. Den andra, vars föräldrar var lärare respektive sjukgymnast, blev just vårdlärare... Min mor var telefonisten och fackklubbsordföranden som blev ombudsman på ett tjänstemannaförbund, min far var svetsaren som blev fackklubbsordförande på heltid. Jag och min syster är idag anställda på varsitt tjänstemannaförbund.
Så bratsen från Örgryte får tycka vad dom vill, att man följer i sina föräldrars fotspår och att det självklart påverkar om man har pengar och stöd hemifrån i sina framtidsplaner är väl ganska naturligt. Som en av Biskopsgårdsföräldrarna sa, man vill ju att barnen skall få det lite bättre än man själv haft. Detta gäller förmodligen även för Örgryte-ungarnas föräldrar.
Och att bratsen vägrade visa upp sig inför kameran och stå för vilka dom är och vad dom gör var i mina ögon ynkligt. Men det är klart, om man vill blunda för segregationen i samhället blir det ju svårt att visa upp sig som en del av den.
Slutklämmen i filmen med den något naive Örgrytekillen som ville blir direktör och den något mer desillusionerade Biskopsgårdskillen som helst ville bli kock men inte hade tillräckliga betyg och trodde att han skulle hamna på Volvo eller SKF sa allt. Örgrytekillen blev direktör inom samma bransch som pappa, Biskopsgårdskillen hade jobbat på Volvo men var nu gaturenhållare, som pappa.
Kommentarer
Trackback
