Rabiatfeminism - början

Häromdagen sa en person till mig att 'det där är ju politik, det här är statistik', som om det förra var rent tyckande och det senare rena sanningen.

Idag publicerar Svenska Dagbladet ett wallraff-reportage där en reporter under tre månader varit medlem i Sverigedemokraterna. På ett möte i Sundsvall står en karl och pratar inför publik. Han använder inte sitt riktiga namn. I publiken sitter män i alla åldrar och endast två kvinnor. Mannen i fråga ritar på tavlan upp en summa: 300 miljarder kronor. Och påstår sedan att professor Jan Ekberg i Växjö tagit fram denna siffra som skulle tala om hur mycket s k 'invandrare' kostar de s k 'svenskarna'. Något som Ekberg dementerar.

Jag har träffat denne Ekberg i ett sammanhang som Sverigedomokraterna förmodligen aldrig varit i närheten av, nämligen tillsammans med ett fackligt nätverk som arbetar för etnisk mångfald och integration i Sverige. Det var vid detta möte jag insåg att dom kanske inte är så dumma dom här nationalekonomerna ändå. Jan Ekberg och Anna Thousie är två lysande exempel på nationalekonomer som lyckas visa strukturer i samhället som kanske inte alltid är så tydliga för blotta ögat. 

Ekberg presenterade vid mötet statistik kopplat till segmenteringen i samhället. Denna statistik visade bl a att det är en myt att låglönejobb skulle vara en inkörsport till bättre betalda jobb för invandrade personer. Snarare är inlåsningseffekterna höga i dessa arbeten, kanske för att invandrade personer har svårare att ta sig vidare till andra arbeten. Vi släpper alltså in dessa personer men bara i farstun. Eller i köket och tvättstugan, om man skall se till segmentet med hushållsnära tjänster.

Men åter till det jag inledde detta blogginlägg med. Med statistik kan man vara kreativ. Anledning till att ta fram statistik som den jag just nämnt kan naturligtvis vara att visa på maktstrukturer som man anser finns i samhället, för att åstadkomma en förändring. Samtidigt finns det ju organisationer som Svenskt näringsliv som med annan statistik visar att någon diskriminering av invandrade personer, det finns det inte på svensk arbetsmarknad. Det skulle ju nämligen betyda att deras medlemmar diskriminerar och det säger sig ju självt att det erkänner man inte gärna. Därför kan SN släppa rapporter som talar om för oss att personer med polskt ursprung är färre på svensk arbetsmarknad än personer med iranskt ursprung. Och strunta i att den förra gruppen är mycket mindre, lika mycket som man undviker jämförelsen med de 'etniska svenskarna'.

På samma sätt kan också Sverigedemokraterna stå på möten runt om i landet och presentera sina påstådda fakta. Där 'invandringen' kostar oss si och så mycket, men utelämna hur mycket vi får från denna grupp i skatteintäkter, och även utelämna hur stor kostnaden är för de 'etniska svenskarna'.

Så Jan Ekbergs förklaringar om att arbetskraftsinvandrarna på 50-, 60- och 70-talet gav mer än dom kostade, och, min tolkning, att dessa människor som slets ut vid löpande banden kanske nu kostar lite mer, men väsentligt mindre än majoritetsbefolkningen, det tas inte upp av Sverigedemokraterna. För deras statistik är inte med sanningen överensstämmande, utan redovisad i ett politiskt syfte.

Vilken statistik är inte det? Lever matematik och statistik egna liv, finns informationen i datorn utan att någon lagt in den där? Nej, det är nog dags att göra upp med synen på statistik som någon allmän sanning. Det finns alltid en människa där bakom, i det här blogginlägget jag, med sina egna värderingar och med sitt eget politiska syfte. Det var förmodligen det Samuel Langhorne Clemens (alias Mark Twain) insåg redan på 1800-talet.

Som svar på mitt blogginlägg i morse angående svårigheten att gå ner i vikt, när man har hormonrubbningar p g a att ens äggblåsor inte funkar som de skall (PCO-s), skriver Mats att det är svårare för vissa. Att det går om man bara vill och att vissa överviktiga (jag?) inte förstått att man måste jobba hårt.

Det är just sådana synpunkter som visar hur oförstående 'vissa' kan vara inför överviktproblematiken. Mats skriver förvisso att han kommit till sina insikter först efter flera års studerande av forskningsliteratur. Jag har kommit till mina insikter efter att ha bantat sedan 13 års ålder. Inte för att jag behövde till att börja med, utan för att mamma gjorde det (inte så att hon egentligen behövde heller). När jag ser bilder på mig själv mellan 13-23 kan jag inte riktigt förstå varför jag ständigt var så bekymrad om min vikt... Jag var ju knappt överviktig om man skall gå efter BMI-skalan.

Har förmodligen varit med i Viktväktarna 10-15 gånger, med varierande resultat. Gått ner mellan 5-18 kilo. Men det var innan min PCO-S blommade ut helt. (Även om den förmodas vara ärftlig så visar sig inte alltid symptomen direkt vid puberteten.)

Så nog vet jag vad det innebär att slita och kämpa med vikten. Och att det, som Mats skriver, kan ta årtionden är nog de flesta överviktiga sorgligt medvetna om. Det är fömodligen få personer som dragit på sig sin övervikt det senaste halvåret och plötsligt insett att de behöver banta. Det är ytterligare något som förvånar, att överviktiga tros vara lite mer korkade än smala, och inte förstå hur det hänger samman.

Men, det är nu så att för några av oss handlar det om att man inte har ett årtionde på sig. Att man hade hoppats att träning 1-3 timmar varje vardag och bra kosthållning skulle funka. Har ju aldrig skött mig så bra som det senaste året. Så, ja jag kanske är korkad ändå, som trodde att det skulle ge mer effekt...

Det går om man vill, säger Mats. Kan det vara så att vi PCO-tjockisar egentligen inte vill? Att vi trivs med att vara feta och infertila? Vilket leder mig in på en annan dimension med PCO-s. Sjukdomen leder ofta till att det blir svårare att skaffa barn. Om man dessutom är gift med en man som inte heller har helt lätt att få barn på naturlig väg så blir det ännu svårare. På fler sätt än man kunnat ana.

Det är nämligen så att sjukvården (åtminstone i Stockholm) har bestämt att män med svårighet att skaffa barn på naturlig väg som är tillsammans med en fet kvinna (i mitt fall 85 kilo) inte får hjälp med IVF-behandling. Oavsett om kvinnan egentligen är fertil. Det krävs nämligen att hon väger under BMI 30 innan hjälp ges. "Gränsen måste dras någonstans" som min läkare sa. Vilket får en att fundera över om det inte handlar om ekonomi och byråkrati snarare än vikt.

För vad säger egentligen BMI mer än hur mycket man väger i förhållande till sin kroppslängd? Är det inte skillnad på en person som väger 95 kilo och tränar regelbundet och äter bra med mycket proteiner, långsamma kolhydrater och bra fetter. (Pratar om FETTÄMNEN nu, Pernilla! ;)) Vars puls, blodtryck, sockervärden och kolesterol är helt normala. Jämfört med en person i samma viktklass som ligger på soffan och äter Häagen Dazs-glass (Strawberry Cheescake.... mmmm.... Det är 1,5 år sen sist...), är ute och tömmer i sig x antal pints med öl i veckan samt intar alla sina måltider hos Mc Donald's eller på Ulvsundagrillen?

Jo, visst är det skillnad. Men den skillnaden syns ju inte i BMI. Den räknas helt enkelt inte när det kommer till vilka som är kvalificerade för IVF eller inte. Utan det PCO-patienten får höra från sin läkare är att 'banta eller glöm barn'. (Nå, inte så rakt på sak, men nästan.)

Och hur skall man få sin läkare att förstå, om hon nu har samma uppfattning som Mats? Att om man bara vill så går det. DET är en källa till ångest, att sitta där och inse att hon förmodligen anser att man inte vill tillräckligt. DET kan ju få vem som helst att börja ifrågasätta om det är värt det.

I någon av tabloiderna läste jag i helgen som gått en insändare. Någon trodde sig veta att feministerna nu är glada eftersom Anna Nicole Smith är död. Här har vi alltså en person som känner ett stort behov av att få synas på tabloidtidningens insändarsida. För att visa respekt mot Anna Nicole? Nej, för att hacka på feminister, som vederbörande anser ogillar just denna kvinna. Men se, jag är feminist och jag gillade Anna Nicole skarpt. För att hon sällan bad om ursäkt för sig själv. För att hon VAR, och dessutom var så himla mycket. Utan att skämmas. (Åtminstone inte när vi såg.) Oavsett om det var bilden där hon vandrar in till Oscarsgalan iklädd ett turkost tält till sammetsklänning, draperad kring en hundrakiloskropp, eller om det var när hon först dök upp i vårt svenska medvetande, i H&M:s enda kampanj som faktiskt fått mig att vilja köpa deras kläder. Även om kvinnor som jag och Anna Nicole knappast kommer i H&M:s sorgligt små och taskigt hopsydda underkläder. Det måste ha varit en kampanj där de fick sy om kläderna för att hon skulle kunna ha dem…

Så något helt annat, långt från supande och drogande kändisar. Mikaela Robsahm har varit på ett seminarium i Bryssel och känner ett visst illamående efter vad hon fått se där. Det borde fler göra. Besök gärna the Fistula Foundation, bli mer upplysta och bidra till att göra skillnad!

Inatt hade jag en härlig dröm. Jag vandrade omkring i en stad någonstans i östra Europa. Det hade börjat skymma och jag kom in på en gård. Gården var omgiven av olikfärgade hus med flagnande färg på fasaderna. Släpljuset var en fotografs dröm.

Där mitt på gården stod Jimmy Page, Robert Plant och John Paul Jones och jammade. Jag slog mig ner på en bänk framför dem och satt där ensam och njöt av musiken och ljuset. Mitt kamerabatteri hade lagt av så någon bild fick jag inte. Fler människor anslöt, kvinnor med stora enliters ölkrus. Jimmy, Robert och John Paul slutade spela och gick runt i denna spontant anslutna publik och pratade lite. Frågade hur vi mådde. Jag ville att dom skulle spela Gallows Pole också men den hade dom tydligen redan dragit innan jag kom dit. 

Får väl spela den idag, det var nog meningen! :)