Är det värt det?
Som svar på mitt blogginlägg i morse angående svårigheten att gå ner i vikt, när man har hormonrubbningar p g a att ens äggblåsor inte funkar som de skall (PCO-s), skriver Mats att det är svårare för vissa. Att det går om man bara vill och att vissa överviktiga (jag?) inte förstått att man måste jobba hårt.
Det är just sådana synpunkter som visar hur oförstående 'vissa' kan vara inför överviktproblematiken. Mats skriver förvisso att han kommit till sina insikter först efter flera års studerande av forskningsliteratur. Jag har kommit till mina insikter efter att ha bantat sedan 13 års ålder. Inte för att jag behövde till att börja med, utan för att mamma gjorde det (inte så att hon egentligen behövde heller). När jag ser bilder på mig själv mellan 13-23 kan jag inte riktigt förstå varför jag ständigt var så bekymrad om min vikt... Jag var ju knappt överviktig om man skall gå efter BMI-skalan.
Har förmodligen varit med i Viktväktarna 10-15 gånger, med varierande resultat. Gått ner mellan 5-18 kilo. Men det var innan min PCO-S blommade ut helt. (Även om den förmodas vara ärftlig så visar sig inte alltid symptomen direkt vid puberteten.)
Så nog vet jag vad det innebär att slita och kämpa med vikten. Och att det, som Mats skriver, kan ta årtionden är nog de flesta överviktiga sorgligt medvetna om. Det är fömodligen få personer som dragit på sig sin övervikt det senaste halvåret och plötsligt insett att de behöver banta. Det är ytterligare något som förvånar, att överviktiga tros vara lite mer korkade än smala, och inte förstå hur det hänger samman.
Men, det är nu så att för några av oss handlar det om att man inte har ett årtionde på sig. Att man hade hoppats att träning 1-3 timmar varje vardag och bra kosthållning skulle funka. Har ju aldrig skött mig så bra som det senaste året. Så, ja jag kanske är korkad ändå, som trodde att det skulle ge mer effekt...
Det går om man vill, säger Mats. Kan det vara så att vi PCO-tjockisar egentligen inte vill? Att vi trivs med att vara feta och infertila? Vilket leder mig in på en annan dimension med PCO-s. Sjukdomen leder ofta till att det blir svårare att skaffa barn. Om man dessutom är gift med en man som inte heller har helt lätt att få barn på naturlig väg så blir det ännu svårare. På fler sätt än man kunnat ana.
Det är nämligen så att sjukvården (åtminstone i Stockholm) har bestämt att män med svårighet att skaffa barn på naturlig väg som är tillsammans med en fet kvinna (i mitt fall 85 kilo) inte får hjälp med IVF-behandling. Oavsett om kvinnan egentligen är fertil. Det krävs nämligen att hon väger under BMI 30 innan hjälp ges. "Gränsen måste dras någonstans" som min läkare sa. Vilket får en att fundera över om det inte handlar om ekonomi och byråkrati snarare än vikt.
För vad säger egentligen BMI mer än hur mycket man väger i förhållande till sin kroppslängd? Är det inte skillnad på en person som väger 95 kilo och tränar regelbundet och äter bra med mycket proteiner, långsamma kolhydrater och bra fetter. (Pratar om FETTÄMNEN nu, Pernilla! ;)) Vars puls, blodtryck, sockervärden och kolesterol är helt normala. Jämfört med en person i samma viktklass som ligger på soffan och äter Häagen Dazs-glass (Strawberry Cheescake.... mmmm.... Det är 1,5 år sen sist...), är ute och tömmer i sig x antal pints med öl i veckan samt intar alla sina måltider hos Mc Donald's eller på Ulvsundagrillen?
Jo, visst är det skillnad. Men den skillnaden syns ju inte i BMI. Den räknas helt enkelt inte när det kommer till vilka som är kvalificerade för IVF eller inte. Utan det PCO-patienten får höra från sin läkare är att 'banta eller glöm barn'. (Nå, inte så rakt på sak, men nästan.)
Och hur skall man få sin läkare att förstå, om hon nu har samma uppfattning som Mats? Att om man bara vill så går det. DET är en källa till ångest, att sitta där och inse att hon förmodligen anser att man inte vill tillräckligt. DET kan ju få vem som helst att börja ifrågasätta om det är värt det.
