Lögn, förbannad lögn och statistik
Häromdagen sa en person till mig att 'det där är ju politik, det här är statistik', som om det förra var rent tyckande och det senare rena sanningen.
Idag publicerar Svenska Dagbladet ett wallraff-reportage där en reporter under tre månader varit medlem i Sverigedemokraterna. På ett möte i Sundsvall står en karl och pratar inför publik. Han använder inte sitt riktiga namn. I publiken sitter män i alla åldrar och endast två kvinnor. Mannen i fråga ritar på tavlan upp en summa: 300 miljarder kronor. Och påstår sedan att professor Jan Ekberg i Växjö tagit fram denna siffra som skulle tala om hur mycket s k 'invandrare' kostar de s k 'svenskarna'. Något som Ekberg dementerar.
Jag har träffat denne Ekberg i ett sammanhang som Sverigedomokraterna förmodligen aldrig varit i närheten av, nämligen tillsammans med ett fackligt nätverk som arbetar för etnisk mångfald och integration i Sverige. Det var vid detta möte jag insåg att dom kanske inte är så dumma dom här nationalekonomerna ändå. Jan Ekberg och Anna Thousie är två lysande exempel på nationalekonomer som lyckas visa strukturer i samhället som kanske inte alltid är så tydliga för blotta ögat.
Ekberg presenterade vid mötet statistik kopplat till segmenteringen i samhället. Denna statistik visade bl a att det är en myt att låglönejobb skulle vara en inkörsport till bättre betalda jobb för invandrade personer. Snarare är inlåsningseffekterna höga i dessa arbeten, kanske för att invandrade personer har svårare att ta sig vidare till andra arbeten. Vi släpper alltså in dessa personer men bara i farstun. Eller i köket och tvättstugan, om man skall se till segmentet med hushållsnära tjänster.
Men åter till det jag inledde detta blogginlägg med. Med statistik kan man vara kreativ. Anledning till att ta fram statistik som den jag just nämnt kan naturligtvis vara att visa på maktstrukturer som man anser finns i samhället, för att åstadkomma en förändring. Samtidigt finns det ju organisationer som Svenskt näringsliv som med annan statistik visar att någon diskriminering av invandrade personer, det finns det inte på svensk arbetsmarknad. Det skulle ju nämligen betyda att deras medlemmar diskriminerar och det säger sig ju självt att det erkänner man inte gärna. Därför kan SN släppa rapporter som talar om för oss att personer med polskt ursprung är färre på svensk arbetsmarknad än personer med iranskt ursprung. Och strunta i att den förra gruppen är mycket mindre, lika mycket som man undviker jämförelsen med de 'etniska svenskarna'.
På samma sätt kan också Sverigedemokraterna stå på möten runt om i landet och presentera sina påstådda fakta. Där 'invandringen' kostar oss si och så mycket, men utelämna hur mycket vi får från denna grupp i skatteintäkter, och även utelämna hur stor kostnaden är för de 'etniska svenskarna'.
Så Jan Ekbergs förklaringar om att arbetskraftsinvandrarna på 50-, 60- och 70-talet gav mer än dom kostade, och, min tolkning, att dessa människor som slets ut vid löpande banden kanske nu kostar lite mer, men väsentligt mindre än majoritetsbefolkningen, det tas inte upp av Sverigedemokraterna. För deras statistik är inte med sanningen överensstämmande, utan redovisad i ett politiskt syfte.
Vilken statistik är inte det? Lever matematik och statistik egna liv, finns informationen i datorn utan att någon lagt in den där? Nej, det är nog dags att göra upp med synen på statistik som någon allmän sanning. Det finns alltid en människa där bakom, i det här blogginlägget jag, med sina egna värderingar och med sitt eget politiska syfte. Det var förmodligen det Samuel Langhorne Clemens (alias Mark Twain) insåg redan på 1800-talet.
Här har jag raderat ett inlägg från en man som kallar sig Erik Eriksson och som skrev en hel uppsats om hur illa han tycker det är med invandring och att folkomröstning krävs. Bl a. Då inlägget verkade vara en förtryckt pamflett och inte ett svar på just mitt blogginlägg så tog jag bort det.
Affischera får Sverigedemokraterna göra någon annanstans.
Men 40000 invandrande per år kostar naturligtvis en del. Men vill man odla sitt dåliga samvete kan man naturligtvis hävda att det är gratis. I sverige har dock censuren och det politiska grupptrycket att gjort det omöjligt att överhuvudtaget diskutera ämnet kritiskt. Vad som sker är att ett demokratiskt underskott skapas. Som nu mycket riktigt fylls av SD. Eftersom Sd snart är i riksdagen kan man trots allt säga att demokratin fungerar, om än med viss eftersläpning. Ser man sig omkring hos våra grannländer så kan man väl inte kalla dem facistoida, eller hur?
Nu handlade inte mitt inlägg om sd:s unkna politik utan snarare om dess ohederliga statistiskanvändande. (Som förvisso gynnar deras politik.)
Självklart kostar invadring, men att bara redovisa utgifterna, och inte inkomsterna är inget annat än billig populism.
Och den danska politiken är i mina ögon på gränsen till fascistoid. Att det inte finns en begravningsplats för muslimer (om inte en sådan tillkommit nyligen), att danskar inte får gifta sig med personer som inte bott en längre tid i landet, att en hel grupp pekas ut som en svulst på samhällskroppen, inte av sippa pingstpastorer utan av regeringen, det är för mig väldigt illa och inte förenligt med demokrati och frihet.
Det beror på hur man räknar, traditionellt så mörkas kostanderna. Läs denna artikel i SVD.
SD har i princip rätt, vad många missar är att det spelar ingen större roll om det är 40, 270 eller 300 miljarder. Det är för mycket oavsett.
