Polis, polis potatisgris!
Alltså, vi har här krafter som stämmer ungdomar för att dom sjunger elaka sånger om polisen, och som vill förbjuda folk att tala andra språk än svenska. På något sätt blir det lätt surrealistiskt när man tar till sådana kraftmätningar från statens sida för att hindra yttrandefriheten. Här kan vi konstatera att det i Sverige finns människor som flytt från sitt hemland (Turkiet) därför att staten förbjuder dem att tala sitt eget språk, kurdiska. Nu skulle alltså samma sak ske I SKOLAN...
Och när det nu gäller rapparna i Landskrona så sökte jag på 'Polis polis potatisgris' på Google och fick 601 träffar. En kvinna vid namn Siv Cedering har t o m skrivit en bok men denna titel. Man kan inte annat än att undra hur det gick för upphovsmännen till 'I fought the law', 'I shot the sheriff' och 'Anarchy in the UK' när dessa odödliga musikstycken först framfördes på scen. Blev Bob Marley stämd?
Med risk för att bli arresterad bjuder jag härmed på dagens sång. Och var glada att detta inte är radio... ;)
But I didn't shoot no deputy, oh no! oh!
I shot the sheriff
But I didnt shoot no deputy, ooh, ooh, oo-ooh.)
Yeah! all around in my home town,
Theyre tryin to track me down;
They say they want to bring me in guilty
For the killing of a deputy,
For the life of a deputy.
But I say:
Oh, now, now. oh!
(I shot the sheriff.) - the sheriff.
(but I swear it was in selfdefence.)
Oh, no! (ooh, ooh, oo-oh) yeah!
I say: I shot the sheriff - oh, lord! -
(and they say it is a capital offence.)
Yeah! (ooh, ooh, oo-oh) yeah!
Sheriff John Brown always hated me,
For what, I don't know:
Every time I plant a seed,
He said kill it before it grow -
He said kill them before they grow.
And so:
Read it in the news:
(I shot the sheriff.) oh, lord!
(but I swear it was in self-defence.)
Where was the deputy? (oo-oo-oh)
I say: I shot the sheriff,
But I swear it was in selfdefence. (oo-oh) yeah!
Freedom came my way one day
And I started out of town, yeah!
All of a sudden I saw sheriff John Brown
Aiming to shoot me down,
So I shot - I shot - I shot him down and I say:
If I am guilty I will pay.
(I shot the sheriff,)
But I say (but I didnt shoot no deputy),
I didn't shoot no deputy (oh, no-oh), oh no!
(I shot the sheriff.) i did!
But I didn't shoot no deputy. oh! (oo-oo-ooh)
Reflexes had got the better of me
And what is to be must be:
Every day the bucket a-go a well,
One day the bottom a-go drop out,
One day the bottom a-go drop out.
I say:
I - I - I - I shot the sheriff.
Lord, I didnt shot the deputy. yeah!
I - I (shot the sheriff) -
But I didnt shoot no deputy, yeah! no, yeah!
(Bob Marley)
Tungvrickningsövning
Three witches watch three Swatch watches. Which witch watch which Swatch watch?
Och för en trans-version:
Three switched witches watch three Swatch watch switches. Which switched witch watch which Swatch watch switch?
...
Mest obetalbar var nog ändå Lasse Bengtssons min i TV 4:s soffa. Karln behövde ju inte ens ställa frågor...
Nästa del nästa söndag, 28 januari kl 20.00 på SVT 2.
Besynnerligt, indeed!
Besynnerligt att Möller ifrågasätter kravet på en kvinna som ordförande för socialdemokratin. Eller kanske inte. Med tanke på den kritik Möller fick för första upplagan av Svensk Politisk Historia 1809-1975, så är det kanske inte så besynnerligt. (Möllers historieskrivning rörde nämligen bara halva befolkningen. Gissa vilken.) Som Vänstra Stranden påpekar är heller inte det parti som Möller tillhör några jämställdhetsivrare. (Det kan bl a ses på sammansättningen av den halvfärska regeringen, eller deras lönesättning av manliga och kvinnliga sakkunniga i regeringskansliet, eller deras syn på att sätta upp mål för jämställdhet.)
Men minst besynnerligt är kanske att Dagens Nyheter med en regelbundenhet som anstår en liberal tidning, låter den moderate professorn skriva helsidor på DN Debatt. I sin roll av statsvetarprofessor. Skulle t ex genusprofessorn Tiina Rosenberg få samma utrymme för att skriva om Moderaternas val av män, män, män i ledande ställning? Tillåt mig tvivla.
Frukostcitat
Lakritstrollet
Finska Fazer har beslutat att byta ut sin lille negerpojke från godisförpackningarna. Jo, jag anser att det är en liten pojke. Fast nu har strid utbrutit kring könet på denna figur. Det är ju jobbigt med könlösa figurer...
Tidningen Gringo har länge uppmärksammat denna koloniala kvarleva till godisförpackning. Personligen tycker jag det är rätt fantastiskt att den hängt med så länge. Och jag kan riktigt höra hur harmsna folk kommer att bli. "Nu har väl den där antirasismen ändå gått för långt!" kommer dom att säga, där i sina vita medelklasshem. Och påminna oss alla om hur otroligt dumma dom där människorna på Centrum mot rasism var när dom gav sig på nationalikonglassen Nogger. Only in Sweden. Eller?
Det kanske inte är så att det bara är i Sverige och Finland som folk reagerar över detta lilla lakritstroll på godisförpackningen. Som det påminner oss om små mörkhyade träbetjänter med bricka att ställa sin G&T på. Till och med Fazers VD Jesper Åberg har noterat detta:
- Den kan bli svår att lansera internationellt, säger Åberg till E24.
Aha, så när man skall sälja reglisse i Frankrike går det inte att ha lille svarte sambo på paketet? Där ser man!
Den raljerande statsministern
"Det är väldigt mycket ett oskrivet blad i dag vem Mona Sahlin är och vad hon tycker. I alla fall kan inte jag på mina fem fingrar räkna upp vad hon gjorde som statsråd alla dessa år. Jag kan faktiskt inte nämna någonting." (Fredrik Reinfeldt, statsminister)
Av någon anledning har Aftonbladet valt att ta bort denna kommentar från sin hemsida, men den finns med i pappersupplagan.
Vad säger detta om mannen som är statsminister här i landet? Han vet knappt vem Mona Sahlin är... Sover han i riksdagen? Sahlin har ju suttit där bra mycket längre än han själv. Och vad säger det om hans intresse för jämställdhets- och mångfaldsfrågor? Nyamko Sabuni ger i samma artikel Sahlin credit för att hon jobbat hårt med dessa frågor men klagar över att Göran Persson inte alls intresserat sig för dessa frågor. Nej, det gör uppenbarligen inte hennes chef heller. Annars hade han förmodligen utsett en annan jämställdhets- och integrationsminister. Och vetat vad Mona Sahlin gjort under sina år som statsråd.
Tror att Fredrik Reinfeldt skall tala väldigt tyst om Göran Perssons debattstil, eller börja leva som han lär.
Photoshop med oanade möjligheter
(Undersökningen gjord på etc.se)
Äktenskap att ge efter för patriarkatet?
Det trodde förmodligen inte jag och maken om oss själva heller, i synnerhet inte han. Men i färskt minne hade jag min farbrors bortgång. Han var sambo sedan många år och bodde i farmor och farfars gamla hus. Alltså hade min far och andre farbror kunnat göra anspråk på huset när onkel Bengan dog. Vilket de nu inte gjorde, utan lät sitt föräldrahem skrivas över på Bengts sambo. Vilket för mig framstår som det enda alternativet.
Detta är dock inte alltid alternativet för giriga släktingar. Författaren Stieg Larssons bror och far till exempel. Läser i DN idag hur en arvstvist pågår mellan Larssons sambo sedan 32 år och hans bror och far. Om två människor valt att leva sina liv tillsammans i samma bostad borde det väl vara självklart att sörja för den andres framtid om den ene skulle dö. Så är det dock inte. Som sambo ärver du inte. Du får din del av boet men resten går till syskon och föräldrar. Eller barn om sådana finns. Detta kan leda till situationer där de gemensamma barnen ärver allt och blir rika medan den kvarvarande föräldern tvingas flytta för att ha klara ekonomin.
Nu tror vi inte att vare sig mina eller makens släktingar skulle börja bråka om någon av oss skulle falla ifrån. Men det vet man ju inte. Kanske skulle min syster plötsligt se en två och en halvmiljonersvåning i Bromma som ett schysst arv. (Även om det mesta är pantsatt.) Då är några minuter på rådhuset förmodligen den smidigaste vägen att förebygga detta.
Eller så gör vi som Feministiskt initiativ föreslagit och avskaffar äktenskapet och inför ett partnerskap i stället, där man själv väljer vilka och hur många som skall ingå i den ekonomiska gemenskapen. (Vill man sedan ha det där stora kyrkbröllopet med tillhörande fest så vassego, men det skall inte ha något med juridiken att göra.)
Saffran och ohängda mobilsäljare
Gott Nytt År!
Här syns maken blåsa in det nya året på vår balkong vid tolvslaget. Med tanke på hur glad han var i sin tuta kan man misstänka att det var någon slags kompensation för trumman som försvann. Trumman han som femåring fick i julklapp av sin snälla farmor och farfar, trumman som efter en kvälls intensivt trummande bara försvann medan han sov.
Där gick vi kanske miste om en stor trummis, men å andra sidan så slutade han inte som John Bonham heller...
Anna Skippers carnivora mardröm
MULTO CARNE
tomat, ost, skinka, bacon, salami, peperonikorv, köttfärs och oxfilé
MUMS! Undrar om man kan få extra bearnaise på den?
Firandet av år 2 eHk
För två år sedan ganska exakt var jag på väg till Karlstad för julfirande med min yngre syster som då logerade i ett fint höghus strax intill psykaktuten. Med tanke på hur man i Värmland behandlar psykpatienter så är det kanske skönt att hon nu flyttat därifrån...
På vägen skulle jag stanna hos farbrodern med löjrom och innan dess i Örebro och där fika tillsammans med en nyvunnen bekant som jag mött på HBT-sajten Qruiser. Många är de vänner jag mött genom åren på Qruiser. Av alla kön och i alla åldrar. Ofta har vi träffats för en fika för att få ett ansikte på dem vi pratar med. Ibland har man utbytt konstnärliga alster med varandra, ibland bara pratat strunt. Det är en sajt som, åtminstone före bytet av gränssnitt, är ypperlig för att träffa trevligt folk!
Inför mötet i Örebro var jag dock lite extra nyfiken. Som då varande singel hade jag väl inte riktigt räknat med att träffa mannen i mitt liv på en sajt som till största delen frekventeras av bögar men något speciellt var det nog med denne person. Inte bara för att han hade en ovanlig faiblesse för tomtar. Och då inte den där komersiella orakade snubben med ölmage och röd rock, utan för små trädgårdstomtar och allmänt småvuxna figurer. Den julen, som alla jular, kunde vi ta del av hans julkalender om just trädgårstomtar. Att han sedan var doktor i statsvetenskap och i övrigt verkade dela min syn på livet bidrog såklart.
Sen kom han ju från min mors hemstad och det gör ju givetvis att man känner sig ännu lite tryggare. Örebroare är ju ett särdeles negativt släkte (idaaaa ja, säger dom hela tiden) men iaf ett ganska välbekant släkte. Sa hon som tillbringat i stort sett varje helg under gymnasietiden i Örebro där det var bra mycket roligare att hänga än i Karlstad. Detta tilldrog sig ungefär när Örebros nattliv fullständigt dog ut p g a en nitisk tjänsteman på tillsynsmyndigheten. Det enda som fanns att tillgå var gamla Lorrys. Idag är tjänstemannen inte längre kvar och kroglivet är om inte blommande, åtminstone roligare....
Just denna lillejulafton valde vi dock att besöka Hälls konditori. Jag skulle ju strax köra vidare till Karlstad. Strax och strax. Kondiset stängde redan efter nån timme och vi gick vidare hem till honom för att titta i min fina tigerbok från ett muséum i Glasgow. Jo, jag vet. Det ÄR otroligt dåligt. Som att visa sina etsningar ungefär. Uppenbarligen lyckades det dock för jag blev kvar till långt in på natten. Farbrodern fick vänta förgäves på löjrommen och systern var inte helt glad när hon klockan tre på natten fick åka ner till bottenvåningen på sitt höghus och släppa in den förlupna storasystern.
Så trevligt var det där på Skolgatan i Örebro att jag stannade även på hemvägen, den där otäcka annandagen 2004. Men då visste vi ju inte riktigt omfattningen av tsunamin, bara att mamma och hennes gubbe inte befann sig i den delen av Thailand. Ett par dagar senare dök så tomtefantasten upp hemma hos mig i Bromma för firande av nyår med delikatesser som marulk, löjrom och rysk kaviar (som han fick äta själv). Hemmet i Bromma som ett år senare byttes mot ett större på andra sidan sjön.
Så ikväll är det dags för oss att fira två-årsjubiléum. Vilket lär ske på något ställe som är garanterat julbordsfritt. Och tomtefetishen fortsätter, som kan beskådas ovan. Här är det Gnoma och Gnome i Tapetenland efter att vi tapetserat vårt vardagsrum.
Är det synd om papporna?
Jag har ingen som helst statistik över hur vanligt det är att pappor inte får träffa sina barn. Något säger mig att det inte är lika vanligt som Wirén, Alonzo och gänget försöker göra gällande. Det hela luktar gravad hund lång väg.
Detta grundar jag delvis på Wiréns skrivelser i Metro. Idag låter han meddelat att "Jämställdhetsdebatten är helt uppåt väggarna. Kvinnor klagar över att de tjänar mindre än männen. Men vad är 4 000 kr mindre i månadslön jämfört med att inte få vara med sina barn."
Låt oss dissekera Wiréns uttalande. Kvinnor väljer att debattera fel saker. Det har Wirén bestämt. Uppåt väggarna är kvinnors val av debattämne. Kvinnor klagar över lönegapet. Mellan raderna kan man ana att Wirén tycker att kvinnor gnäller i onödan. Detta förstärks mycket riktigt av meningen efter, där Wirén anser att det inte är något större problem, jämförelsevis, att kvinnor, enbart p g a sitt kön, tjänar 4 000 kr mindre i månaden än män. Det gör 1 920 000 (en miljon niohundratjugo tusen) på fyrtio år. Sämre pension oräknad.
Men, vad Wirén missar, eller om det har med den gravade hunden att göra, är VARFÖR kvinnor tjänar mindre. Jo, de är hemma och tar hand om barnen och hemmet. 80 procent av föräldraförsäkringen tas ut av kvinnor, kvinnor jobbar deltid, kvinnor vabbar. Allt detta för att barnen inte skall behöva vara på dagis från för späd ålder eller för långa dagar. Vad gör då männen medan kvinnorna jobbar oavlönat i hemmet? Jo, de arbetar utanför hemmet, gör karriär och tjänar mer pengar. Denna fördelning förklarar föräldrarna ofta med ekonomiska argument, de har inte råd att låta pappa vara hemma.
Men, om det nu vore så att det är som Arne säger, att barnen går före pengarna, så borde väl detta rimligen visa sig i att män tar ut hälften av föräldraförsäkringen, jobbar deltid och är hemma och vabbar i samma utsträckning som sina barns mödrar? Vad är pengar mot att få vara med sina barn?
Eller är det helt enkelt någon annan agenda som spökar tillsammans med de gravade jyckarna här?
God Jul och Gott Nytt År!
För fet för ett barn
De två senaste veckorna har TV 4 visat en fantastisk dokumentär om två par som velat adoptera, och plötsligt blir heteronormen extra tydlig. Där har vi två personer, man och kvinna, i jättevilla i dyr Stockholmsförort, med bra jobb. Trots att båda överskrider den officiella åldersgränsen för adoption (man skall helst inte vara mer än 40 år äldre än barnen) har dom fått godkännande för adoption, från ett av världens mest rabitakatolska länder, Polen. Tre fantastiska barn fick dom adoptera och glädjen var fullständig. Samtidigt sitter ett annat par i en annan idyllisk villaförort och ser sitt godkännande rinna ut i sanden. De är godkända som föräldrar men inget land vill adoptera till dem. För att de råkar vara av samma kön, och två föräldrar av samma kön går ju inte...
Och nu skall alltså även feta personer diskrimineras som föräldrar. Fet är man om man har ett BMI över 30. Med en kroppslängd på 168 cm innebär det 86 kilo. (Även om det råkar vara 86 kilo muskler...) Det är också gränsen för att få landstingsbekostad hjälp med IVF-befruktning om man skulle ha svårt att få barn.
Barn är ingen rättighet, utan en gåva. Staten hjälper i vissa fall till med att förse människor med denna gåva, om de nu inte får den på s k naturlig väg. Det är bara det att alla inte är lika inför lagen. Men det är kanske som en kollega dristade sig att säga vid fikat en gång, att de som inte kan få barn heller inte skall ha några. (Själv fick hon förstås barn den naturliga vägen.)
Denna frustration över att människor underkänns som föräldrar blir ännu starkare av att vi inget kan göra, mer än lobba mot ursprungsländerna och försöka förmå dem att ändra inställning. Men hur lätt är det när man har dessa fördomar vid sitt eget fikabord? Man kunde ju ändå önska att toleransen skulle öka med åren, inte tvärtom...
En kriminalromanoholics bekännelser
Har för övrigt just sammanställt en lista över mina lästa böcker i år. Inser plötsligt att mer än hälften består av kriminalromaner... Om jag inte missat någon är det 15,5 bok. Den halva är Ruth Rendells End in Tears som jag helt enkelt inte tar mig igenom, hennes berättelser brukar faktiskt vara bättre på TV. (Trodde jag ju aldrig att jag skulle komma att säga om en bok...) Billingham, Frimansson, George, Higgins Clark, Indridason, Larsson, Läckberg, Mina, Rankin, Rendell, Roslund&Hellström och Walters...
Tre av mina absoluta favoriter har lyckats pricka in varsin bok under året.
Elizabeth George höll i With no one as Witness på att ge mig hjärtsnörp när hon helt plötsligt tog livet av en av sina äldsta huvudfigurer och fullständigt ställer allt på huvudet. Just som man börjat andas ut efter att hon två böcker tidigare hållit på att choppa off Lynelys chef. Dessvärre har nästa bok ännu inte kommit i engelsk pocket i Sverige. Skall nog beställa den via WH Smith... Måste ju få veta hur det går... Och så älskar jag ju Barbara Havers också, en helt igenom äkta människa.
Minette Walters skrev en mellanbok. I The Devil's Feather fick vi i och för sig åter möta något dysfunktionella, och intresanta, människor men det blev nog lite mycket av thriller och mindre av samhällsreportage, som Walters är så bra på. The Shape of Snakes är fortfarande hennes lysande stjärna på bokhimlen.
Ian Rankin levererade ett nytt rendez-vous med favoritpolisen John Rebus. Med mycket trevliga (och mindre trevliga) Edinburgh-miljöer där jag får känna mig lite extra insatt då jag ju faktiskt vet var alla platserna ligger, själv har gått där. Ja, förutom Lap dance-barerna på Lothian Rd då... Bra skildring om hur Siobahan Clarke dras in i Big Gers nät också. Rankin har annars lyckats utveckla relationen mellan Rebus och mafffioson så till den grad att de båda börjar kännas som gamla kompisar vid det här laget, dock kompisar som plötsligt kan göra det fullständigt oväntade.
Fast största intrycket på mig gjorde nog ändå Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Trots att uppföljaren Flickan som lekte med elden förmodligen var ännu mer spännande så är det ju alltid något speciellt med att upptäcka en författare för första gången. Och Män som hatar kvinnor sträckläste jag som sagt i hängmattan medan maken slipade upp vårt TV-skåp. Inte särskilt rättvis arbetsfördelning men den gick ju helt enkelt inte att släppa ifrån sig... Sen blir man ledsen då boken är slut. Så som det alltid känns med Rankins romaner, när man börjar längta till nästa möte med Rebus och Clarke.
Sammanträffanden?
Så heter de trettio personer som tjänade mest i Sverige under 2005. De har inte bara rikedomen gemensam. 100% har ett namn som skvallrar om att de är etniska svenskar, drygt 95% är män. En annan fråga som poppar upp är, hur många barn har männen, hur många barn har de två kvinnorna?
Nu utgör dessa bara de trettio högst betalda men är det någon som tror att fördelningen förändras nämnvärt om man tar de trehundra mest högavlönade?
Men det är klart, något skall ju vi rabiatfeminister ha att irritera oss över. Och Upplyste Fredrik Reinfeldt har ju berättat för oss att målsättningen inte skall vara någon slags 50/50. Det är inte det som är rättvisa. Nej, rättvisa är förmodligen att de kompetenta männen skall fortsätta tjäna pengar medan de inte fullt så kompetenta kvinnorna fortsätter sitt till stora delar oavlönade dubbelarbete.
Veckans boktips!
Hillevi Wahls Kärleksbarnet, som jag sträckläste på ett dygn i helgen. Om en kvinnas berättelse om sin barndom, om sin mor, alkoholisten, och om hur man ständigt återupprepar sig. Men också en klockren tidsskildring där man, som 60-talist, känner igen sig i detaljer och miljöskildringar. (Fast jag hade den stora lyckan att växa upp med två föräldrar som inte drack annat än en gemensam flaska Dao på fredagskvällen.)
Jesper Huors Sista resan till Phnom Pehn om fadern Someth Huor som arbetade på Demokratiska Kampucheas ambassad i Östberlin och reste hem till Kambodja för att delta i byggandet av det demokratiska Kampuchea men som där försvann. Boken handlar om Jespers sökande efter pappan, fram tills han finner hans foto bland alla de andra i Tuol Sleng. Kan mycket väl läsas som en komplement till Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende. Plötsligt får man en annan bild av Jespers mors resa till Kambodja och hennes försök att få veta vad som hänt hennes make.
Elsa flyttar in
Elsa har adopterat min mor med make, och flyttat in i deras hus. Elsa är förmodligen av labrador-ras och tycker om att åka bil, men mindre om att åka cykelkorg. Hon äter gärna khao pad (stekt ris) med fläskkött.
Med tanke på min mors erfarenheter av hundar så är det modigt att låta sig adopteras av en! Men Elsa kanske kommer låta bli pepparkaksdegen, marängtårtorna och kycklingbrösten. Och avstå från att stjäla moderns frukostsmörgåsar.
Ett charmtroll ser hon ut att vara iaf.
