Min mans mystiska drömmar
Min man drömmer ofta. Allt som oftast börjar jag dagen med att få höra en berättelse om hans minst sagt konstiga drömmar. Inte sällan har det handlat om att den gamle raggarkungen mekat med bilar. Vi tror att det beror på bullret från genomfartsleden här utanför (och bostadsrättsföreningen som hittills vägrat att låta kommunen bekosta treglasfönster...). Jag vaknar av oväsendet när långtradare bullar förbi rakt genom Riksby medan han drömmer.
Idag var drömmen sjukare än vanligt och kan sammanfattas i följande bild.
Där nannyn transformerades först till fisk och sedan till pepparkaksgumma. Som det senare tog hon en dans med sjöhästen. Och kaninen kunde flyga. Mitt i detta befann sig alltså maken, betraktandes eller deltagande, det förtäljer inte historien.
Men vad man undrar är om en drömtydare skulle jubla eller gråta om han fick en sådan klient.
Vad Pellefant och Pip gör med på bilden är det dock ingen som vet, förmodligen passade dom in med dom andra paraplybärarna. Eller så fanns dom med i min dröm inatt... ;)
Idag var drömmen sjukare än vanligt och kan sammanfattas i följande bild.
Där nannyn transformerades först till fisk och sedan till pepparkaksgumma. Som det senare tog hon en dans med sjöhästen. Och kaninen kunde flyga. Mitt i detta befann sig alltså maken, betraktandes eller deltagande, det förtäljer inte historien.
Men vad man undrar är om en drömtydare skulle jubla eller gråta om han fick en sådan klient.
Vad Pellefant och Pip gör med på bilden är det dock ingen som vet, förmodligen passade dom in med dom andra paraplybärarna. Eller så fanns dom med i min dröm inatt... ;)
Facket och kollektivavtalen
På svensk arbetsmarknad har vi inte så stark lagreglering som man skulle kunna tro, om man lyssnar på företrädare för alliansregeringen och Svenskt Näringsliv. I stället har vi, vilket nämnda institutioner är väl medvetna om, stor frihet för arbetsmarknadens parter att avtala kring anställningsvillkor och löner. Vi har inga lagstadgade minimilöner och förhållandevis korta uppsägningstider. Hörde häromdagen t o m en arbetsgivare som tyckte att det skulle vara längre uppsägningstid, hon avsåg förstås om man säger upp sig själv, men hennes poäng var att det är svårt att hitta nya medarbetare på kort tid. Det handlar ju till syvende och sist om att hitta komptent arbetskraft, inte bara billig. Jag tror att de flesta, Timbro och batongliberalerna undantagna, håller med om att det är rimligt att balansera krav på arbetsgivare och anställda, att kraven inte bara skall ställas på de senare. De flesta arbetsgivare skulle nog också säga att kollektivavtalet är ett bra sätt att se till att alltför stor konkurrens inte uppstår, d v s man föredrar att alla arbetsgivare spelar efter samma regler, och att ingen dumpar lönerna för att kunna sänka priserna.
Nå, både fack och arbetsgivare värnar om rätten att själva reglera arbetsmarknaden. En stark fackföreningsrörelse bidrar till att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden så att vi slipper lagregleringar för att värna de anställdas rättigheter. Som kompensation för att facken får rätt till inflytande har arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet. Det betyder i praktiken att det är arbetsgivaren som har sista ordet över frågor som rör hans eller hennes verksamhet. Vilket är rimligt.
Det enda undantaget är fackets lagstadgade konfliktkrätt. Att allianspolitiker som den alltid lika publicitetskåte Fredrik Federlay går ut och beskriver denna lagliga rätt som maffiametoder är allvarligt. Det är den riksdag som han själv sitter i som stiftar lagarna i landet, och det får nog till och med Fredrik Federlay finna sig i. Han kan ju alltid skriva en motion.
Att det hela varit på tapeten på sistone beror på att en företagare i Göteborg vägrat att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket och därmed utsatts för blockad. Denna bransch är förmodligen en av de branscher där det förekommer mest svartarbete, där det är mest svårjobbat för facket. Det är därför naturligt att det viktigaste för facket är att det skall finnas kollektivavtal som talar om vad som gäller och som ger de anställda tjänstepension, grupplivsförsäkring, semesterersättning, sjuklön och en avtalsenlig lön. I media har det framstått som att företagaren i Göteborg erbjudit sina anställda detta. Så är inte fallet. I dagens Metro erkänner hon själv att hon inte lever upp till kollektivavtalet, för hon visste inte vad som gällde. När HRF ställde krav på henne att teckna kollektivavtal erbjöd hon sina anställda en deal. Avtal och sänkt lön eller inte avtal och bibehållen lön. Och sedan går hon ut i media och talar om att de anställda minsann inte vill ha något avtal.
Jag tror att Fredrik Federlay skall prata väldigt tyst om maffiametoder.
Nå, både fack och arbetsgivare värnar om rätten att själva reglera arbetsmarknaden. En stark fackföreningsrörelse bidrar till att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden så att vi slipper lagregleringar för att värna de anställdas rättigheter. Som kompensation för att facken får rätt till inflytande har arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet. Det betyder i praktiken att det är arbetsgivaren som har sista ordet över frågor som rör hans eller hennes verksamhet. Vilket är rimligt.
Det enda undantaget är fackets lagstadgade konfliktkrätt. Att allianspolitiker som den alltid lika publicitetskåte Fredrik Federlay går ut och beskriver denna lagliga rätt som maffiametoder är allvarligt. Det är den riksdag som han själv sitter i som stiftar lagarna i landet, och det får nog till och med Fredrik Federlay finna sig i. Han kan ju alltid skriva en motion.
Att det hela varit på tapeten på sistone beror på att en företagare i Göteborg vägrat att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket och därmed utsatts för blockad. Denna bransch är förmodligen en av de branscher där det förekommer mest svartarbete, där det är mest svårjobbat för facket. Det är därför naturligt att det viktigaste för facket är att det skall finnas kollektivavtal som talar om vad som gäller och som ger de anställda tjänstepension, grupplivsförsäkring, semesterersättning, sjuklön och en avtalsenlig lön. I media har det framstått som att företagaren i Göteborg erbjudit sina anställda detta. Så är inte fallet. I dagens Metro erkänner hon själv att hon inte lever upp till kollektivavtalet, för hon visste inte vad som gällde. När HRF ställde krav på henne att teckna kollektivavtal erbjöd hon sina anställda en deal. Avtal och sänkt lön eller inte avtal och bibehållen lön. Och sedan går hon ut i media och talar om att de anställda minsann inte vill ha något avtal.
Jag tror att Fredrik Federlay skall prata väldigt tyst om maffiametoder.
En helt vanlig dag i Alliansens Sverige
(Detta är gårdagens nyheter p g a denna ständigt krånglande blogg som jag börjar överväga att överge, jag betalar ju faktiskt en viss summa varje månad, varpå man förutsätter att det skall funka...)
*
Igår stoppades jag för första gången på 20 år av polisen i en nykterhetskontroll. Ballongen är numera ett plaströr, kopplat till en mätare som i mitt fall visade NEG. Men visst hann man tänka efter när man senast drack. I mitt fall två kvarts flaska rödtjut i helgen...
*
I media kunde vi läsa att Fredrik Reinfeldt varit i Skåne och besökt Öresundsvarvet. Där talade han inför media (DN) att han inte tänkte skylla på de Landskronabor som röstat på Sverigedemokraterna utan på ”de bakomliggande problemen”. Intressant att en politiker som annars inte vill kännas vid några strukturer plötsligt börjar prata om sådana. Det måste ligga en hel kennel begraven här. Det gör det också. När man läser vidare i artikeln framkommer att med bakomliggande problem avser inte Fredrik Reinfeldt att media i Landskrona målat upp ett skräckscenario inför valet med bilden av stora invandrargäng som rånar svenskar (något Landskronapolisen inte känner igen). Ej heller att Sverigedemokraterna själva gick till val på att stoppa asylsökande i Landskrona (något Sossarna redan genomfört för länge sen…) Nej, Reinfeldt avser ”de problem och utmaningar som fått de främlingsfientliga partierna att växa”. Invandrarna själva då eller? Om det nu inte är de 22 procent av invånarna i Landskrona som röstade på (sd) som skall ställas till svars, eller partiet självt, vilka är det då som får partiet att växa? Skulle vara intressant att höra hur allians-regeringen definierar dessa bakomliggande problem.
*
Nu blir det upp till bevis för de borgerliga politiker som i valrörelsen drev kravet på könsneutral äktenskapslag. När deras alliansbröder och systrar i Kd kräver att hela utredningen kring detta rivs upp och görs om. Härinifrån datorn hör jag en kvinnlig kristdemokrat, oklart vilken, säga i TV att det idag inte finns några som helst skäl till en lagstiftning där äktenskapet görs könsneutralt. Det är när man hör sådana människor yttra sig som man får lust att damma av det gamla epitetet ”heterosexuell borgarbracka” igen. För mig är det otroligt att det finns människor som anser att de blir fråntagna något genom att andra ges tillträde till samma rättighet. Det är förmodligen samma människor som anser att värdet av att köra en ny fin Audi minskar om grannen också köper en. Men det är klart, hur skulle det se ut om alla människor fick gifta sig, om alla människor fick ett jobb efter sin kompetens, om alla människor fick lön efter det jobb dom utför? Så kan vi ju inte ha det!
*
Pinochets barn och anhängare tycker enligt Ekot att det är ofint av Chiles president att inte utlysa landssorg eller ge karl’n en statsbegravning. Med tanke på att presidentens egen far tillfångatogs och torterades av Pinochets styrkor så kan man ha viss förståelse för en viss njugghet i förhållande till ex-diktatorn. What goes around comes around.
Sagan om den röda lilla grisen
Det var en gång en pojke, vi kan kalla honom Håkan. Han bodde i staden Örebro och gick i andra klass. Denna sedelärande historia utspelade sig i mitten av 1960-talet.
Klassen som Håkan gick i skulle ha julklappsbyte. Alla barnen fick i uppdrag att köpa en present för en högstasumma. Håkan skred till verket och köpte något fint som han slog in och tog med till klassens julklappsbyte. Han själv fick ett lite runt paket och gick snabbt till verket med att slita upp paketet. Förväntansfull vecklade han upp pappret. Det var i detta ögonblick den lille gossen insåg att världen inte alltid är rättvis. I synnerhet inte vid julklappsbyten. I pappret låg en liten röd träljusstake i form av en gris. Den lilla grisen var bränd och uppenbart begagnad. Lille Håkan blev mycket ledsen.
En träljusstake var inte riktigt vad 9-åringen önskade sig här i livet. Håkan kände harm över den klasskamrat som gett bort en sådan julklapp. Då tänkte han inte på att klasskamraten kanske inte haft råd att köpa någon julklapp. Kanske han eller hon inte ens vågat tala om hemma att man förväntades ha en julklapp med sig, utan bara tagit något som ingen skulle sakna.
Men Håkan, han var arg. Där hade han ansträngt sig och köpt en fin present och så fick han en bättre begagnad julgris i trä! Så arg var han att han nästa år när julklappsbytet närmade sig beslutade sig för att hämnas. Hämnas på själva institutionen med orättvist julklappsbyte, hämnas på det orättvisa i att man kunde få en värdelös present även om man själv köpt något fint.
Håkan skred till verket. Försedd med den summa som skulle spenderas gick han till affären och köpte ett par… skosnören. Det var förvisso fina och dyra skosnören, men det var fortfarande skosnören. Pietetsfullt slog han sedan in skosnörena och gick till skolan för julklappsbyte. Hehehe, nu skulle dom få se!
När hans egenhändigt inköpta och inslagna julklapp väl öppnades var dock hämnden inte lika ljuv längre. Själv satt han med ett paket mycket fina kritor i handen, bra för den som tycker om att måla. Så hörs en röst ”Vem är det som gett bort skosnören?” Lyckligtvis vad utdelningen anonym och Håkan kröp ihop och låtsades inte synas. Han skämdes i hela kroppen.
Och liksom året innan slutade julklappsutdelningen med att en liten pojke var jättebesviken över att julklappsbyte kan vara så orättvist att man får ett par skosnören. Låt oss hoppas att denne lille pojke inte var lika långsint! (Och då denna historia är en sann historia så lär jag nu ha avslöjat den över fyrtio år gamla hemligheten om vem det var som köpte skosnören till julklappsbytet 1965.)
Klassen som Håkan gick i skulle ha julklappsbyte. Alla barnen fick i uppdrag att köpa en present för en högstasumma. Håkan skred till verket och köpte något fint som han slog in och tog med till klassens julklappsbyte. Han själv fick ett lite runt paket och gick snabbt till verket med att slita upp paketet. Förväntansfull vecklade han upp pappret. Det var i detta ögonblick den lille gossen insåg att världen inte alltid är rättvis. I synnerhet inte vid julklappsbyten. I pappret låg en liten röd träljusstake i form av en gris. Den lilla grisen var bränd och uppenbart begagnad. Lille Håkan blev mycket ledsen.
En träljusstake var inte riktigt vad 9-åringen önskade sig här i livet. Håkan kände harm över den klasskamrat som gett bort en sådan julklapp. Då tänkte han inte på att klasskamraten kanske inte haft råd att köpa någon julklapp. Kanske han eller hon inte ens vågat tala om hemma att man förväntades ha en julklapp med sig, utan bara tagit något som ingen skulle sakna.
Men Håkan, han var arg. Där hade han ansträngt sig och köpt en fin present och så fick han en bättre begagnad julgris i trä! Så arg var han att han nästa år när julklappsbytet närmade sig beslutade sig för att hämnas. Hämnas på själva institutionen med orättvist julklappsbyte, hämnas på det orättvisa i att man kunde få en värdelös present även om man själv köpt något fint.
Håkan skred till verket. Försedd med den summa som skulle spenderas gick han till affären och köpte ett par… skosnören. Det var förvisso fina och dyra skosnören, men det var fortfarande skosnören. Pietetsfullt slog han sedan in skosnörena och gick till skolan för julklappsbyte. Hehehe, nu skulle dom få se!
När hans egenhändigt inköpta och inslagna julklapp väl öppnades var dock hämnden inte lika ljuv längre. Själv satt han med ett paket mycket fina kritor i handen, bra för den som tycker om att måla. Så hörs en röst ”Vem är det som gett bort skosnören?” Lyckligtvis vad utdelningen anonym och Håkan kröp ihop och låtsades inte synas. Han skämdes i hela kroppen.
Och liksom året innan slutade julklappsutdelningen med att en liten pojke var jättebesviken över att julklappsbyte kan vara så orättvist att man får ett par skosnören. Låt oss hoppas att denne lille pojke inte var lika långsint! (Och då denna historia är en sann historia så lär jag nu ha avslöjat den över fyrtio år gamla hemligheten om vem det var som köpte skosnören till julklappsbytet 1965.)
Min mammas mandelmusslor
När jag var liten fanns det kakor som aldrig fattades vid jul. Engelsk fruktkaka och mandelmusslor var självklarheter. Bakade av min mor. Hon var heltidsarbetande under större delen av min uppväxt och syrran fick börja på dagis ("Späd" hette det då) när hon var åtta månader. (Och hon har inte tagit skada av det, snarare tvärtom.) Pappa bakade bröd, lagade kålpudding efter farmors recept, kokade kräm och hämtade på dagis. Samt var i skogen och jagade varje helg. "Ni skall vara glada att jag drar hem kött till er!" var hans ständiga ursäkt för att han i arla ottan på lördagarna försvann tillsammans med hunden (eller lämnade henne till oss att ta hand om om det var rådjurs- eller älgjakt).
Idag, då jag får köpa mitt kött på Coop, Willys eller ICA så kan jag delvis ge honom rätt. Vi borde varit gladare över viltköttet vi åt flera gånger i veckan.
Min mor satt ofta ensam hemma i huset på helgerna. Under de perioder som hon inte hade en egen bil var hon dessutom utlämnad till att åka kommunalt. Så visst hände det att hon bakade där på helgerna. I synnerhet inför jul. Ett år åt hunden upp pepparkaksdegen som hon ställt att mogna över natten. Det ledde till veckor av kokt ris-diet för stackars Reja. (Och bajstorkande för min far.) Samt ny degsättning för mamma.
Måste dock erkänna att jag aldrig egentligen gillat torra småkakor eller engelska fruktkakor (om det inte rör sig om mince pies förstås!). Allra minst har jag gillar mandelmusslor. De gånger de fylldes med grädde och hjortronsylt åt jag fyllningen och lämnade kakan.
Det är alltså med viss oförståelse jag läser att Filippa Reinfeldt poserar som mandelmusslebakande helyllemorsa i senaste Amelia. Men det är förmodligen som den alltid lika kloka Anna Larsson i SvD skriver:
"Så när Filippa står där på bilden i Amelia och ångar julerotik, i sitt förkläde och med sina mandelmusslor, sänder hon samma politiska budskap som Hillary [Rodham Clinton] och Ebba [Witt Brattström]: Jobb i all ära, frukta ej, för djupt inom mig bor det trots allt en riktig mjukisfru."
Min mor hamnade aldrig i några tidningsartiklar eller reportage. Tror inte att hon behövde rättfärdiga att hon också var heltidsarbetande. Idag är hon pensionär, bor i Thailand halva året och lär väl bli utan mandelmusslor i jul. Som tam (papayasallad) till jullunch? Kan det gå?
PS: Makens kommentar till dagens blogg är att när mamma Berta bakade bullar hemma i Lillån kom den ende sonen hem, tog fram ett stor glas mjölk och började metodisk äta upp bullarna utan tanke på vare sig det arbete som låg bakom bakandet eller att det fanns fler bullmonster i familjen. Moderns strategi var att hinna få in bullarna i frysen innan sonen kom hem.
Idag, då jag får köpa mitt kött på Coop, Willys eller ICA så kan jag delvis ge honom rätt. Vi borde varit gladare över viltköttet vi åt flera gånger i veckan.
Min mor satt ofta ensam hemma i huset på helgerna. Under de perioder som hon inte hade en egen bil var hon dessutom utlämnad till att åka kommunalt. Så visst hände det att hon bakade där på helgerna. I synnerhet inför jul. Ett år åt hunden upp pepparkaksdegen som hon ställt att mogna över natten. Det ledde till veckor av kokt ris-diet för stackars Reja. (Och bajstorkande för min far.) Samt ny degsättning för mamma.
Måste dock erkänna att jag aldrig egentligen gillat torra småkakor eller engelska fruktkakor (om det inte rör sig om mince pies förstås!). Allra minst har jag gillar mandelmusslor. De gånger de fylldes med grädde och hjortronsylt åt jag fyllningen och lämnade kakan.
Det är alltså med viss oförståelse jag läser att Filippa Reinfeldt poserar som mandelmusslebakande helyllemorsa i senaste Amelia. Men det är förmodligen som den alltid lika kloka Anna Larsson i SvD skriver:
"Så när Filippa står där på bilden i Amelia och ångar julerotik, i sitt förkläde och med sina mandelmusslor, sänder hon samma politiska budskap som Hillary [Rodham Clinton] och Ebba [Witt Brattström]: Jobb i all ära, frukta ej, för djupt inom mig bor det trots allt en riktig mjukisfru."
Min mor hamnade aldrig i några tidningsartiklar eller reportage. Tror inte att hon behövde rättfärdiga att hon också var heltidsarbetande. Idag är hon pensionär, bor i Thailand halva året och lär väl bli utan mandelmusslor i jul. Som tam (papayasallad) till jullunch? Kan det gå?
PS: Makens kommentar till dagens blogg är att när mamma Berta bakade bullar hemma i Lillån kom den ende sonen hem, tog fram ett stor glas mjölk och började metodisk äta upp bullarna utan tanke på vare sig det arbete som låg bakom bakandet eller att det fanns fler bullmonster i familjen. Moderns strategi var att hinna få in bullarna i frysen innan sonen kom hem.
I jymden kan inte ens Christer Fuglesang höra dig skrika
Hemma hos oss har Fuglesang från Bromma varit något av ett favorithäcklingsobjekt. Han har väntat och väntat och väntat på att få åka ut i rymden. Och inte blir han yngre. Skämt som ovanstående eller varianten I jymden kan man inte ens höra Christer Fuglesang skrika, har duggat tätt.
Så nu inför uppskjutningen inatt har vi nästan bävat och trott att vi skall få sluta häckla karln. Men bara nästan. För innerst inne har vi tvivlat. Örebroarna i oss (jo, jag är ju 50% örebroare) har sagt att det går aaaldrig.
Det mest intressanta är dock varför det öht är intressant med denna tråkmåns som skall ut i rymden... Jag menar, det är 2006, snart 2007 och rymdfärder är väl inte direkt nåt nytt... Att sedan läsa alla bloggar vars författare suttit uppe och väntat hela natten och nu är mer besvikna än Fuglesang (fan, vilket tungvrickande namn!) själv...
Get a grip!
Det enda trista med att han inte kom iväg är annars att man inte slipper detta tjat i media än på ett tag...
För övrigt var veckans roligaste moment när vår vice ordförande ville dra en parallell mellan Micke och Marita i Bonde söker fru och vår förhoppade fusion med ett stort fackförbund. På direkt fråga vågade ingen av de samlade anställda erkänna att de tittade på programmet. Medan jag är säker på att vi är många som följt den helt underbare Micke på hans och Maritas väg mot Rom. Från dag 1 har jag fascinerats av denna till synes helt genuina och sköna människa! En riktig karl! Och ett levande bevis på att skönheten kommer inifrån. Vilket förvisso även bevisas av den på ytan fagre Per-Martin som visade sig vara en riktig traderöv.
Och ja. Jag tycker faktiskt att bonde-Micke är bra mycket mer intressant än jymden-Christer.
Så nu inför uppskjutningen inatt har vi nästan bävat och trott att vi skall få sluta häckla karln. Men bara nästan. För innerst inne har vi tvivlat. Örebroarna i oss (jo, jag är ju 50% örebroare) har sagt att det går aaaldrig.
Det mest intressanta är dock varför det öht är intressant med denna tråkmåns som skall ut i rymden... Jag menar, det är 2006, snart 2007 och rymdfärder är väl inte direkt nåt nytt... Att sedan läsa alla bloggar vars författare suttit uppe och väntat hela natten och nu är mer besvikna än Fuglesang (fan, vilket tungvrickande namn!) själv...
Get a grip!
Det enda trista med att han inte kom iväg är annars att man inte slipper detta tjat i media än på ett tag...
För övrigt var veckans roligaste moment när vår vice ordförande ville dra en parallell mellan Micke och Marita i Bonde söker fru och vår förhoppade fusion med ett stort fackförbund. På direkt fråga vågade ingen av de samlade anställda erkänna att de tittade på programmet. Medan jag är säker på att vi är många som följt den helt underbare Micke på hans och Maritas väg mot Rom. Från dag 1 har jag fascinerats av denna till synes helt genuina och sköna människa! En riktig karl! Och ett levande bevis på att skönheten kommer inifrån. Vilket förvisso även bevisas av den på ytan fagre Per-Martin som visade sig vara en riktig traderöv.
Och ja. Jag tycker faktiskt att bonde-Micke är bra mycket mer intressant än jymden-Christer.
Tips!
Heteroell
Solen skiner och det är närmare trettio grader varmt. Vädret kunde inte vara bättre för förväntansfulla Prideparaddeltagare. Vi står under de skuggande träden i Humlegården och gör oss redo för att paradera genom Stockholms gator. Ny, längre och bättre paradväg i år. Jag och Gudrun har fått fason på F!:s fana, trätt upp den på pinnar och har nu blivit stående i varsin ände av den. Står och funderar över om jag nu förväntas bära den hela vägen... Tungt och varmt. Men det finns säkert någon som kan lösa av, vi är ju många.
Det är då två av vännerna i föreningen kommer fram och påpekar att det nog inte är så lämpligt att just jag håller i den ena pinnen då jag ju inte är HBT. (Att Gudrun som talesperson startar är ju liksom rimligt.) Nu vet ju inte dessa personer något om mina preferenser. Det enda dom vet är att jag lever med en man. De tar alltså för givet att jag själv är hetero. Något som väcker delade känslor i mig.
Dels är jag inte alls klar med min egen definiering av mig själv. Queer brukar jag köra med för att markera ett avståndstagande från heteronormen (även om jag rent praktiskt ser ut att manifestera den i mitt eget förhållande). Brukar också, när tillfälle ges för djupare samtal, definiera det dels utifrån preferens, dels utifrån praktik men främst utifrån kärlek. I hela livet, inte bara i val av sexpartner.
"Kom igen när du blir kär i en tjej!" sa en gång min lesbiska väninna till mig när vi diskuterade var gränsen för bisexualitet går. Häromdagen fick jag syn på begreppet 'heteroemotionell' och förstår att det syftar till att beskriva allt det där man känner utanför det sexuella. D v s man kan ligga med personer av samma kön men man blir bara kär i personer av motsatt kön. (Detta förutsätter ju på något sätt att man bara anser att det finns två kön, vilket jag ställer mig högst tveksam till. Kön varierar enligt mig på en skala, utifrån fysik, socialt beteende, själslig tillhörighet osv.) Dessutom ligger det ju massor av känslor i sex, så att säga att det är vattentäta skott mellan sex och emotioner går ju inte.
Poängen är att om jag själv inte ens vet vad jag är, hur kan då andra veta det? Jo, genom att döma mig efter yttre faktorer som vem jag väljer att leva tillsammans med. Lite paradoxalt blir det nog när man rör sig i just Pridesammanhang.
Den andra tanken som far genom mig där i Humlegården är hur det är att inte anses tillhöra normen. Där kämpar HBT-kollektivet för att för en dag få vara norm. Eller? 'Det här är vår dag!' Vilket automatiskt utesluter och säger att 'det är inte din dag, för du är inte en av oss'. Vilket jag ju är. Jag är med i samma förening, jag går bakom samma flagg i paraden och jag har dessutom i arbetet betalt för att just bekämpa heteronormen.
Kan jag då inte som så lätt glider in i en heterosvenssonroll (vit och i ett heteroförhållande) bjussa på att inte alltid vara självklar överallt? Som kvinna är man inte alltid självklar men jämfört med lesbiska kvinnor och svenska kvinnor med annan etnisk bakgrund så har jag klara fördelar. Jag blev aldrig stoppad i passkontrollen vid sundsbåtarna när jag bodde i Helsingborg och jag behöver inte se mig över axeln varje gång jag skall prata om min partner på jobbet. Så visst kan jag bjuda på att inte alltid tillhöra normen.
Men det är ändå något i denna lilla episod som ligger kvar och gnager. Sårad stolthet? Ja, det är mycket möjligt, men inte bara. Igår fick jag så den nya tidskriften Slut i min hand. Meriam Chatty skriver om vad Backspace och Slut vill vara. Tolkar det som att man vill skapa ett eget rum för intellektuella kvinnor som inte tillhör svenssonnormen, ett utrymme för en egen diskurs, långt från vita, heterosexuella professorsgubbslem med tolkningsföreträde i allt.
Jag lär få anledning att återkomma till Meriams artikel, då den var grymt intressant. Den väcker också minnet från Humlegården. Om hur det är att inte tillhöra normen. Om hur ens handlings- och tolkningsutrymme beskärs av dem som vill tala om för oss hur det är.
Men är det inte så att i skapandet av egna rum så stänger vi ute? Meriam pratar om nationalstaten som utestängande. Hur inkluderande är HBT-rörelsen? Hur inkluderande är kvinnorörelsen? Hur inkluderande är de rörelser som uppstår när man blir utestängd?
Det är då två av vännerna i föreningen kommer fram och påpekar att det nog inte är så lämpligt att just jag håller i den ena pinnen då jag ju inte är HBT. (Att Gudrun som talesperson startar är ju liksom rimligt.) Nu vet ju inte dessa personer något om mina preferenser. Det enda dom vet är att jag lever med en man. De tar alltså för givet att jag själv är hetero. Något som väcker delade känslor i mig.
Dels är jag inte alls klar med min egen definiering av mig själv. Queer brukar jag köra med för att markera ett avståndstagande från heteronormen (även om jag rent praktiskt ser ut att manifestera den i mitt eget förhållande). Brukar också, när tillfälle ges för djupare samtal, definiera det dels utifrån preferens, dels utifrån praktik men främst utifrån kärlek. I hela livet, inte bara i val av sexpartner.
"Kom igen när du blir kär i en tjej!" sa en gång min lesbiska väninna till mig när vi diskuterade var gränsen för bisexualitet går. Häromdagen fick jag syn på begreppet 'heteroemotionell' och förstår att det syftar till att beskriva allt det där man känner utanför det sexuella. D v s man kan ligga med personer av samma kön men man blir bara kär i personer av motsatt kön. (Detta förutsätter ju på något sätt att man bara anser att det finns två kön, vilket jag ställer mig högst tveksam till. Kön varierar enligt mig på en skala, utifrån fysik, socialt beteende, själslig tillhörighet osv.) Dessutom ligger det ju massor av känslor i sex, så att säga att det är vattentäta skott mellan sex och emotioner går ju inte.
Poängen är att om jag själv inte ens vet vad jag är, hur kan då andra veta det? Jo, genom att döma mig efter yttre faktorer som vem jag väljer att leva tillsammans med. Lite paradoxalt blir det nog när man rör sig i just Pridesammanhang.
Den andra tanken som far genom mig där i Humlegården är hur det är att inte anses tillhöra normen. Där kämpar HBT-kollektivet för att för en dag få vara norm. Eller? 'Det här är vår dag!' Vilket automatiskt utesluter och säger att 'det är inte din dag, för du är inte en av oss'. Vilket jag ju är. Jag är med i samma förening, jag går bakom samma flagg i paraden och jag har dessutom i arbetet betalt för att just bekämpa heteronormen.
Kan jag då inte som så lätt glider in i en heterosvenssonroll (vit och i ett heteroförhållande) bjussa på att inte alltid vara självklar överallt? Som kvinna är man inte alltid självklar men jämfört med lesbiska kvinnor och svenska kvinnor med annan etnisk bakgrund så har jag klara fördelar. Jag blev aldrig stoppad i passkontrollen vid sundsbåtarna när jag bodde i Helsingborg och jag behöver inte se mig över axeln varje gång jag skall prata om min partner på jobbet. Så visst kan jag bjuda på att inte alltid tillhöra normen.
Men det är ändå något i denna lilla episod som ligger kvar och gnager. Sårad stolthet? Ja, det är mycket möjligt, men inte bara. Igår fick jag så den nya tidskriften Slut i min hand. Meriam Chatty skriver om vad Backspace och Slut vill vara. Tolkar det som att man vill skapa ett eget rum för intellektuella kvinnor som inte tillhör svenssonnormen, ett utrymme för en egen diskurs, långt från vita, heterosexuella professorsgubbslem med tolkningsföreträde i allt.
Jag lär få anledning att återkomma till Meriams artikel, då den var grymt intressant. Den väcker också minnet från Humlegården. Om hur det är att inte tillhöra normen. Om hur ens handlings- och tolkningsutrymme beskärs av dem som vill tala om för oss hur det är.
Men är det inte så att i skapandet av egna rum så stänger vi ute? Meriam pratar om nationalstaten som utestängande. Hur inkluderande är HBT-rörelsen? Hur inkluderande är kvinnorörelsen? Hur inkluderande är de rörelser som uppstår när man blir utestängd?
Marmeladernas förbannelse
Idag har jag lyckats med något jag sällan klarar. Jag har varit på julmarknad utan att komma hem med en burk marmelad. (Eller sylt.) Det är förmodligen första gången, och beror med stor sannolikhet på att jag släpade med den köpobenägne maken till Gamla Stan. Han som står där och ser fullständigt oförstående ut när jag pekar på de av rökta korvar, dito fiskar och olika sylter dignande stånden. Dagens bedrift innebär inte att jag inte kastade lystna blickar efter en burk rödlöksmarmelad eller lingonsylt med smak av whisky.
Tanken slog mig, att jag kan ju inte vara ensam om att alltid falla för marmeladförsäljarnas lock och pock. I kylen står ett antal burkar med gamla, knappt använda, marmeladburkar. Morotsmarmelad från Mårbacka julen 2004 och rabarber- och jordgubbsmarmelad från Loka i mars i år. Dom där som var så goda när man provade dem med lite tunnt knäckebröd.
Det hela blir ännu mer mystiskt när man betänker att jag faktiskt inte ens äter marmelad till vardags. Det är sött och fettbildande. Och egentligen smakar det som bäst där på marknaden med tunnt knäcke. Men det är ändå med en viss känsla av saknad som jag kom hem utan den där lilla fina burken. En sorgsen känsla som endast kunde tröstas med ett inspelat julevangelium à la Itzhak.
(En rökt röding och en jämtländsk getost slank dock ner i våra kassar. Fisken lär maken äta upp i veckan som kommer och osten får vi väl ta med oss till årets julfirande.)
Veckans filmtips
Sent om sider kom vi oss så iväg för att se Babel. Och kommer därifrån med en känsla av att det alltid är de som inget har som råkar värst ut. En stor film som först framstår som en enormt intrikat historia men som visar sig vara enkel. Fattiga fåraherdar i Marrocko och hushållsnära tjänstehjon i USA. Välbärgade amerikaner på turistutflykt och uttråkade tonårstjejer i Tokyo som visar sina "håriga monster" i protest mot allt. Och vetskapen om att äkta omtanke inte går att köpas.
Ännu en triumf för vår husidol Alejandro González Iñárritu, efter Älskade hundar och 21 grams.
Hemma hos H&M
Hemma hos H&M ser det ut såhär. Som om man befinner sig på hotell. Och tänk, dom har använt en "äldre" modell nu när dom bestämt sig för att återuppta sin underklädesreklam efter två års frånvaro i det offentliga decemberrummet. Hela 41 år gammal är den grymt snygga Emanuelle Béart. Som om det var nån ålder. Och som om det syntes på henne.
Äldre kvinna i hemmiljö? Knappast. Runkobjekt för män som drömmer om hotellsex, snarare. Vem skulle inte vilja ha en sådan fru i julklapp?
Och underkläderna är ju inte ens speciellt bra. Någon med större bröst än C-kupa som lyckats hitta något på H&M? Nä, killar, om ni skall handla riktiga underkläder till fruar och flickvänner så vänd er till någon som kan sin sak.
Nytt jobb!
Födelsdagshunk
Idag fyller maken år! HURRA!!! Det lustiga är att han börjat fylla år nedåt sedan ett år tillbaka. Så nu blir han bara yngre, och är åter lika gammal som på bilden ovan som togs för ett år sedan. Som den uppmärksamme kan se är det Thailands flagga som vajar över båten. Bilden är taget på Koh Samet.
Istället för att sätta in nån Foucault-liknande bild från nåt kafé där han sitter och ser djup ut i svart polotröja väljer jag helt ogenerat en mer ytlig bild. Och den är inte retuscherad annat än i högdagrar och skärpa. ;)
Han själv får dock nöja sig med Åkeshovshallens böljor idag, trots rapporter från den ömma modern om att det är 31 grader i vattnet i Thailand. Apropå henne har hon nu lärt sig siffersystemet och veckodagarna på sin thaiskola men tycker månaderna är jättesvåra... Tro jag det, det är väl knappt så jag kan räkna veckodagarna på franska... Lundi, mardi, vendredi, jeudi, eah... dimanche... Äh... mercredi, jeudi, vendredi, samedi, dimanche! Där satt den, med viss hjälp...
När staten klädde av kvinnorna
Efter en dag i Uppsala med F! där vi ägnat oss åt eftervalsanalys (i alltid lika trevligt sällskap) slår vi oss ner i soffan framför Rapport. Där talas om det som varit på alla nyheter idag, att Nederländerna beslutat att förbjuda kvinnor att bära burka. Det rör sig enligt Rapport om ett femtiotal kvinnor. I ett land med ca 15 miljoner invånare. Så farliga dom måste vara dessa femtio kvinnor eftersom dom måste avklädas av självaste staten!
Lyssnade i veckan till muslimen Abd Al Haqq Kielan på DO:s 20-årsjubiléum. Han vände sig just mot detta avklädande. Ännu tydligare blev det när en romsk kvinna från Skellefteå, vars namn jag just nu tappat, berättade om hur kläderna är en signal för folk att börja diskriminera. Enligt en undersökning utförd av DO på Margareta Wadsteins tid så vittnar många romer om att om de klär av sig sina kläder möter de inte samma diskriminering.
Det betyder alltså att i Sverige, "världens mest jämställda land", kan kvinnor inte klä sig som dom vill utan att möta diskriminering, från affärsinnehavare, från arbetsgivare, från bostadsföretag, från vårdinrättningar o s v. Nu senast fick Statt i Eskilstuna böta ordentligt för att ha nekat en romsk familj från att använda deras bassäng.
Och allt sitter i kläderna. Eller?
Är det verkligen så att muslismska kvinnor i burka blir mer jämställda med män (och icke-muslimska kvinnor) om det tvingas klä sig västerländskt? OM det är så att burkan är ett fritt val från kvinnans sida så är det i min mening ett övergrepp att förbjuda dem att bära vad de vill. OM det är så att kvinnorna tvingats av sina män att bära burka, vad kommer då att hända när staten förbjuder dem att visa sig utomhus iklädd just burka? Jo, de kommer naturligtvis att få stanna inomhus, inom hemmets fyra väggar.
Men då slipper ju å andra sidan personer som den holländska regeringen och deras svenska integrationsministerkollega Nyamko Sabuni att se dem. Och det man inte ser, det finns ju som bekant inte?
Lyssnade i veckan till muslimen Abd Al Haqq Kielan på DO:s 20-årsjubiléum. Han vände sig just mot detta avklädande. Ännu tydligare blev det när en romsk kvinna från Skellefteå, vars namn jag just nu tappat, berättade om hur kläderna är en signal för folk att börja diskriminera. Enligt en undersökning utförd av DO på Margareta Wadsteins tid så vittnar många romer om att om de klär av sig sina kläder möter de inte samma diskriminering.
Det betyder alltså att i Sverige, "världens mest jämställda land", kan kvinnor inte klä sig som dom vill utan att möta diskriminering, från affärsinnehavare, från arbetsgivare, från bostadsföretag, från vårdinrättningar o s v. Nu senast fick Statt i Eskilstuna böta ordentligt för att ha nekat en romsk familj från att använda deras bassäng.
Och allt sitter i kläderna. Eller?
Är det verkligen så att muslismska kvinnor i burka blir mer jämställda med män (och icke-muslimska kvinnor) om det tvingas klä sig västerländskt? OM det är så att burkan är ett fritt val från kvinnans sida så är det i min mening ett övergrepp att förbjuda dem att bära vad de vill. OM det är så att kvinnorna tvingats av sina män att bära burka, vad kommer då att hända när staten förbjuder dem att visa sig utomhus iklädd just burka? Jo, de kommer naturligtvis att få stanna inomhus, inom hemmets fyra väggar.
Men då slipper ju å andra sidan personer som den holländska regeringen och deras svenska integrationsministerkollega Nyamko Sabuni att se dem. Och det man inte ser, det finns ju som bekant inte?
Påminnelse!
Ännu har inget ljus fallit över vem som var först med att skita i det blå skåpet. Vi väntar med spänning på denna frågas lösning. Kanske skulle man skriva till Folkminnen i P1 och fråga... Eller är det en fråga för Språket i samma kanal?
Enlighten us!
Enlighten us!
Vilgot vann!
I förra veckan hade vi fototävling på jobbet på temat Ett magiskt ögonblick. Min bild vann! Lille Vilgot i den skånska midsommarnatten fick flest röster. (Originalet har något bättre upplösning än här...) Själv trodde jag ett fantastiskt foto med en nybadad pojke och en burk med räkor i skulle vinna. Men röstade själv på en frukostbild från Italien, italiofil som jag är.
Tack dock till Vilgot (och solen) för ett bra foto!
Den nakne kejsaren
Idag var jag på personalkonferens på jobbet. Alla 370 kollegorna från hela landet hade kallats in till Djurönäset för två dagars konferens. Idag hade ledningen anlitat den norske psykologen Jan Atle Andersen. Vissa av cheferna har varit i extas över denne man. Jag börjar förstå varför.
En person som på fullt ansvar hävdar att det är individen som väljer om han eller hon blir kränkt eller inte, som väljer om han eller hon vill uppröras eller inte, det måste ju vara mumma för en chef som inte vill ta ansvar för organisation eller kollektiva mönster. (Att vilja är nämligen att göra enligt Jan Atle.) Om det är individen som ansvarar fråntar det ju chefen ansvar för individerna på arbetsplatsen. Himla smutt!
Men vad cheferna tydligen missat att fråga Jan Atle Andersen vid deras tidigare möten var hur han ser på trakasserier av enskilda medarbetare. En kollega frågade hur han applicerar sitt resonemang på personer som blir sexuellt trakasserade verbalt. "Se det som en komplimang" svarar psykologen Jan Atle Andersen.
Det får det att börja koka i lokalen.
Fler frågor följer och Jan Atle ångar glatt på. Kvinnor som lever i förhållanden där dom misshandlas påstår att dom blir fråntagna sin handlingsförmåga men det avfärdar Jan Atle. Han berättar senare om alla dessa människor som bara går och väntar på att bli kränkta för att kunna sjukskriva sig. Och att den som blir trakasserad eller misshandlad i förhållande efter förhållande eller anställning efter anställning måste se sig själv i spegeln för att fråga sig varför det händer just henne.
En kollega lämnar lokalen.
Nu är det uppbrottstämningen i lokalen.
En kollega frågar om invandrare också skall se sig i spegeln och fråga sig om det är deras eget fel att de inte får jobb. Jan Atle förstår inte parallellen...
Då reser sig ännu en kollega och går.
Låt mig ta några exempel, säger Jan Atle och berättar om kvinnan som på ett företagsmöte börjat gråta och sprungit ut ur rummet. Det visade sig att hennes chef trakasserat henne sexuellt. Ett brott mot lagen. Jan Atle berättar hur han sätter sig med offret för detta brott och genast, "trots att jag ju är en gammal gubbe" känner att hon är intresserad av honom, att hon signalerar intresse för honom.
Då reser jag mig och går.
Eftersom föreläsaren mycket slugt har inpräntat i oss att vi själva väljer om vi vill bli provocerade så framstår förstås de som lämnar lokalen som förlorare som lät sig provoceras, som inte klarade att hålla masken. Sådana som blir sextrakasserade, misshandlade och t o m mördade av sina män kanske?
Det är då det är så skönt att komma hem till mannen som aldrig skulle drömma om att göra sexuella närmanden mot någon i en professionell situation för att hon klär sig på ett visst sätt eller för att han tror att hon är kåt på honom. Han som just nu lagar kyckling i rödcurry.
Slutsatsen blir att problemet väl knappast är att anmälningarna om sexuella trakasserier eller misshandel av kvinnor är för många. (Även om antalet brott är det.) Det är snarare så att kvinnor väntar i det längsta med att anmäla, att de lägger skulden på sig själva för det som sker. Det var nog något jag sa. Det var nog hur jag var klädd. Jag kanske har uppmuntrat honom.
Att när man då väl vågar anmäla till facket bli mött av kommentarer som 'se det som en komplimang'... Därför lär ingen av kollegorna ta Jan Atle på orden.
En person som på fullt ansvar hävdar att det är individen som väljer om han eller hon blir kränkt eller inte, som väljer om han eller hon vill uppröras eller inte, det måste ju vara mumma för en chef som inte vill ta ansvar för organisation eller kollektiva mönster. (Att vilja är nämligen att göra enligt Jan Atle.) Om det är individen som ansvarar fråntar det ju chefen ansvar för individerna på arbetsplatsen. Himla smutt!
Men vad cheferna tydligen missat att fråga Jan Atle Andersen vid deras tidigare möten var hur han ser på trakasserier av enskilda medarbetare. En kollega frågade hur han applicerar sitt resonemang på personer som blir sexuellt trakasserade verbalt. "Se det som en komplimang" svarar psykologen Jan Atle Andersen.
Det får det att börja koka i lokalen.
Fler frågor följer och Jan Atle ångar glatt på. Kvinnor som lever i förhållanden där dom misshandlas påstår att dom blir fråntagna sin handlingsförmåga men det avfärdar Jan Atle. Han berättar senare om alla dessa människor som bara går och väntar på att bli kränkta för att kunna sjukskriva sig. Och att den som blir trakasserad eller misshandlad i förhållande efter förhållande eller anställning efter anställning måste se sig själv i spegeln för att fråga sig varför det händer just henne.
En kollega lämnar lokalen.
Nu är det uppbrottstämningen i lokalen.
En kollega frågar om invandrare också skall se sig i spegeln och fråga sig om det är deras eget fel att de inte får jobb. Jan Atle förstår inte parallellen...
Då reser sig ännu en kollega och går.
Låt mig ta några exempel, säger Jan Atle och berättar om kvinnan som på ett företagsmöte börjat gråta och sprungit ut ur rummet. Det visade sig att hennes chef trakasserat henne sexuellt. Ett brott mot lagen. Jan Atle berättar hur han sätter sig med offret för detta brott och genast, "trots att jag ju är en gammal gubbe" känner att hon är intresserad av honom, att hon signalerar intresse för honom.
Då reser jag mig och går.
Eftersom föreläsaren mycket slugt har inpräntat i oss att vi själva väljer om vi vill bli provocerade så framstår förstås de som lämnar lokalen som förlorare som lät sig provoceras, som inte klarade att hålla masken. Sådana som blir sextrakasserade, misshandlade och t o m mördade av sina män kanske?
Det är då det är så skönt att komma hem till mannen som aldrig skulle drömma om att göra sexuella närmanden mot någon i en professionell situation för att hon klär sig på ett visst sätt eller för att han tror att hon är kåt på honom. Han som just nu lagar kyckling i rödcurry.
Slutsatsen blir att problemet väl knappast är att anmälningarna om sexuella trakasserier eller misshandel av kvinnor är för många. (Även om antalet brott är det.) Det är snarare så att kvinnor väntar i det längsta med att anmäla, att de lägger skulden på sig själva för det som sker. Det var nog något jag sa. Det var nog hur jag var klädd. Jag kanske har uppmuntrat honom.
Att när man då väl vågar anmäla till facket bli mött av kommentarer som 'se det som en komplimang'... Därför lär ingen av kollegorna ta Jan Atle på orden.
Absolut bojkott
Helstatliga Vin&Sprit säljer vodka med hjälp av prostitution i Tyskland. Med affischer som ovanstående försöker Vin&Sprit sälja sin sprit till tyska herrar (får vi förmoda). Presschefen på V&S säger att man i Sverige känt till annonsen. Ändå har den dykt upp på gatorna i Hamburg (där den prostitutionsfrekventa Herbertstrasse ligger).
Man kan undra. Blir man sugen på en hora om man dricker Absolut vodka? Är Absolut ett varumärke som man gärna förknippar med torskar? Eftersom man inte reagerat mot annonsen, menar jag. Inte förrän DN slår upp det i tidningen.
Här har vi alltså ett statsägt företag i Sverige, ett land där köp av sex är förbjudet (för alla utom domare vid Högsta Domstolen), som marknadsför prostitution. Vad säger V&S? Att så länge vi bara passerar gränsen så är det lika OK att köpa sex som deras sprit?
Hädanefter blir det absolut bojkott av Absolut vodka i vårt hem.
Veckans reklaminslag
Korv. Denna fantastiska uppfinning. När jag var liten fanns det ett radioprogram dit jag brukade ringa ibland. Där kunde man ställa frågor om allt från himmel till jord. Om detta program funnits idag hade jag ringt och frågat vem som uppfann korven.
Ledande i korvproduktionen är enligt mig Bröderna Carlssons charkuteri. Söker på nätet för att finna dem men hittar ingen hemsida. Tro jag det, de är väl fullt upptagna med att tillverka sina fantastiska lammkorvar. Dessa har jag hittills bara funnit på OBS! Bergvik i Karlstad. 79% kött, under 10% fett och så goda att grilla att tårna krullar ihop sig av glädje. Ojämna i formen och läckert köttiga. Måste nog fara till Karlstad och köpa upp deras lager. Finns dom månne i Borlänge? Den som vet, speak now or be forever silent!
Ugglarps Slakteri heter en annan firma som specialiserat sig på magra korvar, i samarbete med Viktväktarna. De har nu lanserat ett eget hälsosortiment under namnet Chativa, en tillsats av processad morot som ger bra konsistens och fungerar som smakförhöjare. Mycket godare än Gröne Slaktarn! Konceptet är framtaget av Ugglarps i samarbete med forskaren Eva Tornberg som har patent på processen. Mariannes Morötter i Ängelholm levererar morötterna. Deras wienerkorv för Viktväktarna är deliciös!
Vem var egentligen först med att skita i det blå skåpet?
Häromdagen ställdes frågan på jobbet vem som först sket i det blå skåpet. D v s var detta uttryck kommer från. AKO hade en förklaring om att det förr i tiden då vi fortfarande hade dödsstraff i landet fanns en pub i Gamla Stan med ett blått skåp. I skåpet förvarades sprit som man bjöd de dödsdömda på. När de fått den sista supen var det alltså för att de skitit i det blå skåpet, typ.
Maken, den mångordige lektorn, som idag på morgonen höll en utläggning om härkomsten av uttrycket att slå blå dunster i ögonen på någon, föreslog att Janne 'Loffe' Carlsson är något på spåren. Det var han som gjorde uttrycket allmänt känt i Göta Kanal 1981. I vintras var Loffe med i Frank i P3 och berättade själv att han tagit uttrycket från sin far som tydligen ska ha använt det flitigt under Loffes barndom. Enligt intervjun så ska begreppet under lång tid ha varit vanligt i Bergslagen. Detta fick Loffe att undra om det inte kunde vara så att det från början är ett belgiskt uttryck som kom till Bergslagen med vallonerna. J’ai fait kaka dans l’armoire bleue. Eller nåt. ;)
Börjar istället söka på nätet. Inte helt lätt. Göta Kanal-förklaringen verkar vara vanlig.
En bibliotekarie från Karlskrona skriver att hon och kollegorna kollat citatböcker, svenska idiom, målande uttryck med mera utan att få något napp.
På en hemsida från Chalmers hittar vi följande, inte helt trovärdiga men ganska studentikosa, förklaring:
Uttrycket torde härröra från plattyskans 'Jetzt haben Sie in die blaue Schuppe geschiesst.' Talessättet emanerar från den tid då plattyskarna var starkt influerade av den anglo-saxiska viktorianismen. Som vi alla vet, ansågs avträden mycket oviktorianskt, och måste därför förbjudas (verboten sein). Visst vann man en del på detta, bland annat den engelska drottningens gillande, men tyvärr medförde förbudet även vissa nackdelar för plattyskarna. Bland annat avled plötsligt 23,7% av den arbetsföra befolkningen av förstoppning. Alltså måste man införa ett alternativ till de vanliga avträdena. Det var då som en driftig plattysk industrimagnat fick den geniala iden att marknadsföra 'die blaue Schuppe', en konstruktion som till det yttre var förvillande lik ett vanligt, blått klädskåp, men som i sitt inre dolde något betydligt mer jordnära. Åtminstone blev det det under tidens (och diverse andra faktorers) inverkan.
Så småningom genomskådade dock den viktorianskstyrda, pickelhuvebeprydda plattyska polisen (die flachdeutscher Polizei) tilltaget. En massiv jakt på blåa skåp inleddes, och många mindre bondbyar på den platta plattyska landsbygden ödelades helt. Så småningom kom de blåa skåpens användande även bland plattysken i gemen (die gemeine Flachdeutsche) att betraktas som en handling endast värdig någon tillhörig samhällets absoluta bottenskikt.
Någon sammanfattning på engelska kan den studentikose tyvärr inte ge, men hälsar att om man eftersöker utländsk litteratur i ämnet, rekommenderar han verket 'Ausschprung und Wiederentwicklung die blaue Schuppe Flachdeutschlands' av Fritz-Heinz von dem Grotschenfueppler. Någon har dessutom frågat sin farmor som uppfostrats med plattyska och hon tyckte det var kul men inte särskilt trovärdigt.
Någon annan föreslår att uttrycket kommer från dessa blå skåp…
Sen har vi förklaringen att det egentligen handlar om ett blåsskåp som en hund någon gång på 1900-talet lär ha skitit i varpå odören spritts med fläktsystemet.
Så, nu utlyser jag en tävling här på bloggen! Den som kan komma med den mest trovärdiga förklaringen, vänligen upplys oss!
PS: På Bruegels tavla Ordspråken från 1559 gestaltar konstnären massor av ordspråk.
På denna detaljbild från målningen kan vi se kvinnan som sveper en blå mantel kring sin man för att slå blå dunster i ögonen på honom. Om man skall tro makens tolkning. Då skulle alltså detta uttryck för att lura någon härröra från före 1559. Bonuspoäng för den som kommer med ett ursprung där också! :)
Maken, den mångordige lektorn, som idag på morgonen höll en utläggning om härkomsten av uttrycket att slå blå dunster i ögonen på någon, föreslog att Janne 'Loffe' Carlsson är något på spåren. Det var han som gjorde uttrycket allmänt känt i Göta Kanal 1981. I vintras var Loffe med i Frank i P3 och berättade själv att han tagit uttrycket från sin far som tydligen ska ha använt det flitigt under Loffes barndom. Enligt intervjun så ska begreppet under lång tid ha varit vanligt i Bergslagen. Detta fick Loffe att undra om det inte kunde vara så att det från början är ett belgiskt uttryck som kom till Bergslagen med vallonerna. J’ai fait kaka dans l’armoire bleue. Eller nåt. ;)
Börjar istället söka på nätet. Inte helt lätt. Göta Kanal-förklaringen verkar vara vanlig.
En bibliotekarie från Karlskrona skriver att hon och kollegorna kollat citatböcker, svenska idiom, målande uttryck med mera utan att få något napp.
På en hemsida från Chalmers hittar vi följande, inte helt trovärdiga men ganska studentikosa, förklaring:
Uttrycket torde härröra från plattyskans 'Jetzt haben Sie in die blaue Schuppe geschiesst.' Talessättet emanerar från den tid då plattyskarna var starkt influerade av den anglo-saxiska viktorianismen. Som vi alla vet, ansågs avträden mycket oviktorianskt, och måste därför förbjudas (verboten sein). Visst vann man en del på detta, bland annat den engelska drottningens gillande, men tyvärr medförde förbudet även vissa nackdelar för plattyskarna. Bland annat avled plötsligt 23,7% av den arbetsföra befolkningen av förstoppning. Alltså måste man införa ett alternativ till de vanliga avträdena. Det var då som en driftig plattysk industrimagnat fick den geniala iden att marknadsföra 'die blaue Schuppe', en konstruktion som till det yttre var förvillande lik ett vanligt, blått klädskåp, men som i sitt inre dolde något betydligt mer jordnära. Åtminstone blev det det under tidens (och diverse andra faktorers) inverkan.
Så småningom genomskådade dock den viktorianskstyrda, pickelhuvebeprydda plattyska polisen (die flachdeutscher Polizei) tilltaget. En massiv jakt på blåa skåp inleddes, och många mindre bondbyar på den platta plattyska landsbygden ödelades helt. Så småningom kom de blåa skåpens användande även bland plattysken i gemen (die gemeine Flachdeutsche) att betraktas som en handling endast värdig någon tillhörig samhällets absoluta bottenskikt.
Någon sammanfattning på engelska kan den studentikose tyvärr inte ge, men hälsar att om man eftersöker utländsk litteratur i ämnet, rekommenderar han verket 'Ausschprung und Wiederentwicklung die blaue Schuppe Flachdeutschlands' av Fritz-Heinz von dem Grotschenfueppler. Någon har dessutom frågat sin farmor som uppfostrats med plattyska och hon tyckte det var kul men inte särskilt trovärdigt.
Någon annan föreslår att uttrycket kommer från dessa blå skåp…
Sen har vi förklaringen att det egentligen handlar om ett blåsskåp som en hund någon gång på 1900-talet lär ha skitit i varpå odören spritts med fläktsystemet.
Så, nu utlyser jag en tävling här på bloggen! Den som kan komma med den mest trovärdiga förklaringen, vänligen upplys oss!
PS: På Bruegels tavla Ordspråken från 1559 gestaltar konstnären massor av ordspråk.
På denna detaljbild från målningen kan vi se kvinnan som sveper en blå mantel kring sin man för att slå blå dunster i ögonen på honom. Om man skall tro makens tolkning. Då skulle alltså detta uttryck för att lura någon härröra från före 1559. Bonuspoäng för den som kommer med ett ursprung där också! :)
