Facket och kollektivavtalen
På svensk arbetsmarknad har vi inte så stark lagreglering som man skulle kunna tro, om man lyssnar på företrädare för alliansregeringen och Svenskt Näringsliv. I stället har vi, vilket nämnda institutioner är väl medvetna om, stor frihet för arbetsmarknadens parter att avtala kring anställningsvillkor och löner. Vi har inga lagstadgade minimilöner och förhållandevis korta uppsägningstider. Hörde häromdagen t o m en arbetsgivare som tyckte att det skulle vara längre uppsägningstid, hon avsåg förstås om man säger upp sig själv, men hennes poäng var att det är svårt att hitta nya medarbetare på kort tid. Det handlar ju till syvende och sist om att hitta komptent arbetskraft, inte bara billig. Jag tror att de flesta, Timbro och batongliberalerna undantagna, håller med om att det är rimligt att balansera krav på arbetsgivare och anställda, att kraven inte bara skall ställas på de senare. De flesta arbetsgivare skulle nog också säga att kollektivavtalet är ett bra sätt att se till att alltför stor konkurrens inte uppstår, d v s man föredrar att alla arbetsgivare spelar efter samma regler, och att ingen dumpar lönerna för att kunna sänka priserna.
Nå, både fack och arbetsgivare värnar om rätten att själva reglera arbetsmarknaden. En stark fackföreningsrörelse bidrar till att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden så att vi slipper lagregleringar för att värna de anställdas rättigheter. Som kompensation för att facken får rätt till inflytande har arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet. Det betyder i praktiken att det är arbetsgivaren som har sista ordet över frågor som rör hans eller hennes verksamhet. Vilket är rimligt.
Det enda undantaget är fackets lagstadgade konfliktkrätt. Att allianspolitiker som den alltid lika publicitetskåte Fredrik Federlay går ut och beskriver denna lagliga rätt som maffiametoder är allvarligt. Det är den riksdag som han själv sitter i som stiftar lagarna i landet, och det får nog till och med Fredrik Federlay finna sig i. Han kan ju alltid skriva en motion.
Att det hela varit på tapeten på sistone beror på att en företagare i Göteborg vägrat att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket och därmed utsatts för blockad. Denna bransch är förmodligen en av de branscher där det förekommer mest svartarbete, där det är mest svårjobbat för facket. Det är därför naturligt att det viktigaste för facket är att det skall finnas kollektivavtal som talar om vad som gäller och som ger de anställda tjänstepension, grupplivsförsäkring, semesterersättning, sjuklön och en avtalsenlig lön. I media har det framstått som att företagaren i Göteborg erbjudit sina anställda detta. Så är inte fallet. I dagens Metro erkänner hon själv att hon inte lever upp till kollektivavtalet, för hon visste inte vad som gällde. När HRF ställde krav på henne att teckna kollektivavtal erbjöd hon sina anställda en deal. Avtal och sänkt lön eller inte avtal och bibehållen lön. Och sedan går hon ut i media och talar om att de anställda minsann inte vill ha något avtal.
Jag tror att Fredrik Federlay skall prata väldigt tyst om maffiametoder.
Nå, både fack och arbetsgivare värnar om rätten att själva reglera arbetsmarknaden. En stark fackföreningsrörelse bidrar till att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden så att vi slipper lagregleringar för att värna de anställdas rättigheter. Som kompensation för att facken får rätt till inflytande har arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet. Det betyder i praktiken att det är arbetsgivaren som har sista ordet över frågor som rör hans eller hennes verksamhet. Vilket är rimligt.
Det enda undantaget är fackets lagstadgade konfliktkrätt. Att allianspolitiker som den alltid lika publicitetskåte Fredrik Federlay går ut och beskriver denna lagliga rätt som maffiametoder är allvarligt. Det är den riksdag som han själv sitter i som stiftar lagarna i landet, och det får nog till och med Fredrik Federlay finna sig i. Han kan ju alltid skriva en motion.
Att det hela varit på tapeten på sistone beror på att en företagare i Göteborg vägrat att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket och därmed utsatts för blockad. Denna bransch är förmodligen en av de branscher där det förekommer mest svartarbete, där det är mest svårjobbat för facket. Det är därför naturligt att det viktigaste för facket är att det skall finnas kollektivavtal som talar om vad som gäller och som ger de anställda tjänstepension, grupplivsförsäkring, semesterersättning, sjuklön och en avtalsenlig lön. I media har det framstått som att företagaren i Göteborg erbjudit sina anställda detta. Så är inte fallet. I dagens Metro erkänner hon själv att hon inte lever upp till kollektivavtalet, för hon visste inte vad som gällde. När HRF ställde krav på henne att teckna kollektivavtal erbjöd hon sina anställda en deal. Avtal och sänkt lön eller inte avtal och bibehållen lön. Och sedan går hon ut i media och talar om att de anställda minsann inte vill ha något avtal.
Jag tror att Fredrik Federlay skall prata väldigt tyst om maffiametoder.
Kommentarer
Trackback
