En kriminalromanoholics bekännelser
För en anglofil polisthrillerfantast som yours sincerely är nyheter som denna den bästa julklapp man kan få!
Har för övrigt just sammanställt en lista över mina lästa böcker i år. Inser plötsligt att mer än hälften består av kriminalromaner... Om jag inte missat någon är det 15,5 bok. Den halva är Ruth Rendells End in Tears som jag helt enkelt inte tar mig igenom, hennes berättelser brukar faktiskt vara bättre på TV. (Trodde jag ju aldrig att jag skulle komma att säga om en bok...) Billingham, Frimansson, George, Higgins Clark, Indridason, Larsson, Läckberg, Mina, Rankin, Rendell, Roslund&Hellström och Walters...
Tre av mina absoluta favoriter har lyckats pricka in varsin bok under året.
Elizabeth George höll i With no one as Witness på att ge mig hjärtsnörp när hon helt plötsligt tog livet av en av sina äldsta huvudfigurer och fullständigt ställer allt på huvudet. Just som man börjat andas ut efter att hon två böcker tidigare hållit på att choppa off Lynelys chef. Dessvärre har nästa bok ännu inte kommit i engelsk pocket i Sverige. Skall nog beställa den via WH Smith... Måste ju få veta hur det går... Och så älskar jag ju Barbara Havers också, en helt igenom äkta människa.
Minette Walters skrev en mellanbok. I The Devil's Feather fick vi i och för sig åter möta något dysfunktionella, och intresanta, människor men det blev nog lite mycket av thriller och mindre av samhällsreportage, som Walters är så bra på. The Shape of Snakes är fortfarande hennes lysande stjärna på bokhimlen.
Ian Rankin levererade ett nytt rendez-vous med favoritpolisen John Rebus. Med mycket trevliga (och mindre trevliga) Edinburgh-miljöer där jag får känna mig lite extra insatt då jag ju faktiskt vet var alla platserna ligger, själv har gått där. Ja, förutom Lap dance-barerna på Lothian Rd då... Bra skildring om hur Siobahan Clarke dras in i Big Gers nät också. Rankin har annars lyckats utveckla relationen mellan Rebus och mafffioson så till den grad att de båda börjar kännas som gamla kompisar vid det här laget, dock kompisar som plötsligt kan göra det fullständigt oväntade.
Fast största intrycket på mig gjorde nog ändå Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Trots att uppföljaren Flickan som lekte med elden förmodligen var ännu mer spännande så är det ju alltid något speciellt med att upptäcka en författare för första gången. Och Män som hatar kvinnor sträckläste jag som sagt i hängmattan medan maken slipade upp vårt TV-skåp. Inte särskilt rättvis arbetsfördelning men den gick ju helt enkelt inte att släppa ifrån sig... Sen blir man ledsen då boken är slut. Så som det alltid känns med Rankins romaner, när man börjar längta till nästa möte med Rebus och Clarke.
Har för övrigt just sammanställt en lista över mina lästa böcker i år. Inser plötsligt att mer än hälften består av kriminalromaner... Om jag inte missat någon är det 15,5 bok. Den halva är Ruth Rendells End in Tears som jag helt enkelt inte tar mig igenom, hennes berättelser brukar faktiskt vara bättre på TV. (Trodde jag ju aldrig att jag skulle komma att säga om en bok...) Billingham, Frimansson, George, Higgins Clark, Indridason, Larsson, Läckberg, Mina, Rankin, Rendell, Roslund&Hellström och Walters...
Tre av mina absoluta favoriter har lyckats pricka in varsin bok under året.
Elizabeth George höll i With no one as Witness på att ge mig hjärtsnörp när hon helt plötsligt tog livet av en av sina äldsta huvudfigurer och fullständigt ställer allt på huvudet. Just som man börjat andas ut efter att hon två böcker tidigare hållit på att choppa off Lynelys chef. Dessvärre har nästa bok ännu inte kommit i engelsk pocket i Sverige. Skall nog beställa den via WH Smith... Måste ju få veta hur det går... Och så älskar jag ju Barbara Havers också, en helt igenom äkta människa.
Minette Walters skrev en mellanbok. I The Devil's Feather fick vi i och för sig åter möta något dysfunktionella, och intresanta, människor men det blev nog lite mycket av thriller och mindre av samhällsreportage, som Walters är så bra på. The Shape of Snakes är fortfarande hennes lysande stjärna på bokhimlen.
Ian Rankin levererade ett nytt rendez-vous med favoritpolisen John Rebus. Med mycket trevliga (och mindre trevliga) Edinburgh-miljöer där jag får känna mig lite extra insatt då jag ju faktiskt vet var alla platserna ligger, själv har gått där. Ja, förutom Lap dance-barerna på Lothian Rd då... Bra skildring om hur Siobahan Clarke dras in i Big Gers nät också. Rankin har annars lyckats utveckla relationen mellan Rebus och mafffioson så till den grad att de båda börjar kännas som gamla kompisar vid det här laget, dock kompisar som plötsligt kan göra det fullständigt oväntade.
Fast största intrycket på mig gjorde nog ändå Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Trots att uppföljaren Flickan som lekte med elden förmodligen var ännu mer spännande så är det ju alltid något speciellt med att upptäcka en författare för första gången. Och Män som hatar kvinnor sträckläste jag som sagt i hängmattan medan maken slipade upp vårt TV-skåp. Inte särskilt rättvis arbetsfördelning men den gick ju helt enkelt inte att släppa ifrån sig... Sen blir man ledsen då boken är slut. Så som det alltid känns med Rankins romaner, när man börjar längta till nästa möte med Rebus och Clarke.
Kommentarer
Trackback
