Äktenskap att ge efter för patriarkatet?
När jag berättade för mina vänner att jag hade gift mig varierade deras reaktioner. Allt från klagan över att inte bli bjudna på bröllop (vi vigdes ju i största hemlighet på en lunchrast i Stockholms rådhus), att bli snuvade på en fest till spontana kommentarer som 'din jävla borgarbracka'. Starkast reagerade nog min feministiska väninna som plötsligt såg mig i en annan dager. Hur kunde jag ge efter för patriarkatet på detta sätt. Det trodde hon inte om mig.
Det trodde förmodligen inte jag och maken om oss själva heller, i synnerhet inte han. Men i färskt minne hade jag min farbrors bortgång. Han var sambo sedan många år och bodde i farmor och farfars gamla hus. Alltså hade min far och andre farbror kunnat göra anspråk på huset när onkel Bengan dog. Vilket de nu inte gjorde, utan lät sitt föräldrahem skrivas över på Bengts sambo. Vilket för mig framstår som det enda alternativet.
Detta är dock inte alltid alternativet för giriga släktingar. Författaren Stieg Larssons bror och far till exempel. Läser i DN idag hur en arvstvist pågår mellan Larssons sambo sedan 32 år och hans bror och far. Om två människor valt att leva sina liv tillsammans i samma bostad borde det väl vara självklart att sörja för den andres framtid om den ene skulle dö. Så är det dock inte. Som sambo ärver du inte. Du får din del av boet men resten går till syskon och föräldrar. Eller barn om sådana finns. Detta kan leda till situationer där de gemensamma barnen ärver allt och blir rika medan den kvarvarande föräldern tvingas flytta för att ha klara ekonomin.
Nu tror vi inte att vare sig mina eller makens släktingar skulle börja bråka om någon av oss skulle falla ifrån. Men det vet man ju inte. Kanske skulle min syster plötsligt se en två och en halvmiljonersvåning i Bromma som ett schysst arv. (Även om det mesta är pantsatt.) Då är några minuter på rådhuset förmodligen den smidigaste vägen att förebygga detta.
Eller så gör vi som Feministiskt initiativ föreslagit och avskaffar äktenskapet och inför ett partnerskap i stället, där man själv väljer vilka och hur många som skall ingå i den ekonomiska gemenskapen. (Vill man sedan ha det där stora kyrkbröllopet med tillhörande fest så vassego, men det skall inte ha något med juridiken att göra.)
Det trodde förmodligen inte jag och maken om oss själva heller, i synnerhet inte han. Men i färskt minne hade jag min farbrors bortgång. Han var sambo sedan många år och bodde i farmor och farfars gamla hus. Alltså hade min far och andre farbror kunnat göra anspråk på huset när onkel Bengan dog. Vilket de nu inte gjorde, utan lät sitt föräldrahem skrivas över på Bengts sambo. Vilket för mig framstår som det enda alternativet.
Detta är dock inte alltid alternativet för giriga släktingar. Författaren Stieg Larssons bror och far till exempel. Läser i DN idag hur en arvstvist pågår mellan Larssons sambo sedan 32 år och hans bror och far. Om två människor valt att leva sina liv tillsammans i samma bostad borde det väl vara självklart att sörja för den andres framtid om den ene skulle dö. Så är det dock inte. Som sambo ärver du inte. Du får din del av boet men resten går till syskon och föräldrar. Eller barn om sådana finns. Detta kan leda till situationer där de gemensamma barnen ärver allt och blir rika medan den kvarvarande föräldern tvingas flytta för att ha klara ekonomin.
Nu tror vi inte att vare sig mina eller makens släktingar skulle börja bråka om någon av oss skulle falla ifrån. Men det vet man ju inte. Kanske skulle min syster plötsligt se en två och en halvmiljonersvåning i Bromma som ett schysst arv. (Även om det mesta är pantsatt.) Då är några minuter på rådhuset förmodligen den smidigaste vägen att förebygga detta.
Eller så gör vi som Feministiskt initiativ föreslagit och avskaffar äktenskapet och inför ett partnerskap i stället, där man själv väljer vilka och hur många som skall ingå i den ekonomiska gemenskapen. (Vill man sedan ha det där stora kyrkbröllopet med tillhörande fest så vassego, men det skall inte ha något med juridiken att göra.)
Kommentarer
Trackback
