För fet för ett barn
Läser i tidningen att Kina tänker införa restriktioner för vilka som får adoptera. Så nu kan även ensamstående och feta sälla sig till de homosexuella paren. Samtidigt lär ju de föräldralösa barnen i Kina inte vara i mindre behov av ett kärleksfullt hem att växa upp i.
De två senaste veckorna har TV 4 visat en fantastisk dokumentär om två par som velat adoptera, och plötsligt blir heteronormen extra tydlig. Där har vi två personer, man och kvinna, i jättevilla i dyr Stockholmsförort, med bra jobb. Trots att båda överskrider den officiella åldersgränsen för adoption (man skall helst inte vara mer än 40 år äldre än barnen) har dom fått godkännande för adoption, från ett av världens mest rabitakatolska länder, Polen. Tre fantastiska barn fick dom adoptera och glädjen var fullständig. Samtidigt sitter ett annat par i en annan idyllisk villaförort och ser sitt godkännande rinna ut i sanden. De är godkända som föräldrar men inget land vill adoptera till dem. För att de råkar vara av samma kön, och två föräldrar av samma kön går ju inte...
Och nu skall alltså även feta personer diskrimineras som föräldrar. Fet är man om man har ett BMI över 30. Med en kroppslängd på 168 cm innebär det 86 kilo. (Även om det råkar vara 86 kilo muskler...) Det är också gränsen för att få landstingsbekostad hjälp med IVF-befruktning om man skulle ha svårt att få barn.
Barn är ingen rättighet, utan en gåva. Staten hjälper i vissa fall till med att förse människor med denna gåva, om de nu inte får den på s k naturlig väg. Det är bara det att alla inte är lika inför lagen. Men det är kanske som en kollega dristade sig att säga vid fikat en gång, att de som inte kan få barn heller inte skall ha några. (Själv fick hon förstås barn den naturliga vägen.)
Denna frustration över att människor underkänns som föräldrar blir ännu starkare av att vi inget kan göra, mer än lobba mot ursprungsländerna och försöka förmå dem att ändra inställning. Men hur lätt är det när man har dessa fördomar vid sitt eget fikabord? Man kunde ju ändå önska att toleransen skulle öka med åren, inte tvärtom...
De två senaste veckorna har TV 4 visat en fantastisk dokumentär om två par som velat adoptera, och plötsligt blir heteronormen extra tydlig. Där har vi två personer, man och kvinna, i jättevilla i dyr Stockholmsförort, med bra jobb. Trots att båda överskrider den officiella åldersgränsen för adoption (man skall helst inte vara mer än 40 år äldre än barnen) har dom fått godkännande för adoption, från ett av världens mest rabitakatolska länder, Polen. Tre fantastiska barn fick dom adoptera och glädjen var fullständig. Samtidigt sitter ett annat par i en annan idyllisk villaförort och ser sitt godkännande rinna ut i sanden. De är godkända som föräldrar men inget land vill adoptera till dem. För att de råkar vara av samma kön, och två föräldrar av samma kön går ju inte...
Och nu skall alltså även feta personer diskrimineras som föräldrar. Fet är man om man har ett BMI över 30. Med en kroppslängd på 168 cm innebär det 86 kilo. (Även om det råkar vara 86 kilo muskler...) Det är också gränsen för att få landstingsbekostad hjälp med IVF-befruktning om man skulle ha svårt att få barn.
Barn är ingen rättighet, utan en gåva. Staten hjälper i vissa fall till med att förse människor med denna gåva, om de nu inte får den på s k naturlig väg. Det är bara det att alla inte är lika inför lagen. Men det är kanske som en kollega dristade sig att säga vid fikat en gång, att de som inte kan få barn heller inte skall ha några. (Själv fick hon förstås barn den naturliga vägen.)
Denna frustration över att människor underkänns som föräldrar blir ännu starkare av att vi inget kan göra, mer än lobba mot ursprungsländerna och försöka förmå dem att ändra inställning. Men hur lätt är det när man har dessa fördomar vid sitt eget fikabord? Man kunde ju ändå önska att toleransen skulle öka med åren, inte tvärtom...
Kommentarer
Trackback
