Rabiatfeminism - början

Nä fy fan!

I min magmun pågår ett litet uppror för tillfället. Nära två veckors pimplande av det underbart goda kaffet i italien, Frankrike och Spanien så är Pepcid Duo min bästa vän just nu.

Nu skall vi ta ett tag i lägenheten så den är presentabel för fotografering nästa vecka. Vi kommer fortsätta att försöka sälja och hitta något alternativt boende så länge. Tills vi vet hur vi vill göra. Förmodligen blir det en varsin hyreslägenhet i Stockholm och Jönköping. Känns bra att sälja nu och ev köpa om priserna sjunker. För de KAN ju bara inte fortsätta såhär.

Här kommer några bilder från semestern.

 
Vi vid Lago di Como, Italien.                                       Vi i Camargue, Frankrike.

 
Vi i Tossa de Mar, Spanien.                                        Vi i bilen, Frankrike.

Skall just till att stänga datorn och gå och lägga mig. Kom hem från semestern för en timme sedan efter att vi har kört från Kassel. (Och innan dess Spanien. Mer om detta senare.)

På ett lunchhak i norra Spanien fick jag via mobiltelefon beskedet om att Rita Creightons stora bullriga stämma tystnat för alltid. Rita som jag första gången mötte på ett Fi-möte där hon vägrade prata i mikrofon, hon hördes minsann ändå och menade att vi kvinnor måste 'speak up'. I detta ögonblick fick hon också en särskild plats i mitt hjärta, eftersom jag ständigt ägnat mig åt just detta (och fått ta en hel del skit för det också), nämligen att höras och synas. Vi bullriga kvinnor behöver varandra, och det kommer bli tystare utan Rita. 

Så, efter att ha gråtit en skvätt över alla vackra hälsningar till Rita på hennes sida på Qruiser så surfade jag in på Mikaela Robsahms blogg just innan sovdags. http://tokfeminist.blogspot.com/2007/07/just-married.html Och upp åkte mungiporna igen. Grattis Mikaela! (Och Daniel, såklart.)

Sent igår kväll hävde vi köpet av huset. Säljaren hade då inte bekräftat sitt eget slutbud (som vi accepterat rakt av) skriftligen. Då möjligheten att häva bara gällde t o m igår så fanns det inget annat vi kunde göra. Tyvärr, för det var ju ett toppenfint hus med bra läge som vi förmodligen skulle trivts bra i. 

Men, om vi inte kan ges full möjlighet att rätta till felaktigheter på ett fackmannamässigt sätt, i vilket ingår att det skall kontrollerats av vår besiktningsman under och efter reparation, så är det ju inte det hus vi förespeglats om att få. 

Så nu går vi vidare med en alternativ plan. Om det innebär att vi både hyr lägenheter i Stockholm och Jönköping, eller söker efter ett annat hus får vi se. Det senare känns ärligt talat inte så på just nu. Men vi kommer att kunna fundera över frågan när vi sitter nere vid Comosjön med ett glas svalt vin om ett par dagar. :)

 Det nya sovrummet har invigts i natt och mmmm vad man sover gott i ett snyggt rum! :)

Shit! På vänstra bilden ser ni en hel flyttkartong med böcker. Denna skall maken ha med sig till sitt nya kontor i morgon när vi tittar förbi där. Böckerna är plockade från bokhyllan till höger. Bilden är tagen EFTER att han packat kartongen. (Och visar endast delar av tre av våra åtta bokhyllor.)

Någon som vill hjälpa till att flytta? Nähä, trodde väl det.

det bor här!


Som synes går det långsamt framåt men två av mina små utblickar i vår lägenhet vittnar åtminstone om att något hänt. Tapeten i sovrummet är uppe och sängen är tillbaka där den skall vara. Men fortfarande så händer saker som är mindre kul. Allt från att färgen på väggen lossnar när man tar bort en frigolitlist som legat glömd bakom bokhyllan till att besiktningen av vårt nya hus inte alls gick så smärtfritt som vi trott.

Dagen i dag har till stor del ägnats åt att förhandla med säljaren om hur vi skall kunna undersöka det som inte längre är ett dolt fel, d v s att säljaren satt upp isoleringen på vinden felaktigt. Säkert lätt hänt, hade förmodligen kunnat göra fel själv. Men det kan ha fått förödande konsekvenser genom s k mikrobiella förändringar d v s svamp och mögel.

Så nu verkar vi till slut överens om att säljaren fixar felaktigheten och ev följdskador samt att besiktningsmannen får möjlighet att kontrollera detta under arbetets gång. Skönt. För vi vill ju gärna ha huset. Håll tummarna alla för att det inte skall dölja sig några kulturyttringar bakom isoleringen!

I morgon drar vi för övrigt mot sydligare breddgrader. Hoppas ha nått Como framåt fredag. Då kanske jag får möjlighet till årets första dopp utomhus. Det här är ju löjligt, att inte ha badat ännu den 17 juli! Skäms på mig!

Skäms också på Trygg Hansa. Den 25 april blev jag påkörd av en av deras kunder. Idag kunde jag hämta ut min cykel som lagats. Halva våren och sommaren utan min nästan nya cykel. Och tror ni Trygg Hansa betalar något stillestånd? Nänä... Ruttet.

Min blogg ser konstig ut. Därför att jag råkade spara fel stilmall utan att ha sparat den gamla... Så tills vidare får ni hålla till godo med detta.

Nästa vecka åker vi på semester. När vi kommer hem skall fotografen från Erik Olsson komma hit och fota vår lägenhet för att locka hit riktigt många potentiella köpare på visningen i slutet av augusti.

Just nu ser lägenheten ut som en krigszon. Sovrummet tapetseras och är utrymt bortsett från en garderob och sängstommen. Madrasserna ligger inne i biblioteket. Gardinerna hänger över TV-skåpet. Överallt står prylar som skall ner i källaren inför visningen, märkta med rosa postit-lappar. Överallt är det skitigt och stökigt.

Och jag som är stark moståndare till hushållsnära tjänster börjar inse att detta motstånd nog får ge vika inför en försäljningssituation. Ett städproffs måste kallas in. Till dess har jag ångest. Och slipar spackel.

Har just avslutat dagens middag. Maken bjöd på sataykyckling (13% fett i såsen utspädd med lättkokosmjök) med basmatiris (1,5 dl till mig) samt vitkålssallad med fetaost och rödlök. Till detta en halv flaska Chardonnay. Samt rabarbersorbet till efterrätt. Jag läser Fettpaniken av Marie Carlsson (Ordfront, 2007) och maken läser Aftonbladets ledarsida om att Anders Borg varnar för överhettning av ekonomin. (Sent skall syndaren vakna.) Vi diskuterar dessa ämnen vid matbordet och jag kan inte sluta tänka på Marie Carlssons ord.

Carlsson gör upp med det hon kallar Fettpaniken, d v s alla dessa rön och människor som vill hävda att överviktiga personer automatiskt är mer sjuka än andra. Som den trogne läsaren av denna blogg vet är jag inte särskilt imponerad över läkarvetenskapens inställning till övervikt. Kanske borde dom läsa Carlssons bok. Tyvärr tror jag inte att dom kommer förstå den.

Marie Carlsson hävdar att det inte finns ett direkt orsakssamband mellan övervikt och ohälsa. Eller att "dåliga vanor" automatiskt ger övervikt som i sin tur ger ohälsa. I stället kanske det är så att "dåliga vanor" (detta moralistiska uttryck) kan leda till ohälsa OCH/ELLER övervikt. Beviset för detta skulle vara att inte alla överviktiga lider av ohälsa och att inte alla sjuka är överviktiga. Sanningen ligger snarare långt därifrån. Det är en mindre del av alla sjuka människor som är överviktiga, och även om de är överviktiga är det inte helt lätt att säga att det är övervikten som gjort dem sjuka.

Låt oss ta mig själv som ett exempel. Jag lider av PCOs (polycystiska ovarier). Detta är en sjukdom. Denna sjukdom ger symptom som ökad behåring, övervikt och krånglande menscykel. Att säga att min PCOs beror på övervikten, och inte på en hormonrubbning p g a ett fel i äggstockarna, är som att säga att lungcancer beror på "illaluktande kläder, gula tänder och dålig andedräkt" (Carlsson citerar Eric Oliver, från boken Fat Politics).

Men likafullt särbehandlas jag av sjukvården p g a min övervikt, d v s ett symptom, i stället för att behandlas för min sjukdom. Ett exempel är att vi förnekas hjälp av fertilitetsenheten p g a min övervikt. Med motiveringen att dom "inte vill göra friska människor sjuka". Enligt dem är alltså inte min övervikt ett sjukdomstillstånd, jag är ju osedvanligt frisk (bortsett från hormonrubbningen). Däremot skulle tydligen ökad vikt, under en graviditet, automatiskt leda till ohälsa både hos mig och hos mitt eventuella embryo/barn.

Är det då så att alla överviktiga blir sjuka? Nej, som jag skrev ovan så är det ju inte det. Det är dessutom inte bevisat att sjuka överviktiga är sjuka p g a sin övervikt. De skulle lika gärna kunna blivit sjuka om de vägt mindre, faktum är att vi inte vet och inte kan veta något om detta.

Men, man blir ju så mycket friskare av att gå ner i vikt! Jo, viktminskning brukar avsevärt öka livskvaliteten. Man kan röra sig smidigare, har lättare att hitta kläder och passar bättre in i smalhetsnormen, d v s man är inte längre en avvikare. Smal är ju lika med lyckad. Självklart kan allt detta leda till ökat välmående. Men vi vet fortfarande inte om det ökade välmåendet beror på själva viktminskningen eller att vi äter bättre och rör oss mer. Det är ju så att jag mår bättre av mer motion och bättre matvanor, även om jag inte minskar ett kilo i vikt. (Jo jag vet allt om detta, genom empiriska självstudier de senaste två åren.)

Enligt Carlsson finns det förvånansvärt få studier kring hur minskad vikt påverkar hälsan. Någon har räknat ut att man lever 11 minuter längre för varje halvkilo man går ner. Det innebär att jag måste gå ner 398 kilo för att vinna ett års längre levnadstid.

Äh, jag tror att jag ägnar livet åt att ta ännu ett glas Chardonnay i soffan med favoritmaken och titta på Tre Kärlekar i stället. Förr eller senare tar det slut.

Enligt Dagens Nyheter så har amerikanska forskare nu kommit fram till att män pratar lika mycket som kvinnor. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=668368 Efter åtta års studier.

Men ursäkta, var det inte det Viveca Adelswärd, vid Tema Kommunikation, Linköpings universitet, kom fram till i sin bok Prat, skratt, skvaller och gräl redan 1991? Att vi inbillar oss att kvinnor pratar mer för att kvinnor ofta använder fler ord och pratet flyter snabbare och lättare. Men att det inte alls är några skillander i det faktiska användandet av tid när män och kvinnor pratar. Vi bara tror det.

Det var en familjetragedi som låg bakom kvinnans dödsfall, meddelar Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=670193

Jag blir så trött. DN:s journalister är alltså inte bättre än Expressens, som var de som senast uppmärksammades i denna blogg i detta ämne.

Vilken tur för oss som samhälle att det alltid är dessa familjetragedier som ligger bakom kvinnors dödsfall. Som en slags cancer slår familjetragedin till, fast snabbare. Kanske som en stroke? Plötsligt faller kvinnan död ner. Och ingen kan förstå någonting. Hennes man dör ofta, men inte alltid, i samma familjetragiska sjukdom strax efter kvinnan (och ibland även de gemensamma barnen).

Tur, för det DN, Expressen m fl antyder med sitt ordval är att vi kan vara lugna. Det var nämligen inte så att en man, en helt vanlig man, plötsligt fick för sig att hans fru inte fick leva längre. Som helt brutalt slog ihjäl henne. Nej, så var det inte. Det var familjetragedins fel. Det var absolut inte så att mannen tidigare visat sig våldsam eller haft tendenser att dominera sin hustrus/sambos liv. Oh nej. Så vi kan andas ut och fortsätta leva våra liv som om ingenting hänt.

Det var bara ännu ett fall av plötslig kvinnodöd som drabbade en kvinna bland oss.

Min man är laktosintolerant. Denna intolerans mot mejeriprodukter har förmodligen triggats av att han rest mycket i Mongoliet. Där förväntas man dricka nationaldrycken airag. Den tillagas genom att man först tager en lädersäck. I denna häller man stomjölk som mjölkas efter att stona fölat på sommaren. (Som råmjölk till kalvdans fast från hästar.) Det krävs rätt många ston för att få ihop ordentligt med mjölk, och det är därför dyrbara droppar det handlar om. Sedan skall stomjölken jäsa i lädersäcken. Denna hänger ofta på väggen inne i geren (den traditionella bostaden). Där förväntas alla som träder in eller ut röra i mjölken. En bra airag rörs 1 000 gånger på en dag. När drycken jäst är det dags för avsmakning. Maken säger att det smakar som ett dåligt städat stall luktar. Och det är inte OK att tacka nej. (Om inte den mongoliske vännens lilla dotter, 5 år, gladeligen dricker upp den lätt alkoholhaltiga drycken.)

Igår inleddes Mongoliets nationella firande, Naadam, och i Stockholm fick mongolerna fira utan airag. Stackarna!

På bilderna syns airagsäcken och maken med en skål airag under firandet av Naadam 2004. Framför honom ligger mumsigt mjölkgodis som man kan äta när airagen druckits ur.

När jag studerade i Frankrike 1994 missade jag en av årets stora händelser. Det var när kompisgänget i Helsingborg hade efterfest i Jonges pappas korvkiosk. Där stekte dom hamburgare, friterade pommes och åt fyllekäk så magarna svällde. (En nattvandrare trodde att kiosken var öppen, men möttes av en ett långhårigt hårdrockarhuvud, tillhörande gängets lingvist, i kassaluckan som vänligt förklarade att "det är abonnerat ikväll".)

Kanske var det något liknande två unga flickor i Örebro tänkt sig när dom i natt bröt sig in i en glasskiosk på Våghustorget. Enligt Nerikes Allehanda åt dom glass tills polisen kom och tog dom. Flickorna är nu misstänkta för brott. Glasstöld, får man anta.

Från "tredje världen" i Yorkshire i Monty Pythonsk tappning.

"Because we are members of the Protestant Reformed Church, which successfully challenged the autocratic powers of papacy in the mid 16th Century, we can wear a little rubber devices to prevent issue. I could if I wanted to have sexual intercourse with you."  

"Oh yes Harry!"

Idag har min lilla bil varit hos Bilprovningen för första gången. Det var även första gången för mig. Intressant upplevelse och en klart manlig bastion. Utöver mig fanns bara män bland kunderna och bland personalen fanns endast en kvinna, såvitt jag kunde se.


Så nu skall väl bilen rulla fint ner genom Europa nästa vecka då vi tänkt leta efter tomteland. Andra familjer åker med sina barn till Sommarland, jag åker med min 51-årige man till El Pais de los Gnomos. Men det är han värd, den assisterande professorn. Kanske tillåter jag t o m en liten tomte i vår nya trädgård.


Det som nu skall godkännas är nämligen vårt nya hus som vi igår var nere i Nässjö och skrev på kontraktet för. Besiktningsmannen kommer på måndag och har han inget att anmärka på så betalar vi handpenningen på onsdag. Så nu har jag även fått plugga på vad som gäller med pantbrev, något man ju inte är så jätteinsatt i som lägenhetsägare. För även om jag bodde i villa mellan 1976-1987 så var det ju föräldrarna som skötte allt sådant. Bävar lite för allt som kostar pengar när man har hus. Fast man kan ju alltid trösta sig med att huset kostade lika mycket som jag fick ut vid min senaste lägenhetsförsäljning. Man får alltså 144 m2 nyrenoverad sekelskiftesvilla i Småland för samma pris som en ganska sunkig 1,5:a på 41 m2 i Ulsvunda. Motsvarande villa i Äppelviken eller på Höglandet hade förmodligen gått på sisådär en 7 miljoner...

Det är något sjukt med den Stockholmska bostadsmarknaden. Och inte blir det bättre av att män som Mats Odell får härja med den, heller.

När jag får igång scannern här hemma skall en bild pryda detta inlägg. En bild från de tider då solen sken över Roskildefestivalen. Nämligen sommaren 1994, den där soliga då vi vann brons i USA. Det var annorlunda från årets version av Roskilde. Inte ett moln så långt ögat kunde nå, och jag kom direkt från ett år på franska rivieran (ja, den dit fransmännen åker, söder om La Grande Motte). Det året sken solen på mig från början av mars långt in i augusti. Och på Roskilde spelade Les Rita Mitsoukos.

Idag drar Almedalsveckan igång. I år är varken maken eller jag där. Inte för att det inte hade varit trevligt, men det blev helt enkelt för dyrt, då när maken fortfarande var arbetslös. 800 spänn natten för ett rum utan toalett långt utanför stan kändes övermaga och alternativet, en vecka på liggunderlag i en gymnastiksal, kändes inte heller som nåt för oss. Det är länge sen man sov i tält i Roskilde. 

 Istället funderar vi på att lägga pengarna på en liten biltur genom Europa. Rakt ner till Comosjön, sedan längs den liguriska rivieran, in i Frankrike och ett stopp i Montpellier, min gamla studentstad. Minnen! Så vidare ner i Spanien. Vi söker febrilt efter något som tydligen kallas El Pais de los Gnomos och som den trädgårdstomteintresserade maken givetvis måste besöka. Risken är att det blir bråk huruvida vi skall ha med oss en tomte hem i bilen...

I eftermiddag kommer min gamla (tre månader äldre) vän Ulrika att landa i Stockholm. Länge sen sist. Och alltid lika kul. Så nu får vi sätta fart med tapetseringen i sovrummet. (Har satt igen en dörr som aldrig blivit ordentligt övertapetserad, och nu inför en försäljning, så är det dags...)

Min man har gått och förälskat sig i Ernst. Varje vecka sitter han som klistrad framför rutan och sedan får man stå ut med kommentarer som "Ernst sa..." och "Ernst gjorde" resten av veckan.

Eftersom både jag och Ernst kommer från Värmland så försöker jag intala mig att det är det värmländska som närkingen dras till. Men jag har en känsla av att det i många män finns en längtan efter att få vara lite pysslig, att få utveckla sin egen estetik utan att stilkänsliga fruar eller pojk- och flickvänner hänger en över axeln och recenserar det man gör. Att få tillverka ett konstverk av en dynggrep, att få laga kalvdans med Filip och Fredrik.

Oroar mig lite inför vår flytt till vårt nya hem i Småland. Jo, på tisdag skriver vi på köpekontraktet. Mer info lär följa, både om livet som veckopendlare och min kamp för att slippa Ernstinspirerade konstverk i vårt nya hem.

Innan efterrätten på bilden före kan man lämpligen inta denna rätt. Grillad fläskkarré med potatissallad. Potatissalladen är gjord på följande vis.

Kokt kall färskpotatis blandas med lätt förvällda sockerärtor. Skiva rödlök och rädisor. Blanda allt med en röra gjord på crème fraîche, fransk senap, färsk dragon och lite salt. Servera med flingsalt.