Rabiatfeminism - början

Han brukade låsa in henne i garderoben när han gick ut. Där inne kunde hon inte träffa andra män. Inte för att hon någonsin träffade, eller ens vågade lyfta blicken mot en annan man. Utan för att hon i hans fantasier var ständigt otrogen.

Det började redan när de flyttade in tillsammans, långt från hennes föräldrahem. De hade träffats på bygdetinget i Siggebohyttan. Han var 31, hon var en glad och öppen 18-åring som svarat på en annons och fått plats hos ett äldre syskonpar på landet; sökt sig bort från familjetorpet där fadern blivit otillräknelig efter att ha överlevt Spanskan. Där, i den nya bostaden blommade den ut, svartsjukan. Svart som tjära, seg. Hon fick inte lämna hemmet annat än i hans sällskap. Gjorde hon det fick hon stryk. När hon var i fjärde månaden tvingade han henne att cykla de tio milen hem till föräldratorpet och tog sedan med henne på en kall campingtur.

Ingen såg eller hörde vad som hände i den trånga lägenheten, bara ett rum egentligen, trots att väggarna var tunna. Kvällen innan förlossningen misshandlade han henne svårt. Barnet var dödfött.

Hon fick inte arbeta, inte gå själv till affären. På dagarna kom han hem från arbetet för att kontrollera att hon var ensam. Så fick han jobb i en större stad, och hon kom allt längre bort från sin familj. Hon började arbeta på syfabrik, tjänade 20 kronor i veckan men drabbades av allergi, fick utslag på händer, armar och ansikte och hamnade på lasarettet i två veckor.

Mot dottern var han alltid snäll, även om han pikade modern för att han inte kunde vara säker på att något av barnen var hans. Hon dolde allt väl för barnen och skrev av sig först på ålderns höst. Så fick dottern veta allt om missfallen, slagen och sparkarna; om hur läkarna till sist sa att nu fick det vara nog, och gav modern en abort. Hon hade ju själv sett hur fadern behandlat hennes yngre bröder. Skilsmässan. Plötsligt föll alla bitar på plats.

Varje gång hon gick bort till affären tvingades hon passera huset där han bodde. Han vars namn dom aldrig yttrade, han som i alla år omnämndes som "gubben". När hon väl slitit sig loss ur äktenskapets bojor började hennes helvete om på nytt. Dels spred han lögner om henne till grannar och släktingar, dels hade yngste sonen, den klene med luftrörsproblemen, lärts upp till pappas suparkompis; nu tog han all hennes energi. Han träffade fadern för att supa, åkte ut och in på vårdhem, kom hem till modern och ställde till bråk. Det var alltid hon som fick städa upp efter honom, som fick ringa fältjouren, som fick se till att han kom in på behandlingshem.

Sonen var sällan våldsam, tvärtom, men krävde ett barns omvårdnad ända fram till den där dagen, då han fyrtiofem år gammal dog hemma i badrummet. Akut alkoholförgiftning sa läkarna. Alldeles för ung men ändå en gammal man. Då hade hans mor fallit så djupt ner i glömska att hon inte visste vems begravning hon bevistade.

Hon cyklade alltid. När barnen var små fick dom åka på pakethållaren upp till byn i Bergslagen. Även när demensen slog till fortsatte hon cykla. En natt körde polisen hem henne till vårdhemmet, då hon var på väg på cykeln till mamma på torpet, modern och torpet borta sedan länge.

Kvinnan som så många gånger "gått in i dörrar" somnade in en novemberdag, 79 år gammal, efter att ha fallit omkull på rummet på hemmet, slagit i huvudet. Som ett slags ödets ironi framlevde de båda sina sista dagar på samma vårdhem, strax bakom lägenheten dom delat i så många år. En gång i tiden en glad och solig flicka från Bergslagsskogarna, på slutet en ganska bitter människa med en torr, svart humor. Innan demensen bäddade in henne i ömsint glömska.

Bitter. Hon låter bitter på rösten, även om jag inte förstår vad hon säger. Uppgiven. I samma ögonblick kommer min man in genom dörren till caféet. Timmarna har gått, vi har båda suttit där hela eftermiddagen, hon och jag. Det är dags för mig att gå hem, hem till mitt trygga, kärleksfulla hem. Jag tänker på henne och önskar att någon vågade se.

(Publicerad i Victor nr 11, sommaren 2007)

Korruption: Fördärv, bestickning, mutsystem, mottaglighet för mutor (SAOL, upplaga 11, fjärde tryckningen)

I klartext: Om jag kliar din rygg så kliar du min. Så länge jag betalar, på ett eller annat sätt, så får jag det jag vill ha. Och så länge du ger mig det jag vill ha så kommer jag att belöna dig. Det kan handla om högre lön, det kan handla om att man köper det man annars skulle fått kämpa för, det kan handla om att man hjälper varandra inom ramen för sitt personliga nätverk (eller parti). Det kan handla om att en minister sitter i en styrelsen för, och äger andelar i, ett bolag där han sedan själv är med och fixar lukrativa affärsavtal mellan staten han representerar och nämnda företag (vars ekonomiska intressen han alltså också representerar).

Och det kan handla om en arbetsmarkandsminister, medlem i herrklubben Sällskapet där kvinnor inte är välkomna, som har köpt sig en MBA-examen vid en ökänd utbildningsanstalt med säte på Caymanöarna. Denna examen har ministern sedan lagt in i sitt CV som ligger på regeringens officiella hemsida. Han var därmed en av två regeringsledamöter med mastersexamen. (Migrationsministern är den andre, dock vid det inte helt lika okända/ökända Cambridge University i Storbritannien. EU-minister Cecilia Malmström har en doktorsexamen i statsvetenskap.)  http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15856045.asp Att Littorin inte skulle fattat att det inte var ett riktigt universitet är uteslutet. Ett sådant hade nämligen krävt att han klarat av sin grundexamen i Lund, vilket han tydligen inte gjort. Kanske kan detta ha bidragit till att universitet förlorade sin ackreditering?.

Men det är ju inte bara inom Alliansens partier som detta köpande av titlar förekommer. Vår förre statsminister t ex, han köpte sig en doktorshatt. (Och över allt detta vilar Refaat El Sayeds skugga.) Detta skedde vid Örebro universitet. Där har Göran Persson studerat en gång i tiden, på 1970-talet då universitetet fortfarande var en filial till det i Göteborg. Persson läste sociologi och skulle skriva en C-uppsats. Men det gjorde han aldrig. Hans poäng vid universitetsfilialen i Örebro bör därmed ligga kring 80-90 poäng. Persson själv säger att hans C-uppsats ligger i hans dator. Man kan undra om han fått någon sekreterare att skriva in den där, för datorn hade han knappast på 70-talet.

Men nu är ju inte akademiska poäng något krav för att bli hedersdoktor. Det är däremot kontakter, verkar det som. Persson är, oss veterligen, inte medlem i ovan nämnda Sällskapet. Däremot är han medlem i Socialdemokraterna. Det är även rektorn vid Örebro universitet. Denne man och hans fru kom flyttande till Örebro från Umeå där blivande rektorn varit professor i statsvetenskap och kommunpolitiker för (s) och blivande rektorskan docent i statsvetenskap. (Strax efter att maken tog över rektorsstolen blev hans fru utnämnd till professor, vilket avsevärt ökade makarnas inkomster.)

I slutet av 1990-talet ansökte Karlstads, Växjös och Örebros högskolor om att få bli universitet. Enligt Högskoleverket uppfyllde endast Karlstad och Växjö dessa krav. Regeringen (s) med den f d Örebro-studenten Persson i spetsen ansåg dock att även Örebro skulle få bli universitet.

Så kom det sig alltså att statsminister Göran Persson fick sitt hedersdoktorat i medicin vid Örebro universitet. En av alla frågor man kan ställa sig i sammanhanget är varför inget annat universitet kommit på tanken att hederspromovera Persson. Och varför just detta gjorde det.

Och så tror folk att Sverige är fritt från korruption. Tack för kaffet.

I förra romanen gjorde George något jag tror hon velat göra länge: tog livet av Lynleys gravida våp till fru. Helen Lynley, en vänlig men ytlig kvinna som ägnade sig åt shopping, heminredning, tedrickande och småpratande med sina väninnor. Som författaren lät fundera över vad deras kommande barn skulle ha för dopklädsel medan maken löste kedjemord på svarta pojkar i Londons mer utsatta områden. Det verkar som om George är mer förtjust i Lynleys ex, tillika bäste vännens fru, Deborah St James.

George har helt bytt fokus och visar sig vara en excellent socialrealist med otrolig känsla för vad som rör sig inom människor som befinner sig i utkanten av samhället. Det har skymtat fram i hennes tidigare böcker, mest i beskrivningen av Barbara Havers liv, men här får George spela ut hela registret och står inte Minette Walters långt efter. Så vackert, så sorgligt, så äkta.

Om tolvårige Joels kamp för att skydda sin familj, lillebror Toby, storasyster Ness och moster Kendra, mot grymma gäng i North Kensington. Om hur poeten Joel, trots de vuxnas försök att hjälpa, till slut inte ser någon annan utväg än att välja den brottsliga banan. George skildrar detta lysande från de vuxnas perspektiv och från Joels och hans syskons. Och man förstår Joels val så väl, även om det gör ont i en och man inser att de kommer leda honom rakt mot undergången.

En bok om familjeband, om kärlek till sina syskon, om viljan att vara till lags, om kravet på sig själv att fixa allt. Om att inte räcka till. Om att inte lita på rättssystemet. Om hur rättssystemet sviker. En svart bok, men ändå inte.

Har ännu inte läst Stieg Larssons tredje bok, men den kommer knappast att röra mig på samma sätt som Elizabeth George gjort med berättelsen om Joel. 

"She's brilliant" skrev the Guardian. Man kan bara hålla med.

I Svenska Dagbladet igår skrev rikshemmafrun Elise Claeson på ledarplats om bittra samhällsförstörare och avsåg därmed Gudrun Schyman och, förmodar vi, oss andra i Feministiskt initiativ.  Claeson tar oftast i så att till och med denna ledarsida måste gardera sig med att presentera henne som "fri skribent".

Men självklart är vi samhällsförstörare. Om det samhälle Elise Claeson omhuldar är det nu rådande. För samtidigt drar jag mig till minnes ord från en upprörd och ledsen kvinna, nära den 19-åring som våldtogs av de s k "Stureplansprofilerna". Kvinnan i fråga beskriver sin frustration över att männen har tolkningsföreträde. Där domstolarna tillåts att bete sig som om dom alla vore pralinmän. Jag har tidigare skrivit flera gånger här om pralinmannen som tillskrev journalisten Inga-Lisa Sangregorio på 1970-talet och berättade att kvinnors lössläppta beteende givetvis får män att tro att dom kan ta för sig. Enligt denne domare, för det var han, så var det som att bjuda på praliner. Om jag öppnar en ask med Leonidas praliner, inköpt på nån resa till Bryssel, och bjuder Jonas och Jesper på jobbet på varsin pralin så är det väl inte så konstigt, ej heller fel, att även Mattias och Bosse tar sig en pralin ur min pralinask. Så såg denne domare på kvinnors kön. Att om jag låter vem som helst tränga in sin kuk där, inte sparar mig åt den äkta mannen, så signalerar jag samtidigt till alla män att de är välkomna in, de också.

Och det är precis så, 30 år senare, som Stockholms Tingsrätt resonerar. Att kvinnan skriker har männen rätt att omtolka som att hon njuter, att kvinnan gråter har de rätt att omtolka som att hon är kåt. Och ingen ifrågasätter detta. Inte åklagaren, inte målsägarbiträdet, inte domaren. För i Tingsrätten är alla pralinmän- och kvinnor.

Ett sådant samhälle är jag gärna med och förstör. Bl a genom att delta i manifestationer som den ovan. Där vi på nationaldagen protesterade mot att kvinnor skall behöva ändra på sig, att män ses som potentiella våldtäktsmän. Mot ett samhälle som präglas av biologism och pralinism, för ett samhället som ger alla frihet och lika rättigheter. Låt oss lägga oss nakna på Stureplan och vila ut, som Gudrun Schyman sa.

På något sätt känns det som om Gudrun befinner sig närmare det goda samhället än Elise.

Ja, alla partier utom Miljöpartiet verkar ha fått fullständigt nippran. Och jag håller på att få en smärre hjärnblödning.

Nu har våra kära kommunpolitiker kommit på att Ulvsunda slottspark skall bebyggas med bostäder. Den gamla äppelträdgården och öppna parken skall jämnas med marken och villor och radhus skall byggas. Lindallén kommer trängas in mellan radhus och villor. En stor mur skall byggas mot Ulvsundavägen.

 Som jag älskat denna park under mina nitton år i Bromma.

JAG BLIR GALEN! Är det för sent med namninsmling och demonstration?

Debatten urartar ofta från båda håll. Pedofiler hävdar sin rätt till sin läggning precis som homo- och bisexuella och deras motståndare hävdar att läggningen i själva verket är en perversion och vägrar skilja mellan tanke och handling. 

Jag har länge slagits av att det är så svårt att debattera detta ämne på ett vettigt sätt. Och hur svårt det måste vara för de pedofiler som anser att det är fel att ha sex med barn, och har svårt att bemästra sin dragning till just barn. Vem skall de vända sig till? Vem går in på sin läkarstation och säger att "hjälp mig, jag tror att jag är pedofil"?

För en pedofil är väl automatiskt en person som begår sexuella övergrepp mot barn? Eller? Låt oss reda ut begreppen.

Pedofili - från grekiskans "barn" och "kärlek". En beteckning för en vuxen människas sexuella dragning till barn. Gränsen dras vid könsmogenhet, med 13-årsåldern som en riktlinje. Dragningen måste vara starkare mot barn än mot vuxna*. Den psykiatriska definitionen av pedofili kräver inte att personen som får diagnosen har agerat efter sin böjelse. Det räcker med att de sexuella impulserna eller fantasierna leder till påtagligt lidande eller mellanmänskliga svårigheter. Handlingar förknippade med pedofili, såsom sexuellt umgänge med barn, samt spridande och innehav av barnpornografi, är förbjudet i de flesta rättssystem. (Saxat från svenska Wikipedia, mina kursiveringar)

Så länge man på en webbsajt bara diskuterar sin dragning till barn, kan jag inte se att det går att hindra detta. Var och en måste få vara fri att tänka, känna och säga vad han vill. Däremot blir det problematiskt om detta delande av erfarenheter leder till att man börjar utöva dessa känslor tillsammans med barn. Alla sorter av avbildningar, fotograferade eller filmade, innebär ju de facto att man måste utnyttja ett barn för detta ändamål. Därmed inskränks pedofilens lagliga handlingsområde till att prata med andra pedofiler, men inte att dela med sig av annat än sina tankar och känslor.

Så långt borde det vara enkelt att debattera frågan. Men det är det inte. Eftersom många även vill gå så långt som till att inskränka rätten att tänka "perversa" tankar eller ha "förbjudna" känslor. Det är där liknelsen med homo- och bisexualitet brukar komma in. Dessa läggningar har ju också, och gör fortfarande bland vissa inskränkta människor, setts som något ytterst perverst, något onormalt. Det fanns tider då homosexuella handlingar var belagda med dödsstraff och så sent som på 1970-talet sågs det som en sjukdom. Där upphör emellertid likheterna mellan pedofili och homosexualitet (eller heterosexualitet för den delen), de upphör i objektet för ens kärlek och dess förmåga till samtycke. Homo- och heterosexuella har sex med samtyckande vuxna, pedofilen kan aldrig utöva sin läggning utan att samtidigt bryta mot lagen. Ett barn kan nämligen aldrig samtycka till sex. Brist på samtycke är inte våldtäkt, ännu, när det gäller vuxna. Men det är det när det gäller barn.

Punkt. Skulle jag kunna sätta där. Men övergreppen mot barn kommer inte att ta slut för att vi slår fast skillnaden mellan tanke och handling. I stället borde vi rikta in diskussionen på prevention. Hur förebygger man att pedofiler går från tanke till handling? Genom bannlysning eller genom att lära oss skilja på begreppen?

* Att pedofilens dragning till barn måste vara starkare än mot vuxna skulle också kunna ställa frågor kring alla dessa fäder som ägnar sig åt incest med sina barn. Är dom pedofiler, eller är dom helt enkelt heterosexuella män som själva utsatts för heterosexuella män som utsatts för heterosexuella män? Tål att tänkas över.