Vem var han som sköt henne?
I förra romanen gjorde George något jag tror hon velat göra länge: tog livet av Lynleys gravida våp till fru. Helen Lynley, en vänlig men ytlig kvinna som ägnade sig åt shopping, heminredning, tedrickande och småpratande med sina väninnor. Som författaren lät fundera över vad deras kommande barn skulle ha för dopklädsel medan maken löste kedjemord på svarta pojkar i Londons mer utsatta områden. Det verkar som om George är mer förtjust i Lynleys ex, tillika bäste vännens fru, Deborah St James.
Den som läser senaste romanen för att få veta hur Lynley har det som nybliven änkling kommer bli besviken. Eller, inte blev jag besviken! Sällan har jag blivit så glad över att en bok inte varit det jag förväntat mig.
George har helt bytt fokus och visar sig vara en excellent socialrealist med otrolig känsla för vad som rör sig inom människor som befinner sig i utkanten av samhället. Det har skymtat fram i hennes tidigare böcker, mest i beskrivningen av Barbara Havers liv, men här får George spela ut hela registret och står inte Minette Walters långt efter. Så vackert, så sorgligt, så äkta.
Om tolvårige Joels kamp för att skydda sin familj, lillebror Toby, storasyster Ness och moster Kendra, mot grymma gäng i North Kensington. Om hur poeten Joel, trots de vuxnas försök att hjälpa, till slut inte ser någon annan utväg än att välja den brottsliga banan. George skildrar detta lysande från de vuxnas perspektiv och från Joels och hans syskons. Och man förstår Joels val så väl, även om det gör ont i en och man inser att de kommer leda honom rakt mot undergången.
En bok om familjeband, om kärlek till sina syskon, om viljan att vara till lags, om kravet på sig själv att fixa allt. Om att inte räcka till. Om att inte lita på rättssystemet. Om hur rättssystemet sviker. En svart bok, men ändå inte.
Har ännu inte läst Stieg Larssons tredje bok, men den kommer knappast att röra mig på samma sätt som Elizabeth George gjort med berättelsen om Joel.
"She's brilliant" skrev the Guardian. Man kan bara hålla med.
