Pedofili - om tanke och handling och gråzonen däremellan
Debatten urartar ofta från båda håll. Pedofiler hävdar sin rätt till sin läggning precis som homo- och bisexuella och deras motståndare hävdar att läggningen i själva verket är en perversion och vägrar skilja mellan tanke och handling.
Jag har länge slagits av att det är så svårt att debattera detta ämne på ett vettigt sätt. Och hur svårt det måste vara för de pedofiler som anser att det är fel att ha sex med barn, och har svårt att bemästra sin dragning till just barn. Vem skall de vända sig till? Vem går in på sin läkarstation och säger att "hjälp mig, jag tror att jag är pedofil"?
För en pedofil är väl automatiskt en person som begår sexuella övergrepp mot barn? Eller? Låt oss reda ut begreppen.
Pedofili - från grekiskans "barn" och "kärlek". En beteckning för en vuxen människas sexuella dragning till barn. Gränsen dras vid könsmogenhet, med 13-årsåldern som en riktlinje. Dragningen måste vara starkare mot barn än mot vuxna*. Den psykiatriska definitionen av pedofili kräver inte att personen som får diagnosen har agerat efter sin böjelse. Det räcker med att de sexuella impulserna eller fantasierna leder till påtagligt lidande eller mellanmänskliga svårigheter. Handlingar förknippade med pedofili, såsom sexuellt umgänge med barn, samt spridande och innehav av barnpornografi, är förbjudet i de flesta rättssystem. (Saxat från svenska Wikipedia, mina kursiveringar)
Så länge man på en webbsajt bara diskuterar sin dragning till barn, kan jag inte se att det går att hindra detta. Var och en måste få vara fri att tänka, känna och säga vad han vill. Däremot blir det problematiskt om detta delande av erfarenheter leder till att man börjar utöva dessa känslor tillsammans med barn. Alla sorter av avbildningar, fotograferade eller filmade, innebär ju de facto att man måste utnyttja ett barn för detta ändamål. Därmed inskränks pedofilens lagliga handlingsområde till att prata med andra pedofiler, men inte att dela med sig av annat än sina tankar och känslor.
Så långt borde det vara enkelt att debattera frågan. Men det är det inte. Eftersom många även vill gå så långt som till att inskränka rätten att tänka "perversa" tankar eller ha "förbjudna" känslor. Det är där liknelsen med homo- och bisexualitet brukar komma in. Dessa läggningar har ju också, och gör fortfarande bland vissa inskränkta människor, setts som något ytterst perverst, något onormalt. Det fanns tider då homosexuella handlingar var belagda med dödsstraff och så sent som på 1970-talet sågs det som en sjukdom. Där upphör emellertid likheterna mellan pedofili och homosexualitet (eller heterosexualitet för den delen), de upphör i objektet för ens kärlek och dess förmåga till samtycke. Homo- och heterosexuella har sex med samtyckande vuxna, pedofilen kan aldrig utöva sin läggning utan att samtidigt bryta mot lagen. Ett barn kan nämligen aldrig samtycka till sex. Brist på samtycke är inte våldtäkt, ännu, när det gäller vuxna. Men det är det när det gäller barn.
Punkt. Skulle jag kunna sätta där. Men övergreppen mot barn kommer inte att ta slut för att vi slår fast skillnaden mellan tanke och handling. I stället borde vi rikta in diskussionen på prevention. Hur förebygger man att pedofiler går från tanke till handling? Genom bannlysning eller genom att lära oss skilja på begreppen?
* Att pedofilens dragning till barn måste vara starkare än mot vuxna skulle också kunna ställa frågor kring alla dessa fäder som ägnar sig åt incest med sina barn. Är dom pedofiler, eller är dom helt enkelt heterosexuella män som själva utsatts för heterosexuella män som utsatts för heterosexuella män? Tål att tänkas över.
