Rabiatfeminism - början

Har just avslutat dagens middag. Maken bjöd på sataykyckling (13% fett i såsen utspädd med lättkokosmjök) med basmatiris (1,5 dl till mig) samt vitkålssallad med fetaost och rödlök. Till detta en halv flaska Chardonnay. Samt rabarbersorbet till efterrätt. Jag läser Fettpaniken av Marie Carlsson (Ordfront, 2007) och maken läser Aftonbladets ledarsida om att Anders Borg varnar för överhettning av ekonomin. (Sent skall syndaren vakna.) Vi diskuterar dessa ämnen vid matbordet och jag kan inte sluta tänka på Marie Carlssons ord.

Carlsson gör upp med det hon kallar Fettpaniken, d v s alla dessa rön och människor som vill hävda att överviktiga personer automatiskt är mer sjuka än andra. Som den trogne läsaren av denna blogg vet är jag inte särskilt imponerad över läkarvetenskapens inställning till övervikt. Kanske borde dom läsa Carlssons bok. Tyvärr tror jag inte att dom kommer förstå den.

Marie Carlsson hävdar att det inte finns ett direkt orsakssamband mellan övervikt och ohälsa. Eller att "dåliga vanor" automatiskt ger övervikt som i sin tur ger ohälsa. I stället kanske det är så att "dåliga vanor" (detta moralistiska uttryck) kan leda till ohälsa OCH/ELLER övervikt. Beviset för detta skulle vara att inte alla överviktiga lider av ohälsa och att inte alla sjuka är överviktiga. Sanningen ligger snarare långt därifrån. Det är en mindre del av alla sjuka människor som är överviktiga, och även om de är överviktiga är det inte helt lätt att säga att det är övervikten som gjort dem sjuka.

Låt oss ta mig själv som ett exempel. Jag lider av PCOs (polycystiska ovarier). Detta är en sjukdom. Denna sjukdom ger symptom som ökad behåring, övervikt och krånglande menscykel. Att säga att min PCOs beror på övervikten, och inte på en hormonrubbning p g a ett fel i äggstockarna, är som att säga att lungcancer beror på "illaluktande kläder, gula tänder och dålig andedräkt" (Carlsson citerar Eric Oliver, från boken Fat Politics).

Men likafullt särbehandlas jag av sjukvården p g a min övervikt, d v s ett symptom, i stället för att behandlas för min sjukdom. Ett exempel är att vi förnekas hjälp av fertilitetsenheten p g a min övervikt. Med motiveringen att dom "inte vill göra friska människor sjuka". Enligt dem är alltså inte min övervikt ett sjukdomstillstånd, jag är ju osedvanligt frisk (bortsett från hormonrubbningen). Däremot skulle tydligen ökad vikt, under en graviditet, automatiskt leda till ohälsa både hos mig och hos mitt eventuella embryo/barn.

Är det då så att alla överviktiga blir sjuka? Nej, som jag skrev ovan så är det ju inte det. Det är dessutom inte bevisat att sjuka överviktiga är sjuka p g a sin övervikt. De skulle lika gärna kunna blivit sjuka om de vägt mindre, faktum är att vi inte vet och inte kan veta något om detta.

Men, man blir ju så mycket friskare av att gå ner i vikt! Jo, viktminskning brukar avsevärt öka livskvaliteten. Man kan röra sig smidigare, har lättare att hitta kläder och passar bättre in i smalhetsnormen, d v s man är inte längre en avvikare. Smal är ju lika med lyckad. Självklart kan allt detta leda till ökat välmående. Men vi vet fortfarande inte om det ökade välmåendet beror på själva viktminskningen eller att vi äter bättre och rör oss mer. Det är ju så att jag mår bättre av mer motion och bättre matvanor, även om jag inte minskar ett kilo i vikt. (Jo jag vet allt om detta, genom empiriska självstudier de senaste två åren.)

Enligt Carlsson finns det förvånansvärt få studier kring hur minskad vikt påverkar hälsan. Någon har räknat ut att man lever 11 minuter längre för varje halvkilo man går ner. Det innebär att jag måste gå ner 398 kilo för att vinna ett års längre levnadstid.

Äh, jag tror att jag ägnar livet åt att ta ännu ett glas Chardonnay i soffan med favoritmaken och titta på Tre Kärlekar i stället. Förr eller senare tar det slut.