Dagens hushållshjon
Däremot har jag förstått att detta med män som städar ÄR en ganska surrealistisk företeelse i meningen att de är sällsynta. Nu har t o m alliansregeringen kommit på ett sätt att hjälpa dessa män och deras partners att slippa städa. Men, jag skulle i stället ändå vilja slå ett slag för Johan Berggrens transpiga, som presenteras i Ordfront Magasin 1-2/2007.
"Transpigan - Queershusan för de trendiga innerstadsborna. Nattklubbsdivor i all ära, men många transor vill erövra de vardagliga kvinnorollerna. Få utlopp för din läggning och slå ett slag för jämställdheten på samma gång när du tar jobb som manspiga. Fördelar: tillfredsställelse med både det trevliga förklädet och det faktum att du är något unikt. Alltså inte en karl i trosor, såna går det tretton på dussinet av. men en man som - städar! Jisses."
Be nice to America
(Kylskåpsmagnet på vårt kylskåp)
Inatt avrättades Saddam Hussein. Cecilia Uddén hade hittat en kypar i Kairo som hon intervjuat för Ekonyheterna klockan 9 idag. Denne uttryckte det ganska rakt på sak, att USA menar att de fört demokrati till Irak men det enda dom gjort är att förstöra ett land.
Och så den lilla detaljen då, dödsstraff är liksom antitesen till demokrati. Med hängandet av Saddam Hussein visar den irakiska regeringen (och deras vänner i USA) att de respekterar människoliv ungefär lika mycket som Saddam själv gjorde.
(PS: Det räcker inte att ha varit snäll mot USA tidigare i sitt liv, t ex genom att föra krig mot de av USA fruktade iranierna. Inte om man senare i livet får för sig att vilja skydda sina egna oljetillgångar mot pumpglada Kuwaitier.)
Dagens hushållshjon
Personligen anser jag att det finns en hel del paralleller mellan bilden av Petra Östergrens lyckliga hora och Johan Berggrens glada piga i Ordfront 1-2/2007).
"Den glada - Drömpigan. Du har alltid älskat att städa och hålla fint, och nu får du äntligen den uppskattning du förtjänar. Inte bara beröm för att du putsat toalettstolen som vore den av Ming-porslin, utan en liten slant för besväret också! Om nu bara kära herrskapet lät dig bo i en skrubb bredvid köket, och kallade dig "lilla hon" också, så vore livet perfekt. Fördelar: drömjobbet! Nackdelar: du är lite diffus, som alla fiktiva personer."
När skall vi våga börja diskutera tjänsternas innehåll, och vilka sorters tjänster vi vill ha i ett jämlikt samhälle? Vilka yrken kommer härnäst? Spring-riksha-förare? Vinderutetvättare vid rödljuset? Skoputsare med egen låda på Centralen? Eller kommer framtidens släktforskare att återigen kunna läsa att deras anmödrar och anfäder gått från villa till villa, med ordet 'piga' och 'dräng' vid sitt namn i folkbokföringslängden?
Hushållsnära tjänstehjon
Ordfront har räknat ut att 1 procent av Sveriges hushåll har en så hög inkomst att de tjänar på att köpa hushållsnära tjänster framför att utföra dem själv. Utslaget i månadslön betyder det att man måste tjäna 46 000 kronor i månaden för att tjäna på det hela. De som utför arbetet idag återfinns inte sällan inom Kommunals avtalsområde. Dessa måste jobba i 2 timmar och 24 minuter (enligt Arbetaren 42/2006) för att få råd att betala för en timmes tjänst. Det kostar alltså pigan nära två och en halv timmes jobb att få hemmet städat en timme. Och hon betalar dessutom skatt för att hennes chef i fina villan skall ha "råd" att få hemmet städat eftersom han inte gitter själv.
Johan Berggren heter en kul kille som ägnar sig åt satir i Ordfront Magasin. Denne Berggren listar i månadens nummer ett antal sorters pigor som man kan välja mellan att vara (eller hyra). Tänkte dela med mig av några av Berggrens pigtyper här de närmaste dagarna:
"Dubbelarbetaren - Det nya Sveriges ryggrad. Med sänkta ersättningsnivåer måste du ta extraknäck som piga utöver ditt jobb i vården. Upplev det sinnesvidgande i att betala skatt på din inkomst som går till både din husfrus vårdnadsbidrag samt till skatteavdrag för arbetsgivaravgiften för att anställa dig. Du betalar för att få skura hennes dass - dubbelt! Fördelar: barnen får nya kläder varje termin. Nackdelar: intensivt hat mot ett samhälle som ställt sig på din nacke." (Johan Berggren, Ordfront Magasin, 1-2/2007, s 9)
Nu har vi gjort som vi blivit tillsagda
Skall bli kul att se hur detta kommer betala sig i avtalsrörelsen!
Anna Skippers carnivora mardröm
MULTO CARNE
tomat, ost, skinka, bacon, salami, peperonikorv, köttfärs och oxfilé
MUMS! Undrar om man kan få extra bearnaise på den?
Firandet av år 2 eHk
För två år sedan ganska exakt var jag på väg till Karlstad för julfirande med min yngre syster som då logerade i ett fint höghus strax intill psykaktuten. Med tanke på hur man i Värmland behandlar psykpatienter så är det kanske skönt att hon nu flyttat därifrån...
På vägen skulle jag stanna hos farbrodern med löjrom och innan dess i Örebro och där fika tillsammans med en nyvunnen bekant som jag mött på HBT-sajten Qruiser. Många är de vänner jag mött genom åren på Qruiser. Av alla kön och i alla åldrar. Ofta har vi träffats för en fika för att få ett ansikte på dem vi pratar med. Ibland har man utbytt konstnärliga alster med varandra, ibland bara pratat strunt. Det är en sajt som, åtminstone före bytet av gränssnitt, är ypperlig för att träffa trevligt folk!
Inför mötet i Örebro var jag dock lite extra nyfiken. Som då varande singel hade jag väl inte riktigt räknat med att träffa mannen i mitt liv på en sajt som till största delen frekventeras av bögar men något speciellt var det nog med denne person. Inte bara för att han hade en ovanlig faiblesse för tomtar. Och då inte den där komersiella orakade snubben med ölmage och röd rock, utan för små trädgårdstomtar och allmänt småvuxna figurer. Den julen, som alla jular, kunde vi ta del av hans julkalender om just trädgårstomtar. Att han sedan var doktor i statsvetenskap och i övrigt verkade dela min syn på livet bidrog såklart.
Sen kom han ju från min mors hemstad och det gör ju givetvis att man känner sig ännu lite tryggare. Örebroare är ju ett särdeles negativt släkte (idaaaa ja, säger dom hela tiden) men iaf ett ganska välbekant släkte. Sa hon som tillbringat i stort sett varje helg under gymnasietiden i Örebro där det var bra mycket roligare att hänga än i Karlstad. Detta tilldrog sig ungefär när Örebros nattliv fullständigt dog ut p g a en nitisk tjänsteman på tillsynsmyndigheten. Det enda som fanns att tillgå var gamla Lorrys. Idag är tjänstemannen inte längre kvar och kroglivet är om inte blommande, åtminstone roligare....
Just denna lillejulafton valde vi dock att besöka Hälls konditori. Jag skulle ju strax köra vidare till Karlstad. Strax och strax. Kondiset stängde redan efter nån timme och vi gick vidare hem till honom för att titta i min fina tigerbok från ett muséum i Glasgow. Jo, jag vet. Det ÄR otroligt dåligt. Som att visa sina etsningar ungefär. Uppenbarligen lyckades det dock för jag blev kvar till långt in på natten. Farbrodern fick vänta förgäves på löjrommen och systern var inte helt glad när hon klockan tre på natten fick åka ner till bottenvåningen på sitt höghus och släppa in den förlupna storasystern.
Så trevligt var det där på Skolgatan i Örebro att jag stannade även på hemvägen, den där otäcka annandagen 2004. Men då visste vi ju inte riktigt omfattningen av tsunamin, bara att mamma och hennes gubbe inte befann sig i den delen av Thailand. Ett par dagar senare dök så tomtefantasten upp hemma hos mig i Bromma för firande av nyår med delikatesser som marulk, löjrom och rysk kaviar (som han fick äta själv). Hemmet i Bromma som ett år senare byttes mot ett större på andra sidan sjön.
Så ikväll är det dags för oss att fira två-årsjubiléum. Vilket lär ske på något ställe som är garanterat julbordsfritt. Och tomtefetishen fortsätter, som kan beskådas ovan. Här är det Gnoma och Gnome i Tapetenland efter att vi tapetserat vårt vardagsrum.
Gör äktenskapet könsneutralt!
Personligen tycker jag att alla äktenskap skulle vara borgerliga. Man registrerar sig hos kommunen/domstolen och sedan får man själv välja fritt om och var man vill välsigna sitt äktenskap. Samtidigt kan man byta ut ordet äktenskap mot partnerskap. För alla.
Är det synd om papporna?
Jag har ingen som helst statistik över hur vanligt det är att pappor inte får träffa sina barn. Något säger mig att det inte är lika vanligt som Wirén, Alonzo och gänget försöker göra gällande. Det hela luktar gravad hund lång väg.
Detta grundar jag delvis på Wiréns skrivelser i Metro. Idag låter han meddelat att "Jämställdhetsdebatten är helt uppåt väggarna. Kvinnor klagar över att de tjänar mindre än männen. Men vad är 4 000 kr mindre i månadslön jämfört med att inte få vara med sina barn."
Låt oss dissekera Wiréns uttalande. Kvinnor väljer att debattera fel saker. Det har Wirén bestämt. Uppåt väggarna är kvinnors val av debattämne. Kvinnor klagar över lönegapet. Mellan raderna kan man ana att Wirén tycker att kvinnor gnäller i onödan. Detta förstärks mycket riktigt av meningen efter, där Wirén anser att det inte är något större problem, jämförelsevis, att kvinnor, enbart p g a sitt kön, tjänar 4 000 kr mindre i månaden än män. Det gör 1 920 000 (en miljon niohundratjugo tusen) på fyrtio år. Sämre pension oräknad.
Men, vad Wirén missar, eller om det har med den gravade hunden att göra, är VARFÖR kvinnor tjänar mindre. Jo, de är hemma och tar hand om barnen och hemmet. 80 procent av föräldraförsäkringen tas ut av kvinnor, kvinnor jobbar deltid, kvinnor vabbar. Allt detta för att barnen inte skall behöva vara på dagis från för späd ålder eller för långa dagar. Vad gör då männen medan kvinnorna jobbar oavlönat i hemmet? Jo, de arbetar utanför hemmet, gör karriär och tjänar mer pengar. Denna fördelning förklarar föräldrarna ofta med ekonomiska argument, de har inte råd att låta pappa vara hemma.
Men, om det nu vore så att det är som Arne säger, att barnen går före pengarna, så borde väl detta rimligen visa sig i att män tar ut hälften av föräldraförsäkringen, jobbar deltid och är hemma och vabbar i samma utsträckning som sina barns mödrar? Vad är pengar mot att få vara med sina barn?
Eller är det helt enkelt någon annan agenda som spökar tillsammans med de gravade jyckarna här?
God Jul och Gott Nytt År!
För fet för ett barn
De två senaste veckorna har TV 4 visat en fantastisk dokumentär om två par som velat adoptera, och plötsligt blir heteronormen extra tydlig. Där har vi två personer, man och kvinna, i jättevilla i dyr Stockholmsförort, med bra jobb. Trots att båda överskrider den officiella åldersgränsen för adoption (man skall helst inte vara mer än 40 år äldre än barnen) har dom fått godkännande för adoption, från ett av världens mest rabitakatolska länder, Polen. Tre fantastiska barn fick dom adoptera och glädjen var fullständig. Samtidigt sitter ett annat par i en annan idyllisk villaförort och ser sitt godkännande rinna ut i sanden. De är godkända som föräldrar men inget land vill adoptera till dem. För att de råkar vara av samma kön, och två föräldrar av samma kön går ju inte...
Och nu skall alltså även feta personer diskrimineras som föräldrar. Fet är man om man har ett BMI över 30. Med en kroppslängd på 168 cm innebär det 86 kilo. (Även om det råkar vara 86 kilo muskler...) Det är också gränsen för att få landstingsbekostad hjälp med IVF-befruktning om man skulle ha svårt att få barn.
Barn är ingen rättighet, utan en gåva. Staten hjälper i vissa fall till med att förse människor med denna gåva, om de nu inte får den på s k naturlig väg. Det är bara det att alla inte är lika inför lagen. Men det är kanske som en kollega dristade sig att säga vid fikat en gång, att de som inte kan få barn heller inte skall ha några. (Själv fick hon förstås barn den naturliga vägen.)
Denna frustration över att människor underkänns som föräldrar blir ännu starkare av att vi inget kan göra, mer än lobba mot ursprungsländerna och försöka förmå dem att ändra inställning. Men hur lätt är det när man har dessa fördomar vid sitt eget fikabord? Man kunde ju ändå önska att toleransen skulle öka med åren, inte tvärtom...
En kriminalromanoholics bekännelser
Har för övrigt just sammanställt en lista över mina lästa böcker i år. Inser plötsligt att mer än hälften består av kriminalromaner... Om jag inte missat någon är det 15,5 bok. Den halva är Ruth Rendells End in Tears som jag helt enkelt inte tar mig igenom, hennes berättelser brukar faktiskt vara bättre på TV. (Trodde jag ju aldrig att jag skulle komma att säga om en bok...) Billingham, Frimansson, George, Higgins Clark, Indridason, Larsson, Läckberg, Mina, Rankin, Rendell, Roslund&Hellström och Walters...
Tre av mina absoluta favoriter har lyckats pricka in varsin bok under året.
Elizabeth George höll i With no one as Witness på att ge mig hjärtsnörp när hon helt plötsligt tog livet av en av sina äldsta huvudfigurer och fullständigt ställer allt på huvudet. Just som man börjat andas ut efter att hon två böcker tidigare hållit på att choppa off Lynelys chef. Dessvärre har nästa bok ännu inte kommit i engelsk pocket i Sverige. Skall nog beställa den via WH Smith... Måste ju få veta hur det går... Och så älskar jag ju Barbara Havers också, en helt igenom äkta människa.
Minette Walters skrev en mellanbok. I The Devil's Feather fick vi i och för sig åter möta något dysfunktionella, och intresanta, människor men det blev nog lite mycket av thriller och mindre av samhällsreportage, som Walters är så bra på. The Shape of Snakes är fortfarande hennes lysande stjärna på bokhimlen.
Ian Rankin levererade ett nytt rendez-vous med favoritpolisen John Rebus. Med mycket trevliga (och mindre trevliga) Edinburgh-miljöer där jag får känna mig lite extra insatt då jag ju faktiskt vet var alla platserna ligger, själv har gått där. Ja, förutom Lap dance-barerna på Lothian Rd då... Bra skildring om hur Siobahan Clarke dras in i Big Gers nät också. Rankin har annars lyckats utveckla relationen mellan Rebus och mafffioson så till den grad att de båda börjar kännas som gamla kompisar vid det här laget, dock kompisar som plötsligt kan göra det fullständigt oväntade.
Fast största intrycket på mig gjorde nog ändå Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Trots att uppföljaren Flickan som lekte med elden förmodligen var ännu mer spännande så är det ju alltid något speciellt med att upptäcka en författare för första gången. Och Män som hatar kvinnor sträckläste jag som sagt i hängmattan medan maken slipade upp vårt TV-skåp. Inte särskilt rättvis arbetsfördelning men den gick ju helt enkelt inte att släppa ifrån sig... Sen blir man ledsen då boken är slut. Så som det alltid känns med Rankins romaner, när man börjar längta till nästa möte med Rebus och Clarke.
När ändamålet helgar medlen
I DN idag visar Gellert Tamas hur Marie Hessle, utredare av apatiska flyktingbarn, själv riggade själva anledningen till utredningen... Man häpnar! Även om tonen i artikeln kanske är väl raljerande, vilket inte behövts med tanke på innehållet, så är maktmissbruk det lindrigaste man kan säga om Hessle och Annica Rings beteende.
Sammanträffanden?
Så heter de trettio personer som tjänade mest i Sverige under 2005. De har inte bara rikedomen gemensam. 100% har ett namn som skvallrar om att de är etniska svenskar, drygt 95% är män. En annan fråga som poppar upp är, hur många barn har männen, hur många barn har de två kvinnorna?
Nu utgör dessa bara de trettio högst betalda men är det någon som tror att fördelningen förändras nämnvärt om man tar de trehundra mest högavlönade?
Men det är klart, något skall ju vi rabiatfeminister ha att irritera oss över. Och Upplyste Fredrik Reinfeldt har ju berättat för oss att målsättningen inte skall vara någon slags 50/50. Det är inte det som är rättvisa. Nej, rättvisa är förmodligen att de kompetenta männen skall fortsätta tjäna pengar medan de inte fullt så kompetenta kvinnorna fortsätter sitt till stora delar oavlönade dubbelarbete.
Veckans boktips!
Hillevi Wahls Kärleksbarnet, som jag sträckläste på ett dygn i helgen. Om en kvinnas berättelse om sin barndom, om sin mor, alkoholisten, och om hur man ständigt återupprepar sig. Men också en klockren tidsskildring där man, som 60-talist, känner igen sig i detaljer och miljöskildringar. (Fast jag hade den stora lyckan att växa upp med två föräldrar som inte drack annat än en gemensam flaska Dao på fredagskvällen.)
Jesper Huors Sista resan till Phnom Pehn om fadern Someth Huor som arbetade på Demokratiska Kampucheas ambassad i Östberlin och reste hem till Kambodja för att delta i byggandet av det demokratiska Kampuchea men som där försvann. Boken handlar om Jespers sökande efter pappan, fram tills han finner hans foto bland alla de andra i Tuol Sleng. Kan mycket väl läsas som en komplement till Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende. Plötsligt får man en annan bild av Jespers mors resa till Kambodja och hennes försök att få veta vad som hänt hennes make.
Elsa flyttar in
Elsa har adopterat min mor med make, och flyttat in i deras hus. Elsa är förmodligen av labrador-ras och tycker om att åka bil, men mindre om att åka cykelkorg. Hon äter gärna khao pad (stekt ris) med fläskkött.
Med tanke på min mors erfarenheter av hundar så är det modigt att låta sig adopteras av en! Men Elsa kanske kommer låta bli pepparkaksdegen, marängtårtorna och kycklingbrösten. Och avstå från att stjäla moderns frukostsmörgåsar.
Ett charmtroll ser hon ut att vara iaf.
Min mans mystiska drömmar
Idag var drömmen sjukare än vanligt och kan sammanfattas i följande bild.
Där nannyn transformerades först till fisk och sedan till pepparkaksgumma. Som det senare tog hon en dans med sjöhästen. Och kaninen kunde flyga. Mitt i detta befann sig alltså maken, betraktandes eller deltagande, det förtäljer inte historien.
Men vad man undrar är om en drömtydare skulle jubla eller gråta om han fick en sådan klient.
Vad Pellefant och Pip gör med på bilden är det dock ingen som vet, förmodligen passade dom in med dom andra paraplybärarna. Eller så fanns dom med i min dröm inatt... ;)
Facket och kollektivavtalen
Nå, både fack och arbetsgivare värnar om rätten att själva reglera arbetsmarknaden. En stark fackföreningsrörelse bidrar till att upprätthålla balansen på arbetsmarknaden så att vi slipper lagregleringar för att värna de anställdas rättigheter. Som kompensation för att facken får rätt till inflytande har arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet. Det betyder i praktiken att det är arbetsgivaren som har sista ordet över frågor som rör hans eller hennes verksamhet. Vilket är rimligt.
Det enda undantaget är fackets lagstadgade konfliktkrätt. Att allianspolitiker som den alltid lika publicitetskåte Fredrik Federlay går ut och beskriver denna lagliga rätt som maffiametoder är allvarligt. Det är den riksdag som han själv sitter i som stiftar lagarna i landet, och det får nog till och med Fredrik Federlay finna sig i. Han kan ju alltid skriva en motion.
Att det hela varit på tapeten på sistone beror på att en företagare i Göteborg vägrat att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket och därmed utsatts för blockad. Denna bransch är förmodligen en av de branscher där det förekommer mest svartarbete, där det är mest svårjobbat för facket. Det är därför naturligt att det viktigaste för facket är att det skall finnas kollektivavtal som talar om vad som gäller och som ger de anställda tjänstepension, grupplivsförsäkring, semesterersättning, sjuklön och en avtalsenlig lön. I media har det framstått som att företagaren i Göteborg erbjudit sina anställda detta. Så är inte fallet. I dagens Metro erkänner hon själv att hon inte lever upp till kollektivavtalet, för hon visste inte vad som gällde. När HRF ställde krav på henne att teckna kollektivavtal erbjöd hon sina anställda en deal. Avtal och sänkt lön eller inte avtal och bibehållen lön. Och sedan går hon ut i media och talar om att de anställda minsann inte vill ha något avtal.
Jag tror att Fredrik Federlay skall prata väldigt tyst om maffiametoder.
En helt vanlig dag i Alliansens Sverige
Igår stoppades jag för första gången på 20 år av polisen i en nykterhetskontroll. Ballongen är numera ett plaströr, kopplat till en mätare som i mitt fall visade NEG. Men visst hann man tänka efter när man senast drack. I mitt fall två kvarts flaska rödtjut i helgen...
*
I media kunde vi läsa att Fredrik Reinfeldt varit i Skåne och besökt Öresundsvarvet. Där talade han inför media (DN) att han inte tänkte skylla på de Landskronabor som röstat på Sverigedemokraterna utan på ”de bakomliggande problemen”. Intressant att en politiker som annars inte vill kännas vid några strukturer plötsligt börjar prata om sådana. Det måste ligga en hel kennel begraven här. Det gör det också. När man läser vidare i artikeln framkommer att med bakomliggande problem avser inte Fredrik Reinfeldt att media i Landskrona målat upp ett skräckscenario inför valet med bilden av stora invandrargäng som rånar svenskar (något Landskronapolisen inte känner igen). Ej heller att Sverigedemokraterna själva gick till val på att stoppa asylsökande i Landskrona (något Sossarna redan genomfört för länge sen…) Nej, Reinfeldt avser ”de problem och utmaningar som fått de främlingsfientliga partierna att växa”. Invandrarna själva då eller? Om det nu inte är de 22 procent av invånarna i Landskrona som röstade på (sd) som skall ställas till svars, eller partiet självt, vilka är det då som får partiet att växa? Skulle vara intressant att höra hur allians-regeringen definierar dessa bakomliggande problem.
*
Nu blir det upp till bevis för de borgerliga politiker som i valrörelsen drev kravet på könsneutral äktenskapslag. När deras alliansbröder och systrar i Kd kräver att hela utredningen kring detta rivs upp och görs om. Härinifrån datorn hör jag en kvinnlig kristdemokrat, oklart vilken, säga i TV att det idag inte finns några som helst skäl till en lagstiftning där äktenskapet görs könsneutralt. Det är när man hör sådana människor yttra sig som man får lust att damma av det gamla epitetet ”heterosexuell borgarbracka” igen. För mig är det otroligt att det finns människor som anser att de blir fråntagna något genom att andra ges tillträde till samma rättighet. Det är förmodligen samma människor som anser att värdet av att köra en ny fin Audi minskar om grannen också köper en. Men det är klart, hur skulle det se ut om alla människor fick gifta sig, om alla människor fick ett jobb efter sin kompetens, om alla människor fick lön efter det jobb dom utför? Så kan vi ju inte ha det!
*
Pinochets barn och anhängare tycker enligt Ekot att det är ofint av Chiles president att inte utlysa landssorg eller ge karl’n en statsbegravning. Med tanke på att presidentens egen far tillfångatogs och torterades av Pinochets styrkor så kan man ha viss förståelse för en viss njugghet i förhållande till ex-diktatorn. What goes around comes around.
Pittkompetens
Tyvärr lägger sig UNICEF i den rätt onödiga jämställdhetsdebatten på ett inte helt lyckat sätt idag. Genom att komma med en förmodat ovetenskaplig undersökning där dom försöker hävda att barn mår bättre i jämställda hem. Där påstås att dom få äta sig mätta(re), går mer i skolan och är friskare. Detta är förstås ren mumbojumbo. Välmående sitter självklart inte i jämställdheten. Den sitter i att man har en familjefader med ett välbetalt jobb som kan försörja sin familj. Det sa redan Metall i LO:s repskap under 1950-talet.
Fredspristagaren är alltså helt fel ute med tanken på mikrokrediter till kvinnor. Kvinnorna kommer ju förmodligen bara att slösa bort pengarna på onödiga saker som barnflickor, färgranna halsdukar, extremt mycket smink och onödigt mycket mat till ungarna. Bättre då att männen styr fördelningen i hemmet, liksom regeringen styr könsfördelningen i samhället i övrigt.
På så sätt blir vi alla lyckligare. Tack kloke statsminister Reinfeldt, för att du tar hand om oss villfarna.
Margaret, Augusto och Pol
Man kan ju tycka vad man vill om Raymond Paredes Ahlgrens svängning över till Pinochet-anhängarnas sida men hans bok 'Hur många gånger kan man döda en man' säger ändå något om Pinochets gärning. Eller som väninnans man sa efter att ha läst boken, att om man känner att livet är lite jobbigt och motigt så behöver man bara tänka 'Coco Paredes'.
Sagan om den röda lilla grisen
Klassen som Håkan gick i skulle ha julklappsbyte. Alla barnen fick i uppdrag att köpa en present för en högstasumma. Håkan skred till verket och köpte något fint som han slog in och tog med till klassens julklappsbyte. Han själv fick ett lite runt paket och gick snabbt till verket med att slita upp paketet. Förväntansfull vecklade han upp pappret. Det var i detta ögonblick den lille gossen insåg att världen inte alltid är rättvis. I synnerhet inte vid julklappsbyten. I pappret låg en liten röd träljusstake i form av en gris. Den lilla grisen var bränd och uppenbart begagnad. Lille Håkan blev mycket ledsen.
En träljusstake var inte riktigt vad 9-åringen önskade sig här i livet. Håkan kände harm över den klasskamrat som gett bort en sådan julklapp. Då tänkte han inte på att klasskamraten kanske inte haft råd att köpa någon julklapp. Kanske han eller hon inte ens vågat tala om hemma att man förväntades ha en julklapp med sig, utan bara tagit något som ingen skulle sakna.
Men Håkan, han var arg. Där hade han ansträngt sig och köpt en fin present och så fick han en bättre begagnad julgris i trä! Så arg var han att han nästa år när julklappsbytet närmade sig beslutade sig för att hämnas. Hämnas på själva institutionen med orättvist julklappsbyte, hämnas på det orättvisa i att man kunde få en värdelös present även om man själv köpt något fint.
Håkan skred till verket. Försedd med den summa som skulle spenderas gick han till affären och köpte ett par… skosnören. Det var förvisso fina och dyra skosnören, men det var fortfarande skosnören. Pietetsfullt slog han sedan in skosnörena och gick till skolan för julklappsbyte. Hehehe, nu skulle dom få se!
När hans egenhändigt inköpta och inslagna julklapp väl öppnades var dock hämnden inte lika ljuv längre. Själv satt han med ett paket mycket fina kritor i handen, bra för den som tycker om att måla. Så hörs en röst ”Vem är det som gett bort skosnören?” Lyckligtvis vad utdelningen anonym och Håkan kröp ihop och låtsades inte synas. Han skämdes i hela kroppen.
Och liksom året innan slutade julklappsutdelningen med att en liten pojke var jättebesviken över att julklappsbyte kan vara så orättvist att man får ett par skosnören. Låt oss hoppas att denne lille pojke inte var lika långsint! (Och då denna historia är en sann historia så lär jag nu ha avslöjat den över fyrtio år gamla hemligheten om vem det var som köpte skosnören till julklappsbytet 1965.)
Min mammas mandelmusslor
Idag, då jag får köpa mitt kött på Coop, Willys eller ICA så kan jag delvis ge honom rätt. Vi borde varit gladare över viltköttet vi åt flera gånger i veckan.
Min mor satt ofta ensam hemma i huset på helgerna. Under de perioder som hon inte hade en egen bil var hon dessutom utlämnad till att åka kommunalt. Så visst hände det att hon bakade där på helgerna. I synnerhet inför jul. Ett år åt hunden upp pepparkaksdegen som hon ställt att mogna över natten. Det ledde till veckor av kokt ris-diet för stackars Reja. (Och bajstorkande för min far.) Samt ny degsättning för mamma.
Måste dock erkänna att jag aldrig egentligen gillat torra småkakor eller engelska fruktkakor (om det inte rör sig om mince pies förstås!). Allra minst har jag gillar mandelmusslor. De gånger de fylldes med grädde och hjortronsylt åt jag fyllningen och lämnade kakan.
Det är alltså med viss oförståelse jag läser att Filippa Reinfeldt poserar som mandelmusslebakande helyllemorsa i senaste Amelia. Men det är förmodligen som den alltid lika kloka Anna Larsson i SvD skriver:
"Så när Filippa står där på bilden i Amelia och ångar julerotik, i sitt förkläde och med sina mandelmusslor, sänder hon samma politiska budskap som Hillary [Rodham Clinton] och Ebba [Witt Brattström]: Jobb i all ära, frukta ej, för djupt inom mig bor det trots allt en riktig mjukisfru."
Min mor hamnade aldrig i några tidningsartiklar eller reportage. Tror inte att hon behövde rättfärdiga att hon också var heltidsarbetande. Idag är hon pensionär, bor i Thailand halva året och lär väl bli utan mandelmusslor i jul. Som tam (papayasallad) till jullunch? Kan det gå?
PS: Makens kommentar till dagens blogg är att när mamma Berta bakade bullar hemma i Lillån kom den ende sonen hem, tog fram ett stor glas mjölk och började metodisk äta upp bullarna utan tanke på vare sig det arbete som låg bakom bakandet eller att det fanns fler bullmonster i familjen. Moderns strategi var att hinna få in bullarna i frysen innan sonen kom hem.
I jymden kan inte ens Christer Fuglesang höra dig skrika
Så nu inför uppskjutningen inatt har vi nästan bävat och trott att vi skall få sluta häckla karln. Men bara nästan. För innerst inne har vi tvivlat. Örebroarna i oss (jo, jag är ju 50% örebroare) har sagt att det går aaaldrig.
Det mest intressanta är dock varför det öht är intressant med denna tråkmåns som skall ut i rymden... Jag menar, det är 2006, snart 2007 och rymdfärder är väl inte direkt nåt nytt... Att sedan läsa alla bloggar vars författare suttit uppe och väntat hela natten och nu är mer besvikna än Fuglesang (fan, vilket tungvrickande namn!) själv...
Get a grip!
Det enda trista med att han inte kom iväg är annars att man inte slipper detta tjat i media än på ett tag...
För övrigt var veckans roligaste moment när vår vice ordförande ville dra en parallell mellan Micke och Marita i Bonde söker fru och vår förhoppade fusion med ett stort fackförbund. På direkt fråga vågade ingen av de samlade anställda erkänna att de tittade på programmet. Medan jag är säker på att vi är många som följt den helt underbare Micke på hans och Maritas väg mot Rom. Från dag 1 har jag fascinerats av denna till synes helt genuina och sköna människa! En riktig karl! Och ett levande bevis på att skönheten kommer inifrån. Vilket förvisso även bevisas av den på ytan fagre Per-Martin som visade sig vara en riktig traderöv.
Och ja. Jag tycker faktiskt att bonde-Micke är bra mycket mer intressant än jymden-Christer.
Tips!
Veckans mest patetiska män
Nå, om nu nöden tränger på utomhus, vilket den ju gör ibland, och man inte har en toalett i närheten är det väl jättebra med valmöjligheter även för kvinnor.
Men se det tycker inte Expressens läsare. Debatt uppstod naturligtvis i anslutning till artikeln där dessa patetiska stackare utan liv som brukar frekventera dessa debattforum får utgjuta sig. Nu över att jämställdheten gått för långt. (Har vi hört det förut?) En 30+ kille från Lidingö är så förbannad att han ilsket skriker att det var det äckligast han sett och skulle någon i hans sällskap göra så så skulle han sluta umgås med dem. Han kvinnliga vänner kissar nog inte.
Det är ungefär som när min väninnas äldste son var i 4-årsåldern och stod inne på toaletten medan mamma satt ner på toastolen. (Om hon kissade eller bajsade eller både och förtäljer inte historien.) Sonen tittade länge på henne och frågade sedan:
- Mamma, bajsar bara du?
Han hade helt enkelt bara sett henne göra sina behov sittande.
Man skulle kunna begära lite mer av en 30-åring...
Veckans spank me?
Vad gör du då?
Behandlar en av dina anställda som skit? Ger honom en behandling som är att jämföra med skiljande från tjänst, eller helt enkelt går vidare och skiljer honom från sin tjänst på UD? Utan att ha saklig grund eller ha genomfört en omplaceringsutredning?
Jo, grattis. Tro jag att kollegorna på St gnuggar händerna där uppe på Östermalm och bara väntar på utrikesministerns nästa steg.
Fast det är klart, arbetsmarknadsministern verkar ju kunna gå in och ändra lagar och regler sådär bara över en dag (tänker på att han skall 'täppa till hålen' för att hindra oss från att betala vår a-kassa i förväg för av skatteskäl). Så vem vet, han kanske avskaffar AD med ett penndrag, precis som ALI...
Heteroell
Det är då två av vännerna i föreningen kommer fram och påpekar att det nog inte är så lämpligt att just jag håller i den ena pinnen då jag ju inte är HBT. (Att Gudrun som talesperson startar är ju liksom rimligt.) Nu vet ju inte dessa personer något om mina preferenser. Det enda dom vet är att jag lever med en man. De tar alltså för givet att jag själv är hetero. Något som väcker delade känslor i mig.
Dels är jag inte alls klar med min egen definiering av mig själv. Queer brukar jag köra med för att markera ett avståndstagande från heteronormen (även om jag rent praktiskt ser ut att manifestera den i mitt eget förhållande). Brukar också, när tillfälle ges för djupare samtal, definiera det dels utifrån preferens, dels utifrån praktik men främst utifrån kärlek. I hela livet, inte bara i val av sexpartner.
"Kom igen när du blir kär i en tjej!" sa en gång min lesbiska väninna till mig när vi diskuterade var gränsen för bisexualitet går. Häromdagen fick jag syn på begreppet 'heteroemotionell' och förstår att det syftar till att beskriva allt det där man känner utanför det sexuella. D v s man kan ligga med personer av samma kön men man blir bara kär i personer av motsatt kön. (Detta förutsätter ju på något sätt att man bara anser att det finns två kön, vilket jag ställer mig högst tveksam till. Kön varierar enligt mig på en skala, utifrån fysik, socialt beteende, själslig tillhörighet osv.) Dessutom ligger det ju massor av känslor i sex, så att säga att det är vattentäta skott mellan sex och emotioner går ju inte.
Poängen är att om jag själv inte ens vet vad jag är, hur kan då andra veta det? Jo, genom att döma mig efter yttre faktorer som vem jag väljer att leva tillsammans med. Lite paradoxalt blir det nog när man rör sig i just Pridesammanhang.
Den andra tanken som far genom mig där i Humlegården är hur det är att inte anses tillhöra normen. Där kämpar HBT-kollektivet för att för en dag få vara norm. Eller? 'Det här är vår dag!' Vilket automatiskt utesluter och säger att 'det är inte din dag, för du är inte en av oss'. Vilket jag ju är. Jag är med i samma förening, jag går bakom samma flagg i paraden och jag har dessutom i arbetet betalt för att just bekämpa heteronormen.
Kan jag då inte som så lätt glider in i en heterosvenssonroll (vit och i ett heteroförhållande) bjussa på att inte alltid vara självklar överallt? Som kvinna är man inte alltid självklar men jämfört med lesbiska kvinnor och svenska kvinnor med annan etnisk bakgrund så har jag klara fördelar. Jag blev aldrig stoppad i passkontrollen vid sundsbåtarna när jag bodde i Helsingborg och jag behöver inte se mig över axeln varje gång jag skall prata om min partner på jobbet. Så visst kan jag bjuda på att inte alltid tillhöra normen.
Men det är ändå något i denna lilla episod som ligger kvar och gnager. Sårad stolthet? Ja, det är mycket möjligt, men inte bara. Igår fick jag så den nya tidskriften Slut i min hand. Meriam Chatty skriver om vad Backspace och Slut vill vara. Tolkar det som att man vill skapa ett eget rum för intellektuella kvinnor som inte tillhör svenssonnormen, ett utrymme för en egen diskurs, långt från vita, heterosexuella professorsgubbslem med tolkningsföreträde i allt.
Jag lär få anledning att återkomma till Meriams artikel, då den var grymt intressant. Den väcker också minnet från Humlegården. Om hur det är att inte tillhöra normen. Om hur ens handlings- och tolkningsutrymme beskärs av dem som vill tala om för oss hur det är.
Men är det inte så att i skapandet av egna rum så stänger vi ute? Meriam pratar om nationalstaten som utestängande. Hur inkluderande är HBT-rörelsen? Hur inkluderande är kvinnorörelsen? Hur inkluderande är de rörelser som uppstår när man blir utestängd?
Marmeladernas förbannelse
Idag har jag lyckats med något jag sällan klarar. Jag har varit på julmarknad utan att komma hem med en burk marmelad. (Eller sylt.) Det är förmodligen första gången, och beror med stor sannolikhet på att jag släpade med den köpobenägne maken till Gamla Stan. Han som står där och ser fullständigt oförstående ut när jag pekar på de av rökta korvar, dito fiskar och olika sylter dignande stånden. Dagens bedrift innebär inte att jag inte kastade lystna blickar efter en burk rödlöksmarmelad eller lingonsylt med smak av whisky.
Tanken slog mig, att jag kan ju inte vara ensam om att alltid falla för marmeladförsäljarnas lock och pock. I kylen står ett antal burkar med gamla, knappt använda, marmeladburkar. Morotsmarmelad från Mårbacka julen 2004 och rabarber- och jordgubbsmarmelad från Loka i mars i år. Dom där som var så goda när man provade dem med lite tunnt knäckebröd.
Det hela blir ännu mer mystiskt när man betänker att jag faktiskt inte ens äter marmelad till vardags. Det är sött och fettbildande. Och egentligen smakar det som bäst där på marknaden med tunnt knäcke. Men det är ändå med en viss känsla av saknad som jag kom hem utan den där lilla fina burken. En sorgsen känsla som endast kunde tröstas med ett inspelat julevangelium à la Itzhak.
(En rökt röding och en jämtländsk getost slank dock ner i våra kassar. Fisken lär maken äta upp i veckan som kommer och osten får vi väl ta med oss till årets julfirande.)
Veckans filmtips
Sent om sider kom vi oss så iväg för att se Babel. Och kommer därifrån med en känsla av att det alltid är de som inget har som råkar värst ut. En stor film som först framstår som en enormt intrikat historia men som visar sig vara enkel. Fattiga fåraherdar i Marrocko och hushållsnära tjänstehjon i USA. Välbärgade amerikaner på turistutflykt och uttråkade tonårstjejer i Tokyo som visar sina "håriga monster" i protest mot allt. Och vetskapen om att äkta omtanke inte går att köpas.
Ännu en triumf för vår husidol Alejandro González Iñárritu, efter Älskade hundar och 21 grams.
Tips till arbetsgivaren från helvetet
Carl Bildt ger den ruttne arbetsgivaren ett ansikte! Det är sådana arbetsgivare vi som jobbar inom facket stöter på, om inte dagligen så ganska ofta. Ibland får det oss att tro att alla arbetsgivare är svinpälsar, vilket dom självklart inte är. Under mina sju år som förhandlande ombudsman har jag träffat många bra arbetsgivare och tillika bra arbetsgivarföreträdare. Sådana som förstår att det är bra med regler för att man som anställd inte skall behandlas med totalt godtycke. Och som gör sitt allra bästa för att följa dessa regler. Utan att knota.
Men så har vi de där självuppfyllda, oempatiska knöfödorna, som nu får ett offentligt ansikte i utrikesminister Bildt.
Ministerstyre.
Brott mot lagen om anställningsskydd (LAS).
Mobbning.
Tre ord som kommer upp i mitt huvud när jag läser och hör Bildt uttala sig om UD-tjänstemannen Lars Danielssons framtid.
Lars Danielsson som å sin sida gett glömskan ett ansikte. Eller om det helt enkelt är så att karln är mycket lojal mot sin arbetsgivare de senaste tolv åren, f d statsministern Göran Persson. Vad är egentligen orsaken till att Danielsson inte talar ur skägget? Vad sa och gjorde egentligen statsministern den där annandagsmorgonen 2004? För ingen skall ju få mig att tro att all mörkläggning handlar om Danielssons agerande.
Nå, Danielsson har varit tjänstledig från UD för att arbeta som Perssons närmaste man i EU-frågor. Det senare har jag inte hört någon framföra några negativa synpunkter om. Danielsson verkar vara en god tjänsteman med ett stort utrikespolitiskt nätverk (om än med faiblesse för skaldjursplatåer). Något som kanske retar den jämngamle utrikesministern, som ju gärna själv vill framstå som det främsta vi har här i landet när det handlar om just utrikespolitik. Ingen kan och vet väl så mycket om detta som självaste Carl Bildt? Han som mäklade fred i f d Jugoslavien men som knappt syns när man läser och ser icke-svenska dokument från denna fredsprocess.
Nu finns det som sagt vissa regler för arbetsgivare. Även om Carl Bildt gärna såg att dessa avskaffades i sin helhet, så finns de fortfarande och skall följas. Lägg till detta att han som minister skall akta sig för att lägga sig i sådant som hanteras av statliga verk. UD är ju som bekant både regeringsdepartement och statligt verk. Om det nu är så att han som minister är den som skriver under beslut angående tjänstemän på Danielssons nivå så skall beslutet fortfarande beredas, får vi förmoda.
Det innebär i princip att det finns ett par vägar för UD:s personaltjänstemän att gå. Det blir svårt för UD att hävda att Danielsson inte har kompetens nog för ett enda arbete på UD. Han lär också ligga väldigt högt upp på LAS-listan. Alltså, endera erbjuder man Danielsson ett avgångsvederlag motsvarande LAS 39§. Det är nämligen det högsta han skulle få om han blev uppsagd p g a personliga skäl, ogiltigförklarade uppsägningen till AD och vann där, förutsatt att UD då skulle vägra ta tillbaka honom. Eller så chansar man på att man har giltig grund för uppsägning p g a personliga skäl. (Knappast troligt då det han kritiseras för inte rör tjänsten han nu har på UD och arbetsgivaren har ett långtgående ansvar att hitta en annan tjänst - d v s omplacering.)
Eller så gör man just detta, omplacerar karln till annan tjänst. Och vad är då vettigast. Jo, jag har just kommit på lösningen. Här har vi en man med ett avsevärt internationellt nätverk och god renommé för sitt internationella arbete. Han är dessutom expert på just EU-politik.
Så hörru Bildt, ta och erbjud Sveriges särskilde ambassadör i COREPER ett trevligt ambassadörsjobb i t ex Brasilien och stoppa sedan in Danielsson i COREPER. En perfekt lösning! Vassego! :)
Lyxfällan en kvinnofälla
För den som inte sett serien kan jag berätta att det handlar om två grymt råa killar, revisorstyper vid namn Mathias och Charlie, som besöker en ny familj varje vecka för att hjälpa dem rensa upp i sin ansträngda familjeekonomi.
Mathias och Charlie får familjerna att skriva på en total fullmakt. Varje vecka råflinar maken bredvid mig i soffan och riktigt gnuggar händerna. För vi vet ju vad det innebär. Mathias och Charlie kommer sälja männens motorcyklar och platt-TV:n. Och de till synes vuxna männen reagerar likadant varje gång, med snyftanden om att det är som att förlora en familjemedlem.
Detta är alltså män som sitter med fru och hus och ett antal ungar, igår fyra små barn, och skulder på hundratusentals kronor som de spenderat på teknik- och motorprylar.
Gårdagens program visade upp det största svinet hittills. En man som jobbar heltid (antar jag) som säljchef med 30 000 kr i månadslön netto och en kvinna som jobbar deltid som butiksbiträde med 10 000 kr i månadslön netto. De bor i en tremiljonersvilla (upplånad till max) i Åkersberga med fyra barn och en hund. När det flyttade in 2003 berättade besiktningsmannen att de hade en fuktskada i krypgrunden. Det har de struntat i och i stället byggt en pool som hittills kostat 130 000 kr. Hela trädgården ser ut som om de nyss byggt huset.
Varje månad köper mannen prylar till sig själv, verktyg, platt-TV i varje rum, DVD:s och nu senast en motorcykel för 70 000 kr. Hans mountainbike kostade 30 000 kr... Samtidigt pensionssparar han till sig själv med 500 kr i månaden. Till frun lägger han inte undan ett öre. Han har inte tänkt på det. Knappt några pengar till kläder och inte ett öre till gemensamt sparande till familjen. Han använder 15 000 kr till sin egen privatkonsumtion varje månad.
Mathias och Charlie samlar ihop alla killens statusprylar i vardagsrummet och kommer fram till att de kostat ca 200 000 kr. Exklusive motorcykeln för 80 000.
Om han i stället betalat 500 kr i pensionsförsäkring till frun skulle det räckt till 13 årsinbetalningar.
Och denne man är fortfarande gift och bor med sin familj. Men det är kanske som med karln i förra veckans program, att han fått sin tjej att skriva på en massa dyra kortkrediter som han sedan bränt på prylar till sig själv. Så om hon drar sitter hon kvar med en massa skulder.
Min far hade alltid en kommentar till kvinnor som levde i sådana förhållanden, vad gör dom när han drar med sin sekreterare? Ingen karriär, inga pengar, ingen pension, bara skulder för något de själva knappt ens velat ha.
'Detta är en kvinnofälla' säger Mathias och Charlie och oj vad rätt dom har.
Skadeglädjen fastnar plötsligt i halsen och det enda som känns någorlunda ok med hela situatuionen är kvinnans ansiktsuttryck (se länken) när hon slutligen inser hur deras situation ser ut. Inte glad.
Men samtidigt som dessa män riskerar sin verkliga familj står dom och gråter över att förlora en 'familjemedlem' när motorcykeln rullar iväg. Hur blir män sådana?
