Männ guuuud ni!
Idag hände'rä. Jag prata i telefon med en medlem från Kallsta och plötsligt insåg jag att jag hör tamme fan inte va han säger. Männ guuuud ni, jag har tappa lite av min hörförståelse. Över tjugo år i förskingringen har påverka min värmländska så ja till vardags i Stôckôlm talar ett språk som förvisso är påverkat av värmländskan men där folk allt oftare har svårt att identifiera var jag kommer från. Allt från Göteborg till Norrköping brukar föreslås.
Har å andra sidan börjat tänka på värmländska igen. I torsdags hade fåglarna skite rönnbär på min fine lille bil. Och jag stod där utanför Konsum i Skattkärr och kom på mig själv med att tänka:
- Fôggeljävvler!
Njuter varje dag av att läsa lokalpressen. Underbara Gunvor Nyman på Värmlands Fôlkblad skrev i förra veckan en artikel om mannen som vunnit i tingsrätten efter att ha blivit anklagad för smuggling. Han stod där i bordershopen i Tyskland och insåg att faaan va billig ölen var, da. Istället för en pall (100 flak) köpte han två pallar (200 flak). Han resonerade som så att snart var det ju midsommar och då går dä ju en tie flak och sen skulle ju sonen gifte sig och så skulle han ju bju sine arbetskolleger på öl. Så som barnet i godisaffären köpte han två pallar öl, packade in dem i bilen och fastnade i den svenska tullen. Som inte trodde att alla 200 flaken var för eget bruk. (Jävvla skåninger.)
Det trodde dock tingsrätten i Kallsta. Och VF:s stjärnreporter Gunvor Nyman skrev en fantastisk artikel om hur mannen nu fick tillbaka sin öl. Det vill till att han dricker fort nu, innan ölen blir dåli.
Och i morgon kommer den miljonte kunden besöka IKEA ute på Bergvik. På ett halvår. I en kommun med 80 000 invånare. Värmland ä fantastiskt.
Källa: http://www.vf.se/Nyheter/Allman/2008/Februari/Vecka-7/200-flak-ol--for-eget-bruk.aspx
Om facket är maktlöst så är konsumenterna det inte
Däremot kan konsumenterna agera. Genom att handla någon annanstans. Nu handlar inte jag på Zara, tycker dom har fula kläder. Men hade jag gjort det hade jag givetvis genast upphört. Det finns butiker där jag helt enkelt inte sätter min fot. Bara för att de någon gång i historien har framstått som slavdrivare. Den amerikanska bokkedjan Borders är ett sådant exempel. Även om de kanske har bytt attityd sedan 1999 så sitter ryktet kvar. På samma sätt som jag under arton år vägrade äta på kinakrogen Tung Fat vid Ulvsundarondellen efter att de blivit prickade av hälsovårdsmyndigheterna. Det råkar vara en av stans bästa kinakrogar rent matmässigt men bilden av otjänlig föda satte sig i mitt medvetande.
Nu verkar Zara ha bytt ut både högsta ledningen och butiksledningen, men bilden av ett företag som ser sina anställda som slit-och-släng (kanske är det detsamma med kläderna?) sitter där den sitter.
Källa: http://orebro.expressen.se/nyheter/1.1054071/de-log-for-lite-pa-jobbet-fick-sparken
Nepotism eller bara självklart yrkesval?
Sitter här på jobbet och väntar på att vår växel skall börja fungera igen så man kan ha lunchjour. Läser samtidigt i Expressen att Margot Wallströms son Viktor fått en praktikplats på EU-represenationen i Bryssel. Ja, Expressens rubrikmakare påstår att det är ett jobb och antyder att mamma Wallström skulle ligga bakom. I artikeln framgår dock att unge Viktor, som läser statsvetenskap i Uppsala, själv sökt och att han fått jobbet utan att någon visste vem hans mor var.
Men vad är det egentligen som är konstigt med detta? Själv sitter jag här på Sif:s gamla kontor i Karlstad, numera Unionen. Mitt inloggningsnamn är anjo, tidigare innehades det av min mor, Ann-Marie som jobbade på Sif från 1988 fram till pensionen för sju år sedan.
Min mor var först klubbordförande för Sif på ett företag i Karlstad, min far var klubbordförande för Metall på ett annat företag inom samma koncern. Mamma blev sedan rekryterad till avdelningskontoret. Där behövde dom någon som kunde hjälpa till att stoppa brev i kuvert när man hade stora medlemsutskick. Jag pluggade på P-linjen på Högskolan och behövde extra pengar. Så jag fick jobbet, några timmar i månaden.
På Sif träffade jag deras studerandeombudsman som kom från Göteborg. Hon tyckte väl att jag verkade framåt och det är ju inte allt för lätt att hitta studerande som fått det fackliga med modersmjölken. Så jag anställdes som studerandekontaktombud på Högskolan.
När jag sedan gick arbetslös nere i Helsingborg ett par år senare, och var klar med min arbetsrättsliga utbildning, så visade sig mina fackliga kontakter i Karlstad utgöra en merit för att få jobba för Sif i Helsingborg. Vilket i sin tur bidrog när man i Karlstad behövde en vikarie för min mor som skulle jobba i Örebro ett halvår.
I Helsingborg var jag också ordförande för Sif:s ungdomssektion vilket ledde till kontakt med huvudkontoret i Stockholm och efter Karlstad fick jag ett vik där uppe som ungdomssekreterare.
När viket tog slut skickade jag spontanansökningar till alla fack jag kunde tänka mig. HTF nappade, jag fick jobb som ombudsman och på den vägen är det. Elva år senare har vi nu slagit ihop Sif och HTF till Unionen och jag jobbar ett halvår i Karlstad igen, på gamla Sifkontoret.
Och studerandeombudsman i Göteborg idag, det är det min syster.
Så vad kan man säga om detta? Att jag fått hjälp av min mor vid två tillfällen. Ja. Att jag utbildat mig i arbetsrätt och organisationskunskap? Ja. Att jag har både facklig förankring, delar fackliga värderingar sedan barnsben? Ja. vad var det då som gjorde att jag hamnade där jag hamnade, eller att min syster hamnade där hon hamnade?
Intresse. Driv. Kontakter.
Är det konstigt att barn följer sina föräldrar i fotspåren när det gäller yrkesval? Knappast, det är i stället förhållandevis vanligt.
Kontentan av det hela är nog att det är svårt att säga vad som är hönan eller ägget här, får man jobbet för att man när ett intresse för just detta jobb och medvetet har strävat mot detta, eller får man jobbet för att detta intresse kommer från en förälder som kan lägga ett gott ord för en? Hade det varit bättre för Sif om dom anställt någon annan den där gången 1990? Svårt att säga, men jag vågar nog påstå att det var bra att anställa mig. Förmodligen gör Viktor Wallström ett gott jobb på sin EU-praktik också.
Tulpanfeber
Tulpanutställning på Åkeshov idag. Underbart! Det bästa med vårvintern är just detta.
Söndag i Vällingby
Här sitter vi vid varsin dator den lille mannen och jag och är sådär sociala som man är när man gör samma sak på samma plats men är upptagen av sitt. Mysigt är det. En slö söndag efter frukost då man funderar på om vi skall besöka tulpanutställningen i Åkeshov eller Elgigantico för att köpa ny stereo.
Plötsligt hör man sirener bort mot centrum till och en polishelikopter börjar cirkla utanför vårt fönster. Samtidigt får vi på SvD:s sajt veta att någon på EU-moppe rånat Guldfynd uppe i centrum.
Planet med den yngre systern verkar ha landat väl bland lejonen i Afrika. Enligt den excellenta sajten flightstats.com. Dom fick dessvärra vänta i femton timmar på CDG igår på systerns födelsedag men de fick i allafall tillbringa dagen i vip-loungen och flyga första klass till Sydafrika så lite tröst var det väl nu när facket ställer till det med dygnsvilor och sånt där...
hjärtlösa DN
Tänkte ett tag skoja till det om att det nog är hjärtat eller hjärnan, och inte magsäcken, som Hanne Kjöller kopplat om. Men det skulle ju framstå som hjärtlöst. Och det sällskapet vill man ju inte sälla sig till, det finns fullt tillräckligt av dem redan.
Bland ryssar och konsthantverk i Karlstad
Åter på mitt hotell efter ännu en dag i solstaden Karlstad som idag faktiskt har gjort skäl för sitt namn. Hotellet kryllar av ryssar och igår hörde jag en man och två kvinnor stå i lobbyn och utgjuta sig kring detta. Mannen berättade om något hotell där ryska gäster stulit allt som går att stjäla. Skruvat ur lampor, metallsocklar som går att sälja o s v. Han varnade kvinnorna för att det kunde vara tomt på rummen när det var dags att städa.
Ryssarna är unga och jag misstänker att dom har något med universitetet att göra, säkert något slags utbyte. Ikväll stod dom och rökte och verkade vänta på att bli upplockade utanför hotellets entré. Ser ut att vara välartade unga män och kvinnor. Skulle inte förvåna mig om dom redan är långt mer välutbildade än mannen i lobbyn i går.
Men visst finns det fördomar om våra grannar i öster. För ett par år sedan på båten mellan Åbo och Stockholm (Silja Line) hade man satt upp skyltar vid efterrättsbuffén. De var endast författade på ryska men jag lyckades ändå tyda dem, om man bara kan tyda bokstäverna så är det ibland inte så svårt att gissa sig till innebörden. Det som stod ovanför tallrikarna var
"DE DJUPA TALLRIKARNA FÅR BARA ANVÄNDAS TILL DESSERTEN."
Inte på engelska. Inte på svenska. Inte på finska. Ergo, det är bara ryssar som äter buffé i djupa tallrikar. Jag som rest en hel del i Ryssland och Baltikum vet ju att smörgåsbordet är ganska utbrett även där. Jag har aldrig sett någon äta buffé i djupa tallrikar utom en estnisk lastbilschaufför på en Estlandsfärja en gång. Han hade öst upp från alla rätterna i samma tallrik. Å andra sidan är det inte ovanligt att se svenskar ösa på på samma sätt fast de använder flata tallrikar...
So what? Är det besvärligare att diska de djupa tallrikarna? Eller försökte Silja Line uppfostra sina ryska passagerare och lära dem bordsskick?
På jobbet har jag tampats med IT- och telefonservicen i Stockholm. Ingenting funkar som det skall och stackars Lasse på IT börjar väl tröttna på mig nu. De mejl som skickas till min gamla HTF-adress verkar ha försvunnit helt. Folk ringer och undrar om jag slutat. Sen dyker min nya mobiltelefon upp. Det är en vansinnigt avancerad historia med pekpinne, internet, mejl och GPS. Så nu kommer jag kunna ställa in den senare när jag skall hem.
"Tag höger ut på E18, kör sedan rakt fram i 310 kilometer."
Känns änna lite Ryssland där, raka vägen liksom.
Sen ville dom ändra mitt telefonnummer men då satte jag mig på tvären. Aldrig i livet. Det räcker med att tolv års kontakter inte kan nå mig per mejl. Så nu har jag tre mobiler. En privat, en som jag kan använda på jouren här i stan med nytt nummer och så den nya värstingen som mobiltelefon. Fast telefoni? Nä, det verkar ha ratats av vår arbetsgivare. På HTF hade vi IP-telefoni och det var ju lysande att ha allt på ett ställe. Nu har vi tre olika diariesystem att skriva i när vi tar emot samtal och lägger upp förhandlingsärenden. Dessa är inte synkade mot varandra.
Ja, det är lite rörigt rent tekniskt just nu.
Så till slut gav jag upp, då SIM-kort nummer tre inte anländer förrän i morgon. På vägen från jobbet passerar jag skulpturen Vindarnas boning som vi fick göra studiebesök till i tredje klass, på en rundtur i det historiska Karlstad. Skulpturen är en gåva från Finland till Sverige. Kung Karl IX (grundare av Karlstad medan han fortfarande var hertig av Värmland) gav finska invandrare fri jord och skattefrihet på 1500-talet. Skulpturen är tänkt som ett äreminne över alla de finländare som kom hit. De som ofta jobbade uppe i norra Värmland som svedjefinnar och inom träindustrin. Flottningen av trästockarna skedde sedan fritt på Klarälven och det är väl inte för inte som skulpturen står just invid en av älvfårorna i Karlstad. En av dessa invandrare var alltså min och makens ättling, som jag skrev om i förrgår. Undrar om också de bemöttes med misstänksamhet. Det ger i allafall lite perspektiv när man tänker på att både jag och den lille mannen finns här för att någon valde att söka sig utomlands.
Gick till puben the Leprechaun http://www.theleprechaun.se/ och åt en mycket god fish'n'chips och drack lite Staropramen. Trevlig service! Blev fort mätt och tog en liten promenad på stan. Bredvid mitt hotell finns en butik för värmländskt konsthantverk. Fullständigt livsfarligt. Ser mitt traktamente flyga all världens kos, inte bara på mat och fördyrade levnadskostnader, utan också på upprepade besök i detta Mecka för kosnthantverksintresserade. http://www.konsthantverk.net/
Snygg kudde med applikationer till min lammskinnsfåtölj och en elegant smidesljusstake till hallen blev det.
Och min kollega Barbros son gör hundskulpturer som man bara måste älska.
Maken himlar med ögonen nere i Jönköping och oroar sig för att hans fru skall förköpa sig... :)
Missad hindersprövning?
Denna Åke har i stort sett kartlagd hela bygden och som släktforskare brukar delar han gärna med sig. (Det är det roliga med denna hobby, alla är väldigt generösa.) Jag fick alltså 16 generationer av min makes anor i ett litet nafs. När vi ändå hade kontakt berättade jag att jag själv forskat i Hällefors då min mormors mor kommer därifrån. Åke fixade genast fram en lista över hennes släkt.
Och se där! En tio typ generationer tillbaka (skall räkna) är min mor och makens far släkt med varandra. Det var då på mitten av 1600-talet som en finländare invandrade till Hällefors och började avla barn som sedermera kom föröka sig och år 2004 möttes två av deras ättelägg på nätet och cirkeln var så att säga sluten.
Jag VISSTE ju att det måste finnas någon anledning till varför vi funkar så bra ihop. Min mormors mormors farfars mormors farfar (10 generationer) och makens farfars morfars morfar morfars morfars morfar (12 generationer) Mats Jönsson Lankinen verkar vara förklaringen.
Otroligt!
Zingo
Jag har gått ner en del i vikt, trot eller ej. Min fantastiske lille man, som är precis så fin som på bilden ovan, släppte idag en klockren kommentar om detta fenomen.
Han menade att jag är som Zingo, försvinnande god.
Det tar vi en
på!Fotnot: Bra läkkött har han också som nu är i stort sett återställd efter mötet med asfalten.
Gonatt SF
Under förra året köpte vi de flesta av de filmer vi ville se på DVD. Ingen av oss är särskilt benägen att ladda ner, vi tjänar såpass bra att vi utan vidare kan betala 199 kr för den film vi vill se. Med SF:s nya priser så är det dessutom billigare. Biljetterna kostar nu 100 kr exklusive popcorn och läsk. Klart billigare att köpa filmen alltså.
Men lite sörjer man ändå biobesöken. Det är ju himla trevligt. Men efter SF:s senaste attack mot kunderna så har denna känsla av sorg övergivit mig. Med sin totala monopolställning, biovärldens Fortum, så tror sig SF kunna bete sig precis hur som helst. Nu senast har man förvägrat sajten biotider.se att lägga upp SF:s biotider. Med följande, helt absurada kommentar:
"Föreställningstiderna är inget allmängods." (enligt en Thomas Runfors på SF)
Nänä, här skall inte pöbeln få komma och tro att de skall ha tillgång till när vi visar våra filmer. Om någon annan ger oss gratis marknadsföring skall vi minsann jaga dem tills de blir en liten blöt fläck, och den fläcken skall vi torka och sätta in i ett album och ge deras mammor i julklapp. För att travestera Galenskaparna.
Jag föreslår att allmänheten helt enkelt låter SF behålla sitt gods. Gå i stället in på http://www.biotider.se/i.php och leta reda på en annan biograf. Se något annat än Arn och mainstream monopolbio. T ex underbara Folkets Bio-biografen Zita på Birger Jarlsgatan. Och vill ni se Arn så går den på biografen Falken i Jakans centrum.
Ikväll visar Zita följande filmer:
| Den stora utförsäljningen 20.15 |
| Tuyas bröllop 18.30, 20.30 |
| Polisorkestern som kom bort 16.30, 18.15 |
| Vid himlens utkant av Fatih Akin 16.15 |
| CINEMAFRICA: Barakat! 17.00 Africa Paradis 19.00 Heartlines 21.00 http://www.cinemafrica.se/ |
| Fyra fruar och en man av Nahid Persson Endast helger |
| Min fröken är en utomjording 50 kr Endast helger |
Källor:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_849945.svd
http://www.biotider.se/
http://www.zita.se/
Sedlighetssårande bröst
Vi får väl anta att eleven var under femton, då ingen anmält honom för att han innan bröstvisandet stått framme vid tavlan och ritat "streckgubbar med stora bröst, samlagsbilder och skrivit könsord".
För det kan väl inte vara så att det är OK att rita bröst och knullbilder, men inte visa?
Å andra sidan blev ju en man frikänd i veckan för att ha tagit bilder på en kvinnliga bekants könsorgan med en morot intill medan hon låg däckad (endera för att hon drogats eller för att hon var full). Och sedan skickat bilderna till henne. Det var tydligen inte sedlighetssårande.
Var gränsen går för vad som är OK verkar vara mycket flytande...
Källa: http://www.expressen.se/nyheter/1.1037846/boel-49-visade-brosten-for-elev-i-klassrummet
Min systers migrän
Min yngre syster och jag är lika på många sätt. Främst delar vi en viss sorts humor och många, många minnen även om det skiljer ganska många år mellan oss. Dessa minnen kan iofs vara lite olika färgade beroende på att vi haft olika position.
T ex har syrran berättat om när hon fick komma och hälsa på mig i Stockholm, hon var väl kanske tio och jag tjugoett. Mamma var på nån fackkonferens ute på Djurönäset och Sara fick bo hos mig i Ulvsunda och följa med till mitt otroligt spännande jobb på Svenska Finans vaktmästeri. Där fikade vi och spelade tji och tre, ett spel där man satsade pengar på hur många gem vi gömde i händerna - jag var rätt bra på det. Kollegorna på internservice var de bästa man kunde ha, chefen Benke också.
Många original fanns det, med det gemensamma att vi alla var ganska barnsliga. Så när det kom ett riktigt barn på besök, vilket var rätt ofta, både Steffe och Sture hade småbarn, så ägnades större delen av dagen åt att hitta på bus. Barnen blev en förevändning god som någon. Syrran tror jag vi stoppade in i en stor kartong och tejpade igen och gjorde andningshål.
På kvällen var hon och jag på Roger Rabbit och på Mc Donalds. Efteråt har hon berättat att det var hennes första besök på detta etablissemang och att hon förvånats över att dom hade ris mellan bröd och hamburgare. (Det var hackad lök.) Efteråt åkte vi tunnelbana ända till Alvik.
Tydligen gjorde detta Stockholmsbesök stort intryck på min syster. Och hennes bästis hemma i Karlstad. Så stort att dom tydligen båda skrev berättelser i skolan om Syrrans besök i kungliga huvudstaden. Själv minns jag det mest som att jag var lite brydd över det enorma ansvar som lagts på mig, att ta hand om lillsyrran alldeles själv. Jag var alltså 21, en ålder då man ju rent teoretiskt skulle kunnat vara förälder själv. Att små vardagsdetaljer skulle kunna framstå som spännande för en 10-åring fattade jag nog inte.
En olikhet mellan oss är att min syster ligger en bit ovanför mig på kontrollfreaksskalan. Hon tycker om när det är ordning och reda och allt finns på sin plats. Där det gärna får stanna. Sortering är ett stort intresse och ingen slår henne när det gäller att packa en biltrunk eller ett förråd. Ibland leder denna kvalitet till att bra-att-ha-saker inte alls finns där dom är bra att ha, utan någon annanstans, dit dom sorterats enligt ett för oss mer praktiskt lagda obegripligt tankemönster. T ex så kan man tycka att en elsladd skall hänga i närheten av ett eluttag, inte nere i vedboden där ingen el finns. :)
Varje vår börjar min systers migrän med att hennes äldre (och större) syster börjar planera inför sommarsäsongen på Torpet. Tänk så mycket man skulle kunna göra. Bygga duschrum, skaffa friggebod för gästerna, mulltoa, anlägga en ny terass... Och tänk på alla dessa blommor man kan driva upp. Vi skriver nu februari och den äldre systern har redan meddelat att ett kompostbygge är att vänta. Till saken hör också att jag kommer befinna mig endast tre mil från Torpet det närmaste halvåret, till skillnad mot systern som sitter 25 mil bort i Göteborg.
Idag inhandlades träskor på Knulp, vilket jag självklart genast meddelade min syster via SMS. Som en liten påminnelse om hur bra det är att ha när man skall jobba med alla projekt ute vid Torpet. Väl hemkommen beställdes dahlior, ranunklar och ixior. Och jag kan knappt bärga mig. Samtidigt väntar förra sommarens stora projekt på att avslutas: Paneluppsättning i övre hallen samt målning av densamma.
Och den yngre systern, hon grämer sig över att vårt husköp i Småland inte blev av, för där hade vi ju kunnat kanalisera vår projektenergi i projekt som inte stör ordningen på Torpet.
Men, det kan dock konstateras, att det är trots allt väldigt bra med syskon!
Jag tänker hoppa ner från Eiffeltornet
Igår fick vi se en liten bebis kastas ut från tredje våningen i ett brinnande hus i Tyskland och idag fick vi veta att han överlevt. (Liksom hans föräldrar som hoppat strax efter men skadats då brandkårens uppblåsbara matta inte funkat.)
Något senare kommer nyheter om den 25-åriga kvinnan som tänkt ta livet av sig genom att kasta sig ut från Eiffeltornet. Hon stoppades inte i hissen upp, som Ted Gärdestad hoppades i sin gamla slagdänga. Dock verkade hon ändå vara ämnad för något mer här i livet då hon tydligen överlevt fallet på 50 meter, om än svårt skadad.
För jag ska hämnas om jag lämnas, ensam utan dig
Oh! Jag hoppar ner från Eiffeltornet, om du lurar mig
Men jag hoppas att jag stoppas, i hissen upp av dig."
Källa: http://www.na.se/artikel.asp?intId=1285693
Läckert och smakfullt i bilvärlden
Det sägs att detta skall föreställa Volvo V70. Men det ser ju alla att en så läcker och smakfull bil måste vara en Peugeot 307:a!
som ett ufo i bermudatriangeln
Jag rör mig i en liksidig triangel med en omkrets på 90 mil. Ner på Vätterns östra sida via Ny-, Norr- och Linköping och upp på den västra via Skövde, Mariestad, Gullspång och Krillehôla. Sen går färden via Karlskoga, Örebro, Västerås till Vällingby. På sex dagar har jag kört denna sträcka två gånger. Skojar om att jag kommer försvinna någonstans på vägen i denna triangel under det närmaste halvåret.
Mellan resorna hinner jag umgås med den lille mannen, som numera hämtat sig från sin cykelincident. Samt bekanta mig med de nya kollegorna i Karlstad. Och igår hann jag till och med med ett besök i Yttre Rymden. Det senare är mina vänners inredda förråd på Hammarö. Sov så skönt att jag höll på att försova mig i morse.
- Mamma, när skall din vän åka hem?
Frågade sexåringen det första han gjorde när han vaknade. Samtidigt som det är ganska spännande med besök är det ju lite läskigt också. Ett plus med att jobba i sin födelse- och uppväxtsstad är dock att man hinner med att umgås lite mer med människor man annars träffar högst en gång om året.
Planerar dessutom en kompost på Torpet. Har köpt en bok och lärt mig allt om kombinationen kväve/kol och huruvida man skall köra hushållsavfall mixat med vedartat avfall. Skall nu bara hitta en bra kompostlåda.
Har bjudit in mina norska vänner till midsommarfirande och känner mig förutseende. De var mycket lyckliga över utlovad midsommarstång, det hade dom bara sett på TV, och undrade om torpet var rött, till och med. Den ultimata exotismen. Och det är det ju.
På bilden ovan ses ett annat sorts ufo. Läsaren får själv avgöra om jag avser lampan eller den blåslagne.
service och inte
Veckans servicetistel: Peugeot Assistans
Igår skulle jag åka till Karlstad på möte och vidare till Stockholm för möte med mina gamla ombudsmannakollegor. Som jag redan förstått så var röret till ljuddämparen sönderrostat och jag körde bilen den dryga kilometern till Holmgrens bil.
Efter dryga sex års Peugeotägande har jag erfarenhet av två olika Peugeotverkstäder i Stockholm. Denna erfarenhet är inte enbart positiv. Långa väntetider innan man får lämna in bilen och långa väntetider innan man får den tillbaka. Snorkiga verkstadskillar som behandlar en som om man vore en idiot för att man inte är bilmek. Dyrt. Ja, det finns en del att invända emot, mest detta med väntetiderna och lite motvillig service.
Men icke på Holmgrens Bil i Jönköping. Trevligt, professionellt bemötande från samtliga inblandade, både servicekillen, biluthyrningskillen, verkstadskillen och informationsdiskkillen. Bilen fixad för under 2 000 spänn på bara ett par timmar. Hyrbil direkt, utan en massa pappersskrivande, för den 90 mil långa färd som jag fick klara utan min Peugeot. Måste säga att jag är lite impad över Toyotan jag fick hyra. Svårt hålla hastighetsgränsen dock...
Impad är jag dock inte över Peugeot Assistans. Om dom inte bogserat in mig till verkstan så tänkte dom minsann inte ge någon hjälp till bilhyra.
- Hade jag vetat det så hade jag rekommenderat dig att köra upp till Statoil (200 meter) och ringa dem så de fått bärga ner dig hit, sa servicekillen.
Nu återstår att ringa If försäkringar för att kolla om min Bilextra-försäkring täcker sådant här. Förmodligen inte. Men så behöver jag ju heller inte förnya den premie som dom just skickat till mig.
Min lilla bil verkade dock pigg och glad igen och på måndag bär det åter iväg upp genom skogarna till Värmland. Även den lille mannen verkar ha hämtat sig från sin cykelolycka, nya glasögon är på väg och svullnaden har lagt sig.
Ikväll ser vi På Spåret i repris för att försöka slå vårt personliga rekord på 45 poäng från programmet om Moskva, Lund och Oslo. Det enda kluriga just nu är om vi skall ha libanesiskt eller thailändskt till middag.
Veckans hedersomnämndande: De två män som hjälpte den lille mannen att stoppa blodflödet från hans ögonbryn när han körde ikull i torsdags morse.
små blåslagna män och trasiga avgasrör
Somnade om och väcktes efter en stund av den lille mannens röst i telefonen (har honom inlagd som signal när han ringer). Det var väldigt vad han var på hugget, tänkte jag, och svarade att jag minsann låg och sov.
"Ja, jag ligger också. På vårdcentralen." Sa fartmarodören som tagit en kurva med cykeln i räserfart och inte märkt att marken var glashal. Med huvudet före for han ner i marken och skrapade halva ansiktet, axeln och ena benet mot asfalten. Där satt han med blodet sprutande när två alerta medmänniskor kom förbi och hjälpte till att stoppa blodflödet med en kompress som den lille mannen lägligt nog hade med sig i ryggsäcken.
Vårdcentralen ligger på andra sidan vägen från nedslagsplatsen så någon ambulans behövdes inte. Dock ett antal stygn, nya glasögon och nya byxor. Samt vila. Så hans fru beslöt sig för att åka ner till Jönköping för att han skulle slippa ligga där ensam, blåslagen och dan. På vägen började det låta skumt om avgassystemet och det är förmodligen dags att byta ut detta. Lagom tills jag i morgon skall göra en 60-milatur till Karlstad och Stockholm och på lördag skall ner hit igen...
Så i morgon bitti blir det för oss att uppsöka en GDS-hall där vi med hjälp av den blåslagnes händer och kunnande och mina ögon skall fästa fast avgassystemet hjälpligt för att det skall klara sig ett par hundra mil till innan jag har tid att lämna bilen på reparation. Risken är väl att det blir hyrbil från och med lördag...
Hur det är med honom? Ja, inte är han vacker. Ser ut som om någon elak feminist slagit honom i skallen med en stekpanna. Men de nya glasögon jag skulle köpa till honom i försenad födelsdagspresent blir väl nu betalda av försäkringsbolaget.
Hur ska du ha det, Maria Abrahamsson?
Vi får anta att det du egentligen menar är att anställda i Sverige vare sig skall ha rätt att ha kollektivavtal eller rätt att vidta stridsåtgärder. Vi vet sedan tidigare att Svenska Dagbladets ledarsida heller inte vill ha något anställningsskydd.
Det Svenska Dagbladet föreslår är alltså att vi skall gå tillbaka till slutet av förrförra seklet, då när kyrkan kallade psykiskt funktionshindrade för idioter (se gårdagens sista blogg) och arbetsgivare fritt kunde anställa och sparka vem man ville på dagen. Charmigt.
Källa: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_825523.svd
idioter och andra
Hittar dem på sidan efter "Sinnesjuke som egt sitt eget förstånds fulla bruk" i en husförhörslängd från Visnums socken där min farfars bröder tjänade som drängar och min farfars mormor var fattighjon efter att hennes man soldaten gått och dött i lunginflammation efter ett repmöte. (Hon kastades ut ur torpet, placerades på fattighuset och ungarna auktionerades bort av socknen till lägstbjudande.)
Detta är vid förra sekelskiftet. Min farfars släkt har bott i samma by så långt tillbaka man kan komma. Kanske sedan stenåldern, vem vet.
Här har vi dock ett par personer som "aldrig egt fullt förstånd". Prästen har antecknat att två av kvinnorna är oroliga, en är opåligtlig och en annan lugn. Den opålitliga är i min ålder. Undrar lite om det verkligen rört sig om kvinnor som var psykiskt sjuka från födseln, eller om det var något annat som fick samhället att klassa dem som idioter. Vilka av oss hade hamnat på denna lista om vi fötts för hundrafemtio år sedan?
Min farfars mormor vägrade för övrigt att sitta på fattighuset och drev runt på vägarna. Blev med barn igen med okänd fader. Eller åtminstone ingen som fick stå med i födelseboken. Rudskoga, där farfar bodde, kom överens med Visnum, där soldattorpet låg, att om Visnum betalade Rudskoga så skulle de senare låta farfars mormor driva runt där, och kanske sova på fattighuset då och då.
Tro fan att folk blev galna.
den amerikanska högern
Inklusive Hillary och Obama, där Hillary är lite, lite mer liberal än Obama. Allt enligt ovanstående diagram som man kan fylla i på Facebook. Bland de vänner jag har som fyllt i testet finns alla nere i den gröna rutan, ganska långt ner, förutom två som ligger på gränsen.
Andra som finns i den blå rutan är Hitler och Thatcher. I den gröna återfinns Mahatma Gandhi. (Lila: T ex Milton Friedman, rosa: t ex Stalin)
Inser att jag nog aldrig skulle gilla att bo i USA...
