Rabiatfeminism - början

Jag rör mig i en liksidig triangel med en omkrets på 90 mil.  Ner på Vätterns östra sida via Ny-, Norr- och Linköping och upp på den västra via Skövde, Mariestad, Gullspång och Krillehôla. Sen går färden via Karlskoga, Örebro, Västerås till Vällingby. På sex dagar har jag kört denna sträcka två gånger. Skojar om att jag kommer försvinna någonstans på vägen i denna triangel under det närmaste halvåret.

Mellan resorna hinner jag umgås med den lille mannen, som numera hämtat sig från sin cykelincident. Samt bekanta mig med de nya kollegorna i Karlstad. Och igår hann jag till och med med ett besök i Yttre Rymden. Det senare är mina vänners inredda förråd på Hammarö. Sov så skönt att jag höll på att försova mig i morse.

- Mamma, när skall din vän åka hem?

Frågade sexåringen det första han gjorde när han vaknade. Samtidigt som det är ganska spännande med besök är det ju lite läskigt också. Ett plus med att jobba i sin födelse- och uppväxtsstad är dock att man hinner med att umgås lite mer med människor man annars träffar högst en gång om året.

Planerar dessutom en kompost på Torpet. Har köpt en bok och lärt mig allt om kombinationen kväve/kol och huruvida man skall köra hushållsavfall mixat med vedartat avfall. Skall nu bara hitta en bra kompostlåda.

Har bjudit in mina norska vänner till midsommarfirande och känner mig förutseende. De var mycket lyckliga över utlovad midsommarstång, det hade dom bara sett på TV, och undrade om torpet var rött, till och med. Den ultimata exotismen. Och det är det ju.

På bilden ovan ses ett annat sorts ufo. Läsaren får själv avgöra om jag avser lampan eller den blåslagne.