Rabiatfeminism - början

Fru Justitia sägs vara blind. Och skall så vara. Ibland hävdar folk att hon bara är skelögd, som när det t ex gäller bemötandet av våldtagna kvinnor eller av invandrade personer som döms inom vårt rättssystem. 

Jag har tidigare ropat på en mer fristående instans när det gäller tidsbestämda straff för livstidsdömda. Det skall inte vara en Gun Hellsvik eller Thomas Bodström som skall avgöra dessa fall utan en oberoende domstol, skild från den exekutiva och lagstiftande makten. Till skillnad mot regeringen krävs nämligen att domstolen motiverar sina beslut. Mina önskningar såg ut att gå i uppfyllelse i och med att man lade över denna hantering på tingsrätten i Örebro. När jag idag klickar in på DN:s sajt inser jag att den nya lagen i stället vill hjälpa Fru Justitia med synhjälpmedel. Lagen förser henne med ett eget braille-alfabet.

Idag kan vi nämligen läsa i DN att lagen öppnar för vittnesförhör med offrens anhöriga när en livstidsdömd vill få ett tidsbestämt straff. Plötsligt minns jag ramaskriken här i Sverige när Annika Östberg utsattes för en sådan behandling i sitt amerikanska fängelse. Hur de anhöriga pläderat för att hon skall stanna där hon sitter, livet ut, och hur domstolen föll dem till föga. Nu är vi alltså på väg att införa samma system i Sverige. Allt beror, som jag kan se det, på hur tingsrätten i Örebro hanterar sådana vittnesmål. Om det, som det framställs i dagens DN, är till för att bedöma om gärningsmannen/den livstidsdömde t ex trakasserat offrets anhöriga under tiden i fängelse. Eller om det är ett sätt för domstolen att ta hänsyn till anhörigas känslor i sina domslut. För vem skulle inte vilja se sitt barns eller förälders baneman ruttna i fängelse? Men det tar oss onekligen tillbaka till ett öga för öga system som känns rätt medeltida. Eller amerikanskt om ni så vill. (Det känns ibland som om det är svårt att skilja däremellan.)