Beatrice och rättvisan
Justitieminister Beatrice Ask har idag meddelat en genomgripande förändring av det svenska benådningssystemet. Till Expressen säger Ask att "Det finns brott som är så grova att det inte ska finnas nån tidsbegränsning." Detta med anledning av att Finlands president överväger att benåda Åmselemördaren Nikita Joakim Fouganthine (f d Juha Valjakkala) efter 18 år i fängelse.
Livstidsstraff har i praktiken aldrig gällt för livet i Sverige, i modern tid. Enligt regeringens hemsida har de tidsbestämmelser som getts sedan 1995 i Sverige legat på mellan 18-25 års fängelse. Villkorlig frigivning kan sedan ges efter två tredjedelar av strafftiden, 18 år blir därmed 12 år, 25 år blir 16,5 år. Det innebär att Fouganthine suttit längre än de brottslingar som ingår i den svenska statistiken. (Det finns dock två personer som suttit längre än 20 år utan att få sina straff tidsbestämda.)
Det verkar dock som om det är en ändring på gång. En rätt populistisk sådan får man förmoda. För vem säger emot Beatrice Ask när hon anser att Åmselemördaren skall sitta där han sitter livet ut? Amnesty International?
En annan fråga som uppstår är om hon tagit hänsyn till de kriterier som enligt hemsidan skall följas i benådningsärenden. Hänsyn skall tas till följande frågor:
- brottet den livstidsdömde dömdes för och omständigheterna kring detta,
- den tid den livstidsdömde faktiskt har varit frihetsberövad,
- den livstidsdömdes skötsamhet och utveckling under anstaltsvistelsen,
- risken för att den livstidsdömde återfaller i brott,
- frigivningsförberedelserna för den livstidsdömde,
- den livstidsdömdes fysiska och psykiska hälsa samt
- den livstidsdömdes sociala förhållanden vid frigivningen.
Är det rimligt att tro att Beatrice Ask hunnit sätta sig in i allt detta under den korta tiden som hon varit justitieminister? Eller är det så att hon nöjer sig med att svara på punkt nummer ett?
Allt detta sagt utan att jag själv har någon detaljerad kunskap om de faktiskt omständigheterna när det gäller nämnde persons vandel i fängelset.
Men det känns ändå inte särskilt rättssäkert. En livstidsdömd är alltså utlämnad till vilken person som råkar vara justitieminister i landet tio år efter att han dömts. Han är beroende av färgen på de politiker som skall bevilja eller avslå hans nådeansökan. Kanske är det dags att överlåta benådningsmakten från den styrande till den dömande makten?
