Rabiatfeminism - början

Har funderat mycket kring rättegången mot den 50-årige man som sköt ihjäl och skottskadade ett par skitungar i Rödeby. Om var gränsen för nödvärn går, om hur jag själv skulle reagerat, om vilket samhälle vi vill ha.

Jag är lätt mörkrädd. D v s jag tycker det är läskigt att gå in i mörker och ha det mörkt omkring mig. Skumt då jag ju en gång i tiden jobbade som väktare där sådana arbetsuppdrag faktiskt förekom. En gång gick jag in i en datahall på Televerket i Farsta, trampade ner i ett  hål där någon tagit bort en golvplatta och stukade foten svårt. Så det kan ju finnas anledningar till att akta sig för mörkret annat än att man skall bli påhoppad av spöken eller levande.

Dock, en plats som kan vara extra läskig är ute vid Torpet. När man går ut för att kissa på kvällen i augusti ligger hela trädgården där ute, ruvande och mörk. Man ser inte handen framför sig. Runt om ligger åkrar som man inte ser och det är en kilometer till närmaste hus.

Ibland ligger jag och jagar upp mig för att jag hört en gren slå mot väggen eller möss springa i taket. En natt förra sommaren vaknade jag fram på morgonen av skottsalvor. Det var inga vanliga skott, såsom när någon skjuter morkullor eller en enstaka råbock. Utan det var knatter som från maskingevär. Som om ett gäng psykopatiska massmördare gjorde rent hus borta hos grannen på andra sidan skogen. Med jämna mellanrum kom skottsalvorna. Samtidigt hördes rop och skrik från mansröster. (Det är ruskigt lyhört där ute och ljud kan färdas ganska långt.)

Snacka om att jag jagade upp mig. Maken sov tryggt bredvid och märkte inget. Det var en sådan där situation när ens yrvakna polisserieskadade medvetande tänkte en sak och ens nyktra förnuft en annan. Förnuftet höll mig kvar i sängen. Till slut tystnade skjutandet.
 
Vilka det var som sköt fick vi aldrig veta. Inte ens den alltid lika upplyste farbrodern visste. Förmodligen var det frågan om någon hemvärnsövning eller dylikt. Alla grannarna lever i allafall och har hälsan.
 
Men vad gör man om man under en längre tid varit trakasserad av ett mopedburet gäng skitungar från trakten. Ungar med föräldrar som uppenbarligen abdikerat och där polisen heller inte verkar bry sig. Där man gång på gång gjort det rätta och vänt sig till polisen för att få trakasserierna att upphöra. Om jag, syrran och pappa varit där ute och vetat att några ville oss illa. Nu skall dom visa oss. På kvällen innan har dom ringt och sagt att dom skall komma och döda syrran.

Dörren är låst och fönstren reglade. Plötsligt hör man mopedknattret borta på vägen. Hur det närmar sig och saktar in och hur de sedan stannar ute vid vår infartsväg. Hur dom sedan står ute på gården hela gänget. Massa testosteronstinna tonårskillar utan moraliska och empatiska begränsningar. Med vedträn i handen. Där man ser mamma svänga in på vägen men tvingas backa och köra allt vad hon har därifrån för att hon jagas av dessa ungar. Man ringer polisen, men de verkar inte så intresserade och har ju inte varit det tidigare heller.

Jag undrar om inte min far, som varken led av adhd eller tourettes syndrom, reagerat ungefär som pappan i Rödeby. Om han sedan, som jägare, skjutit är en annan sak, men nog hade han känt en viss desperation. Det står alltså två bevisat empatistörda ungjävlar med vedträn på vår trapp som hotar att döda ett av barnen i familjen.

Så långt är det svårt att inte se att en nödvärnssituation föreligger. Minns min utbildning i självförsvar på väktarutbildningen, samt den juridik vi fick lära oss. Det gick i det närmaste ut på att man fick ta till våld som motsvarar det man utsätts för. Beväpna sig alltså, liksom inkräktarna.

Men frågan är vad ungarna gjort om pappan nöjt sig med att hota dem? Dragit därifrån, förmodligen. För att återvända nästa kväll med egna skjutvapen? Inte helt otroligt. Vi talar ju här om personer som ägnat två års tid åt att göra livet till ett helvete för just denna familj.

Det verkar dock ganska tydligt att 50-åringen, om än förståeligt, använt sig av mer våld än nöden krävde här. Å andra sidan kunde han ju inte veta hur ungarna var beväpnade, de var ju där för att döda hans son. Om det rört sig om vargar som hotat hans hund eller får hade han fått skjuta. Men att ladda om och jaga efter en människa som retirerar och sedan skjuta på nära håll, det är excess d v s mer våld än nöden kräver.

Återstår sedan att bedöma om det finns förmildrande omständigheter för detta våld, d v s att mannen i fråga inte var psykiskt frisk och inte kunde anses behärska sig på samma sätt som krävs av en frisk människa. Om så är fallet lär vi hamna i det vanliga dilemmat med en person som varit sjuk vid dådet men är frisk nu. Därför hänvisar också åklagaren i fallet till Mattias Frisk. Anledningen till att han fick fängelse, trots att han varit uppenbart störd vid dådet, var att han själv försatt sig i ett tillstånd där han visste att han blev otillräknelig och aggressiv nämligen genom att dricka alkohol.

Sen finns ju alltid möjligheten att jämka skadestånden. Om man nu råkar bli skjuten när man beväpnad med vedträn och baseballträn ringer på hos en familj där man samma kväll hotat att mörda en av familjemedlemmarna, då har man faktiskt själv försatt sig i en situation där man riskerar att råka illa ut. (Hur resonerar för övrigt ungarnas försäkringsbolag i denna fråga, kan man undra?)

Antar att det hela kommer leda till att pappan i det här fallet döms för mord och kommer få ett kännbart fängelsestraff. Ser därefter fram emot en process mot mopedgänget som jag hoppas dras inför rätta för olaga hot. De om några är i uppenbart behov av vård.

Vi andra kan bara hoppas att om vi någonsin utsätts för trakasserier i någon form, så sviker inte samhället som dom gjort med familjen i Rödeby.