De svaga männen
Men hur uppstår dessa könsroller och hur överlever dom? Jo, genom att män och kvinnor agerar utan att tänka på konsekvenserna. Kvinnor tänker inte på vad det innebär karriärmässigt, lönemässigt och pensionsmässigt om de tar hela föräldraledigheten med säg två-tre barn. Män tänker inte på hur det påverkar deras förhållande till barnen om de väljer jobbet före barnen. Och ingen av dessa två tänker på vad det gör med ett förhållande att man inte får någon som helst känsla för den andres dagliga liv.
En av kommentatorerna säger sig själv ha hört en kvinna neka sin man att vara föräldraledig. Vad jag frågar mig i ett sådant fall är varför blev det så? Varför ger han med sig? Blir han förvånad att hon säger nej, har han inga argument? Blev hon förvånad över att han ville vara ledig?
Om det stämmer att kvinnor tvingar sina män att underteckna pappret (vilket får mig att tänka på Luca Brasi i Gudfadern, either your brain or your signature will be on that paper) till försäkringskassan så kan männen inte skriva över två av månaderna som är vikta för dem. Ändå avstår nästan en fjärdedel av alla pappor från att ta ut en enda dags föräldraledighet. De två månaderna brinner inne och barnet får börja två månader tidigare på dagis. (Något som annars brukar användas som ett argument mot att dela lika lagstiftningsvägen...)
Jag förvånas över att man inte pratar igenom detta INNAN man väljer att skaffa barn. Som kvinna skulle jag aldrig valt den man jag valt om jag inte varit övertygad om att han skulle vara ledig. Men män försäkrar sig uppenbarligen inte om detsamma. Varför?
Jag tror att svaret ligger i att män är ganska bekväma med de könsroller vi har, liksom många kvinnor. Det blir jobbigt att börja ifrågasätta det som tas för givet. Man är kanske rädd för att sabba stämningen i relationen om man pratar om sådana teknikaliteter innnan barnen kommer, då när de skall tillverkas. Det är helt enkelt lättast att glida in i den av normen givna rollen och finna sig i denna.
Men, det kan ju inte, år 2008, komma som någon överraskning för en enda nybliven förälder att det pågår en debatt om att pappor bör vara hemma mer med sina barn och att kvinnor bör tänka mer på sin ekonomiska självständighet. Men det är klart, ingen vill ju tro att just mitt förhållande skall spricka, trots att mer än 50 procent av alla äktenskap leder till skilsmässa.
Och när skilsmässan väl är där är det ju lite sent att tänka efter. Då sitter hon där med en taskig lön och han med bilden av att vara en sämre förälder. "Hur fördelade ni omsorgen av barnen?" kanske familjerätten frågar. "Nä, jag skrev över alla dagarna på min fru för jag tyckte jobbet var viktigare/hon tvingade mig (held a gun to my head) och jag vågade/ville inte argumentera emot trots att det rörde min relation till mina egna barn. Jag tyckte det räckte att träffa dem på helgerna. Kvalitetstid ni vet." "Jamen då kan ni ju ses varannan helg för kvalitetstid i fortsättningen också då!"
Nä, pappor där ute, det duger inte. Ni är inga små offer, lika lite som era partners är små offer när det gäller att se om sitt eget hus rent ekonomiskt. Däremot är ni förmodligen ganska bekväma. Vilket kan komma att straffa sig. Det är kanske dags för båda könen att ta ansvar för sina handlingar och sluta skylla på varandra när det gäller föräldraskapet. Kvinnor måste våga, män måste våga. Det är enda vägen mot ett mer jämställt samhälle. Om det är det man vill ha?
Jag svarade aldrig på det här som jag tänkte när det begav sig.
Det finns ett flertal olika "pistoler" att använda. En som jag råkat ut för (dock ej från min fru som tur är) är amningen. När jag berättade för folk att jag och min fru ska dela 50/50 fick jag genast motfrågor om hur vi ska göra med amningen då. Eftersom föräldraledigheten räcker c:a 8 månader var så måste man ju sluta helamma innan dess, vilket för en del anses lite (även om det är vanligast att man helammar till c:a 6 månader idag).
Jag kan tänka mig att ex. amningen lätt kan förvandlas till ett "vapen" om en kvinna vill "tvinga" över dagarna till sig själv. Det är väldigt lätt att sticka till forskningsrapporter om allergiprevention, m.m. till en "motsträvig" pappa.
Andra vapen kan vara ekonomin (som ofta är ett svagt argument om man verkligen räknar på det) där mamman kanske har insikt i vilka svaga punkter mannen har: - "Då har vi inte råd att du ska X eller Y".. eller liknande... Förhoppningsvis försvinner alla argument totalt om jämställdhetsbonusen införs. Då blir det t.om. ekonomiskt fördelaktigare i de flesta fall att dela 50/50 ...
En annan variant som dök upp för länge sedan, när jag och min fru funderade på att skaffa barn, var att hon inte trivdes så bra på sitt jobb just då. När vi då diskuterade föräldraledighet (ja, vi pratade om det INNAN vi skaffade barn ;).. så tyckte hon att det vore ju dumt om jag, som gillade mitt jobb väldigt mycket (det gör jag) skulle vara hemma när hon vantrivdes på jobbet. Som tur är så trivs hon på sitt jobb bättre nu så jag slipper att argumentera emot det.
Naturligtvis finns det "bekväma" pappor som du säger och pappor som helt enkelt inte vill så det kanske inte behövs att spela på samvetet på detta sätt i alla fall. Men vapnen finns där för kvinnan att använda. Frågan är om pappan kan stå emot och till vilket pris?
Håller helt med dig. Amning används både av mammor själva och av andra kvinnor och även av män för att rättfärdiga att kvinnan skall vara hemma. Där har jag för mig att jag läste en intressant artikel om Carl Schlyter, miljöpartiets europaparlamentariker. Hans fru jobbade ganska snart efter förlossningen och Carl tog varje dag bussen i Bryssel till sin frus arbetsplats så att hon fick amma. Efter ett tag blev han kompis med kvinnorna som brukade åka med samma buss, dom var mäkta förvånade över detta arrangemang och hade aldrig hört talas om det. Carl kunde då ha valt att känna sig konstig och ifrågasatt eller att känna en viss tillfredsställelse över att han och frun varit så finurliga. Något säger mig att det var det senare.
Ekonomin är ett svepskäl, det visar forskning. Jämställdhetsbonusen, som jag annars tycker är rätt tramsig då ekonomin egentligen inte är det som styr, kan ju i allafall ha den effekten som du beskriver. Då är det ju bra. Om det sedan innebär att fler pappor är lediga återstår ju att se.
Sen håller jag också med om att kvinnor ofta har mer lågkvalificerade jobb. Varför? För att dom ägnar mer tid än män åt annat än jobbet? Ja, delvis. Men också för att arbetsgivare arrangerar det så inom kivnnodominerade sektorer. Det förstärker varandra.
Om några veckor skall jag skriva mer om detta, för vi har undersökt just dessa frågor på jobbet. Men än kan jag inte yppa något om resultatet. :)
