är män djur?
Läste idag Manas intervju med Ireen von Wachenfeldt och har också deltagit i diskussioner kring tolkningen av hennes nya uttalande om att män är värre än djur.
Det som slår mig är att män är så otroligt lättstötta. Låt oss titta på bakgrunden till ovanstående kommentar.
En amerikansk författare skriver år 1967 en rasande uppgörelse med manssamhället. (Det som t o m Pär Ström igår i Aftonbladet erkände existerade, han menar dock tydligen, i Strindbergsk anda, att det nu slagit över och blivit ett matriakat.) Närmare fyrtio år senare läser en reporter i Sverige en recension av nyöversättningen av 60-talsboken. Denna recension är författad av en frilansare för en medlemstidning i en svensk organisation som jobbar för våldsutsatta kvinnor. Recensionen är hyllande, liksom de flesta andra recensioner av denna bok i svensk dagspress.
Reportern har dock en helt annan agenda än den hon visat upp för föreningen i fråga. (Hon är sedan tidigare oense med föreningen i en kontroversiell fråga.) Föreningen har av statstelevisionen förespeglats att man håller på med ett program om föreningens arbete med kvinnor som tvingats söka hjälp för att deras män misshandlar dem och ibland också deras barn. Ofta kan dessa kvinnor inte stanna kvar hemma utan får hjälp av föreningen till skyddat boende. Organisationens medlemsförbund drivs med ideell kraft, dock med stöd från vissa av kommunerna.
På senvintern 2005 börjar man vänta på att programmet skall visas i TV. Då kommer reportern upp till ordföranden för föreningen och kräver att få göra kompletterande frågor. Reportern har läst recensionen i föreningens medlemstidning. Hon kräver svar av ordföranden om hon delar 60-talsförfattarens synpunkter att män är "vandrande dildos", att "män är djur". Ordföranden blir tagen på sängen, vilket tydligt syns i TV-dokumentären. Reportern är nu helt annorlunda än hon tidigare varit och pressar på mycket hårt för att få ett svar på frågan om föreningen håller med författaren.
Till saken hör att den amerikanska författaren inte hade något med den svenska föreningen att göra, eller tvärtom. Det enda reportern hänger upp sin story på är en recension i föreningens medlemstidning. En recension som alltså på intet sätt skiljer sig från andra recensenters syn på boken i fråga. Ordföranden försöker förklara för reportern att detta är en enskild recensents synpukter om en bok. (Brukar tidningar censurera sina litteraturrecensenter?)
Efter mycket tjat, som visas i den oklippta versionen av inslaget, faller ordföranden till slut till föga och säger:
- Jaaaa! Män är djur, tycker inte du?
Detta till reportern som tidigare varit så förstående för föreningens arbete. Bara att reportern nu skuttar hem till redaktionen på statstelevisionen och klipper ihop tidernas mest populistiska reportage. Om manshatande feminister och lesbianer som hatar män och uppmanar till könskrig. Inklippt är eldslågor och affischer där man kan se ordet KRIG i stora bokstäver (att det stod "kvinnor mot krig" på affischen visades såklart inte). Hela nidbilden av feminister bekräftades.
Och ordföranden för föreningen i fråga fick avgå och åka hem till Karlskoga och gömma sig. Hennes barnbarn blev utsatta i skolan och fick höra att deras farmor tycker att män är djur. Nu är hon dock på fötter igen och konstaterar krasst att det må ha varit dumt att inte bara resa sig upp och gå när reportern började köra en Janne Josefsson.
Hon konstaterar också att det kanske var milt uttryckt att män är djur, för djur njuter inte av att skada andra djur. Det gör vissa av de män hon kommit i kontakt med via deras misshandlade kvinnor. Män kan alltså bete sig värre än djur.
Och så är debatten igång igen. Men vad är det då som gör att vissa män blir så upprörda medan andra inte blir det alls? Är det inte lite illvilligt att tolka in "alla män" i begreppet "män". Män är faktiskt obestämd form. Hade hon, eller Solanas för den delen, sagt "männen" hade det kanske varit lite mer begripligt. Men män...
Varför tar inte min man illa vid sig när vi talar om mäns våld mot kvinnor? Varför talar män om mäns våld mot kvinnor?
Jag antar att det handlar om att vissa lättstötta män känner sig diskriminerade. Bara genom att man talar om att män slår kvinnor. Men diskriminering uppstår faktiskt först då man särbehandlas. Att bara säga att män står för 90 procent av allt lagfört våld är inte diskriminering, det är fakta. Liksom att säga att kvinnor står för 80 procent av uttaget av föräldrapenning. Män slår, kvinnor tar föräldraledigt. Men det innebär givetvis inte att det inte finns kvinnor som slår eller män som tar föräldraledigt.
Det är först när man börjar behandla ALLA män som potentiella våldsmän eller alla kvinnor som potentiella föräldrafaror på arbetsmarknaden som diskriminering uppstår. Och för att kunna behandla ett kön utifrån att de står för en majortiet av en företeelse så måste man SE dem på detta sätt.
Det gör inte jag. Om Ireen von Wachenfeldt betraktar och behandlar varje enskild man som en våldsverkare vet jag inte, men jag har svårt att tro det, hon lär ju ha både en partner och barn av manskön.
Det hela handlar alltså om att vi måste kunna se ett problem och tala om det, att t ex utövande av våld och uttag av föräldraförsäkring är två väldigt könssegregerade fenomen, OCH förstå att det inte rent biologiskt hänger ihop med könet. Men det kräver också att lika lite som jag blir sur över att någon säger att kvinnor är hemma mer med barnen, så tjänar det till att bli sur över att få höra att män slår.
Gör något åt problemet i stället! Var snäll, dela med dig av föräldraledigheten!
Det som slår mig är att män är så otroligt lättstötta. Låt oss titta på bakgrunden till ovanstående kommentar.
En amerikansk författare skriver år 1967 en rasande uppgörelse med manssamhället. (Det som t o m Pär Ström igår i Aftonbladet erkände existerade, han menar dock tydligen, i Strindbergsk anda, att det nu slagit över och blivit ett matriakat.) Närmare fyrtio år senare läser en reporter i Sverige en recension av nyöversättningen av 60-talsboken. Denna recension är författad av en frilansare för en medlemstidning i en svensk organisation som jobbar för våldsutsatta kvinnor. Recensionen är hyllande, liksom de flesta andra recensioner av denna bok i svensk dagspress.
Reportern har dock en helt annan agenda än den hon visat upp för föreningen i fråga. (Hon är sedan tidigare oense med föreningen i en kontroversiell fråga.) Föreningen har av statstelevisionen förespeglats att man håller på med ett program om föreningens arbete med kvinnor som tvingats söka hjälp för att deras män misshandlar dem och ibland också deras barn. Ofta kan dessa kvinnor inte stanna kvar hemma utan får hjälp av föreningen till skyddat boende. Organisationens medlemsförbund drivs med ideell kraft, dock med stöd från vissa av kommunerna.
På senvintern 2005 börjar man vänta på att programmet skall visas i TV. Då kommer reportern upp till ordföranden för föreningen och kräver att få göra kompletterande frågor. Reportern har läst recensionen i föreningens medlemstidning. Hon kräver svar av ordföranden om hon delar 60-talsförfattarens synpunkter att män är "vandrande dildos", att "män är djur". Ordföranden blir tagen på sängen, vilket tydligt syns i TV-dokumentären. Reportern är nu helt annorlunda än hon tidigare varit och pressar på mycket hårt för att få ett svar på frågan om föreningen håller med författaren.
Till saken hör att den amerikanska författaren inte hade något med den svenska föreningen att göra, eller tvärtom. Det enda reportern hänger upp sin story på är en recension i föreningens medlemstidning. En recension som alltså på intet sätt skiljer sig från andra recensenters syn på boken i fråga. Ordföranden försöker förklara för reportern att detta är en enskild recensents synpukter om en bok. (Brukar tidningar censurera sina litteraturrecensenter?)
Efter mycket tjat, som visas i den oklippta versionen av inslaget, faller ordföranden till slut till föga och säger:
- Jaaaa! Män är djur, tycker inte du?
Detta till reportern som tidigare varit så förstående för föreningens arbete. Bara att reportern nu skuttar hem till redaktionen på statstelevisionen och klipper ihop tidernas mest populistiska reportage. Om manshatande feminister och lesbianer som hatar män och uppmanar till könskrig. Inklippt är eldslågor och affischer där man kan se ordet KRIG i stora bokstäver (att det stod "kvinnor mot krig" på affischen visades såklart inte). Hela nidbilden av feminister bekräftades.
Och ordföranden för föreningen i fråga fick avgå och åka hem till Karlskoga och gömma sig. Hennes barnbarn blev utsatta i skolan och fick höra att deras farmor tycker att män är djur. Nu är hon dock på fötter igen och konstaterar krasst att det må ha varit dumt att inte bara resa sig upp och gå när reportern började köra en Janne Josefsson.
Hon konstaterar också att det kanske var milt uttryckt att män är djur, för djur njuter inte av att skada andra djur. Det gör vissa av de män hon kommit i kontakt med via deras misshandlade kvinnor. Män kan alltså bete sig värre än djur.
Och så är debatten igång igen. Men vad är det då som gör att vissa män blir så upprörda medan andra inte blir det alls? Är det inte lite illvilligt att tolka in "alla män" i begreppet "män". Män är faktiskt obestämd form. Hade hon, eller Solanas för den delen, sagt "männen" hade det kanske varit lite mer begripligt. Men män...
Varför tar inte min man illa vid sig när vi talar om mäns våld mot kvinnor? Varför talar män om mäns våld mot kvinnor?
Jag antar att det handlar om att vissa lättstötta män känner sig diskriminerade. Bara genom att man talar om att män slår kvinnor. Men diskriminering uppstår faktiskt först då man särbehandlas. Att bara säga att män står för 90 procent av allt lagfört våld är inte diskriminering, det är fakta. Liksom att säga att kvinnor står för 80 procent av uttaget av föräldrapenning. Män slår, kvinnor tar föräldraledigt. Men det innebär givetvis inte att det inte finns kvinnor som slår eller män som tar föräldraledigt.
Det är först när man börjar behandla ALLA män som potentiella våldsmän eller alla kvinnor som potentiella föräldrafaror på arbetsmarknaden som diskriminering uppstår. Och för att kunna behandla ett kön utifrån att de står för en majortiet av en företeelse så måste man SE dem på detta sätt.
Det gör inte jag. Om Ireen von Wachenfeldt betraktar och behandlar varje enskild man som en våldsverkare vet jag inte, men jag har svårt att tro det, hon lär ju ha både en partner och barn av manskön.
Det hela handlar alltså om att vi måste kunna se ett problem och tala om det, att t ex utövande av våld och uttag av föräldraförsäkring är två väldigt könssegregerade fenomen, OCH förstå att det inte rent biologiskt hänger ihop med könet. Men det kräver också att lika lite som jag blir sur över att någon säger att kvinnor är hemma mer med barnen, så tjänar det till att bli sur över att få höra att män slår.
Gör något åt problemet i stället! Var snäll, dela med dig av föräldraledigheten!
Kommentarer
Trackback
