kvinnor värda medalj
Igår läste jag högt för maken ur Maria Svelands Bitterfittan. Om hur huvudpersonen i boken kommer hem, som tonåring, och får se sin far på en ny dyr silverfärgad cykel som han köpt till sig själv. Hur hon ser sin mor framför sig, hur denna mamma alltid skjutsat henne och lillasyrran på sin gamla rostiga DBS. Henne på styret, syrran på pakethållaren. Balanserande alla kassar från affären. Medan pappa tog bilen till jobbet. Mamman som fortfarande kör sin gamla röda DBS.
Tänker på min egen mamma som först efter sisådär en trettio år tillsammans med pappa, köpte sig en egen bil. Under i stort sett hela min uppväxt var hon beroende av hans välvilja för att komma någon annanstans än dit buss nummer 15 från Kronoparken ledde. En gång om året tog vi bilen och åkte till mormor i Örebro, mamma, jag och från det att jag var elva, även min syster. Pappa följde aldrig med. Det var en av årets höjdpunkter när bara vi åkte iväg, när man hann läsa ett helt års utgåva av Hemmets Journal, gå på Krämaren och handla, åka till Wessels och handla. Ja, någon gång åkte vi dit på sommaren också och hade man tur kunde man övertala mamma och mormor att åka till Gustavsvik och bada.
Så igår kväll var vi på 50-årsfest fast föremålet för festen, Maria, redan fyllt och det egentligen var hennes kusin som fyllde igår. Med på festen var Marias systrar och moster och i allra högsta grad, mamma Asta, fast hon egentligen inte lever längre. Eller, det kan varje festdeltagare intyga, hon är väldigt levande i sina döttrars, sons, brors, systers, systersons liv. Och hennes liv påminner mycket om alla dom kvinnor den lille mannen och jag tycker oss se där bak i vår historia, där vi kommer från.
Kvinnor som fött fram generationer till den svenska industrin, som jobbat och slitit samtidigt som dom skjutsat sina ungar på cykeln till och från dagis. (Ja, där finns cykelskjutsande män också, som vår och som Åsa Linderborgs pappa.) Som skött markservicen hemma OCH jobbat heltid.
Det är när man tänker på detta som kommentarerna kring kungens oförmåga att se kvinnor lämpliga för medalj blir rätt platta. Kvinnor och män från Högern påstår att det hela inte handlar om att kungen bara väljer män utan att det inte finns några kvinnor att välja, för att dessa inte åstadkommit vad män åstadkommit.
Det är då jag ser Bitterfittans tidningsläsande, bilkörande pappa, och hennes trampande mamma där på cykeln med två ungar och matkassar, på väg hem för att laga middag åt den tidningsläsande mannen.
En blind kung. En blind höger. Men vem vill förresten ta emot en medalj från ett sådant system? Snart är dom blinda borta från makten.
Tänker på min egen mamma som först efter sisådär en trettio år tillsammans med pappa, köpte sig en egen bil. Under i stort sett hela min uppväxt var hon beroende av hans välvilja för att komma någon annanstans än dit buss nummer 15 från Kronoparken ledde. En gång om året tog vi bilen och åkte till mormor i Örebro, mamma, jag och från det att jag var elva, även min syster. Pappa följde aldrig med. Det var en av årets höjdpunkter när bara vi åkte iväg, när man hann läsa ett helt års utgåva av Hemmets Journal, gå på Krämaren och handla, åka till Wessels och handla. Ja, någon gång åkte vi dit på sommaren också och hade man tur kunde man övertala mamma och mormor att åka till Gustavsvik och bada.
Så igår kväll var vi på 50-årsfest fast föremålet för festen, Maria, redan fyllt och det egentligen var hennes kusin som fyllde igår. Med på festen var Marias systrar och moster och i allra högsta grad, mamma Asta, fast hon egentligen inte lever längre. Eller, det kan varje festdeltagare intyga, hon är väldigt levande i sina döttrars, sons, brors, systers, systersons liv. Och hennes liv påminner mycket om alla dom kvinnor den lille mannen och jag tycker oss se där bak i vår historia, där vi kommer från.
Kvinnor som fött fram generationer till den svenska industrin, som jobbat och slitit samtidigt som dom skjutsat sina ungar på cykeln till och från dagis. (Ja, där finns cykelskjutsande män också, som vår och som Åsa Linderborgs pappa.) Som skött markservicen hemma OCH jobbat heltid.
Det är när man tänker på detta som kommentarerna kring kungens oförmåga att se kvinnor lämpliga för medalj blir rätt platta. Kvinnor och män från Högern påstår att det hela inte handlar om att kungen bara väljer män utan att det inte finns några kvinnor att välja, för att dessa inte åstadkommit vad män åstadkommit.
Det är då jag ser Bitterfittans tidningsläsande, bilkörande pappa, och hennes trampande mamma där på cykeln med två ungar och matkassar, på väg hem för att laga middag åt den tidningsläsande mannen.
En blind kung. En blind höger. Men vem vill förresten ta emot en medalj från ett sådant system? Snart är dom blinda borta från makten.
Kommentarer
Trackback
