Rabiatfeminism - början

I Expressen redogör man för en undersökning från NTF (Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande) som visar att det är män som i 9 av 10 fall ligger bakom dödolyckor i trafiken. Detta trots allt rop om att män kör bättre än kvinnor. Som om det vore bra att vara så överrepresenterade i dödsolyckor. Hela skillnaden kan nämligen inte förklaras med att kvinnor kör mer.

Men på Expressens forum gapar det vanliga gubbslemmet om att kvinnor inte borde få köra bil och att om en man kör ihjäl sig och sin familj i en vansinnig omkörning så är det säkert nån kvinna han just kört om på heldragen linje som orsakat det hela. Egentligen. För män i bil är ju felfria. Eller?

I vår lilla familj är det oftast jag som kör. Det är min bil och jag vill nog påstå att jag är en mer uppmärksam bilförare än den gamle raggarkungen (maken). (Bortsett från lite backningsincidenter då och då, men det har ju inget med helheten att göra, som säkert min gode vän Klas instämmer i ;).) Till detta kommer att jag kör snabbare, följer trafikens rytm mer och ofta är uthålligare. Jag har helt enkelt mer vana. De incidenter som inträffar är när makens tankar försvinner iväg på annat håll, då klarar han inte att hålla koncentrationen på bilkörningen.

Som den där gången i rondellen utanför Willys i Köping där han höll på att bränna rakt ut i rondellen och in i en husbil. För att dom pratade om Djingis Kahn på radion. Vilket fick till följd att hans fru skällde som en bandhund på honom ända till Örebro. (Kontrollbehov + rädsla = arg.) Han såg helt enkelt inte att det var en rondell där, trots att han kört där massor av gånger. Tankarna var ju i Mongoliet, inte i Köping. 

Men han är en jävel på mörkerköring, för där finns ju inget distraherande som händer runt omkring, då kan han bara koncentrera sig på att köra. Och då kör han lugnt och säkert. Eller tidigt på måndagmorgnarna när han är utvilad och vi kör hem från Torpet.

Jag brukar också konstatera att medan jag ser medtrafikanter på vägarna ser han mottrafikanter. De enda gånger jag blir riktigt förbannad på andra bilförare är när män (alltid!!!) i alla åldrar kör upp i arslet på en när man ligger i omkörning i 130 på 110-väg, och inte sällan börjar dom blinka med helljuset. Inte är det heller ovanligt att män, med hela familjen i bilen, tränger sig förbi på heldragen linje mellan Örebro och Karlskoga, och man ändå hunnit ikapp dem vid första rödljuset i Karlskoga. Vad var det värt, de där sekunderna som de kom före, för snabbare fram kom dom ju inte.

Jag vågar påstå att de gånger någon gör en livsfarlig manöver i trafiken är det uteslutande män, inte sällan i en Audi, som ligger bakom. Och i mitt fall beror det alltså inte på att jag är en väglus.

Nej, lite kärlek i trafiken och nollvisionen skulle komma närmare.