okunskap och arrogans
"Är man kompetent behöver man ju knappast besöka Af alltför ofta. Speciellt inte under en högkonjunktur."
Skriver en anonym person i en kommentar till mitt inlägg om Bo Bylunds dubbla budskap i en debattartikel härförleden. Som läsarna av min blogg vet är min man är doktorerad i just det ämne den anonyme kommentatören rekommenderar mig att läsa, statsvetenskap (lektorsbehörig). Han är en av alla arbetssökande statsvetare. Vid varje ansökan finns där åtminstone ett par docenter före honom i turordningen.
Han är en mycket kompetent person, som är utbildad inom ett område där det råder konkurrens om platserna.
Jag tycker nog snarare att kompetensbristen ligger hos den arbetsförmedling som anvisar honom en deltidstjänst som amanuens (vikt för studenter på grundnivå) på en högskola i andra änden av landet. (Som jag tidigare skrivit om här på bloggen men inte ids länka till nu.) Sådana jobb måste man söka.
Min kunskap om hur det är att vara arbetslös i Sverige bygger helt på den verklighet min man lever i. Det behöver jag inte läsa statsvetenskap för att förstå. (Har ju för övrigt redan åtskilligt med poäng i detta ämne.) När man är arbetslös måste man besöka arbetsförmedlingen för att få behålla sin akassa. Oavsett om man, som maken, har ett beting på att söka 10 jobb i veckan för att behålla sin ersättning. (Vilket han gör, han vill ju inget hellre än att få jobba.)
Felet ligger fortfarande i att folk, både inom och utom AMS, ser jobb som en skyldighet, inte en rättighet. Och att arbetssökande betraktas som slöa idioter som inte vill jobba.
