Rabiatfeminism - början

      (I badkaret på Gruvlyckan, 1968)

Har sträckläst Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen (Atlas). Vet inte när jag grät så över en bok senast, fullkomligt hulkat har jag gjort. Grät mig till sömns igår, över Åsas pappa. Och min egen.

Min uppväxt skiljer sig förvisso från Åsa Linderborgs, mamma flyttade med mig när jag närmade mig två årsåldern, för att något år senare flytta tillbaka till pappa igen, i lägenheten på Gruvgången i Karlstad. Så jag växte upp med båda mina föräldrar i samma hem. Ingen av dem drack, åtminstone inte mer än att de delade på en flaska Dâo på fredagskvällen.

Men åh, så jag känner igen min egen far, svetsaren och metallarbetaren Åke Gunnar Emanuel Johansson, hedersmedlem i Svenska Metallindustriarbetarförbundet, i Åsa Linderborgs skildring av pappa Leif Andersson, härdarmästare vid Metallverken i Västerås. Eller Mentalvärken som Leif Andersson brukade kalla sin arbetsplats. Hur han cyklade, alltid, året runt, till jobbet på Karlstad Mekaniska Verkstad (KMW, sedermera KAMFAB). När jag läser Åsa Linderborgs bok kan jag känna lukten av min fars jobboverall.

Hur han dog, i lungcancer, utan att ha rökt. Ett halvår efter pensionsdagen. Över 50 år i en metallverkstad tog på kroppen.

Men jag ser också min farmor, hemmafrun, framför mig. Och farfar, spjuvern. Han som for till Alaska som 17-åring och grävde guld men kom hem igen, fylld av skrönor. Han som åkte på AK-arbete till Småland och blev kär i kokerskan, gjorde henne med barn (pappa). Och blev kvar hemma i Sverige, medlem i Amerikaordern i Björneborg. Han cyklade också. Pappa brukade, i den ålder Åsa Linderborg var när hennes mamma flyttade, traska längs vägen mot Järnverket för att möta sin far efter jobbet. "Nämen, är det du som kommer!" sa alltid farfar. Och pappa fick åka med honom hem på cykelns pakethållare.

Liksom Åsa på sin pappas, eller jag på min. Pappa och jag.

Dessa metallarbetare som gett sina unga friska liv åt svensk industri. Och sen kom den där "jävla förbannade trepartiregeringen"! Ibland känns det skönt att pappa inte behöver vara med nu.

För ännu en hänförd recension.