hur buddistisk är du?
Min man blev buddist vid 12 års ålder i protest mot sina kristna lärare på Lillåns skola i Örebro. Dessa förutsatte nämligen att alla barnen delade den kristna tron och särbehandlade dem som inte gjorde det. Vid ett tillfälle hade 12-åringen uteblivit från morgonbönen och rektorn var mycket förgrymmad över en sådan slapphet bland dåtidens ungdom. Som ett gott exempel berättade han därför om sin son, jämnårig med maken, som varje dag cyklade in till sina bibelstudier i stan. Varpå maken svarade:
- Jamen då får han väl skylla sig själv?
I det läget tvingade maken att snabbt lämna rektorns kontor då läroplanen för grundskolan kom flygande mot honom genom luften.
Nu är det i stället han som plågar mig med sina buddistiska resonemang. Senast i går då vi skulle sova. Han låg och läste i en filosofiskt inriktad bok om djurens rättigheter. (Av Tom Regan) Jag har terroriserats med anekdoter och livsviktiga frågor om djurs rättigheter i veckor nu. Boken verkar aldrig ta slut. I går var det dock nära att jag fick den i huvudet.
Tom Regan ställer tydligen en fråga i boken. Fem individer befinner sig i en båt på ett hav och båten håller på att sjunka. De väger alla lika mycket. En av dem måste lämna båten. Hur anser jag att de skall agera. Fyra är människor, den femte en hund.
Min kommentar var att det förmodligen endast vore av sentimentala skäl någon av dem skulle välja att behålla hunden i båten. Det är dock fel sätt att angripa frågan. Jag måste själv välja hur de fyra skall agera. Min kommentar var fortfarande att jag ju inte kan tvinga dem att göra på annat sätt än vad jag själv skulle klara att göra, och jag skulle förmodligen ha svårare att se en människa drunkna än en hund. Tror jag. Om inte, så är jag åter tillbaka i diskussionen om sentimentalitet.
Maken tittade på mig med förtvivlan i blicken. Hade han fått in en utilitarist i sin säng? Döda hunden för att rädda människorna? Låta människorna leva för att de har en större funktion i samhället? Sätter jag människor före djur? Förmodligen. Därmed inte sagt att jag gillar att döda djur. Har aldrig gjort det, annat än med getingar och mygg och flugor. Kan inte ens ta mig för att sätta ut en musfälla för att döda musen som huserar i vårt kök på Torpet och förmodligen kommer föda miljarder nya möss där bakom spisen. Och jag grinar precis lika mycket när Lassie kommer hem som när jag läste Åsa Linderborgs bok om sin far. Män och hundar berör, tydligen.
Men det är klart, det beror ju iofs helt på vilka människorna i båten är. När jag tänker efter. Säg att det är en pedofilring som är ute och seglar med min egen hund... Men så kan man förmodligen inte heller resonera om alla subjekt är lika mycket värda...
Nu förstår jag dock varför jag läser kriminalromaner i stället, när jag skall sova.
Fotnot: Regans svar på frågan är att alla fem drar lott.
