Rabiatfeminism - början

I veckan var jag i Malmö. Varje gång jag kliver av planet, ur bilen, av tåget i Skåne frågar jag mig själv vad faaan jag gör där uppe i Norrland. Maken frågar sig alltid detsamma. Några av våra bästa år innan vi träffade varandra hade vi på varsitt håll i Malmö, Lund och Helsingborg. Min man och jag har cyklat längs samma vägar, genom Arlöv, Åkarp (där maken en gång höll på att stryka med då han blev påkörd) och Hjärup. Vi har studerat vid samma universitet och båda njutit av det skånska, både kynnet och klimatet.

Det som slog mig när jag satt och pratade med en kollega från det andra förbundet, det som vi skall gifta oss med den 1 januari 2008, så slog det mig hur otroligt trevligt det är i Skåne. Människor är lite öppnare, lite gladare, lite skönare.

Konstigt då att inte alla får uppleva detta. I Skåne slår Sverigedemokraterna rekord i lokalvalen. På andra sidan sundet kan man över huvud taget inte bo om man blir kär i, eller rent av är en person av fel ursprung. Värmland är kanske rätt ursprung? Afghanistan och Libanon fel?

Men hur kan det vara fel? När flygbussen vägrade dyka upp utanför Triangeln igår blev vi lite lätt stressade, Kristina och jag. Vårt plan skulle ju snart gå. In i en taxi, bråttom bråttom! "Inga problem! Snart är vi ute på Ystadsvägen, då går det fort!" Sa taxichaffören med de blågröna ögonen och den skorrande brytningen, både på skånska och något annat. Efter att ha avhandlat förlossningar en stund, hur man får ut ett barn om kvinnan är avsvimmad och fostervattnet gått (föranlett av att han en gång kört en snart födande kvinna till lasarettet i Lund), så kom vi in på hans tidigare liv. Han var från Libanon och kunde berätta hur han förra sommaren, på semester med sin "svenska" fru och fyra barn i en lånad Jeep Cherokee plötsligt befunnit sig mitt i kriget. Det var svårt att förklara den känslan, hur bomberna från barndomen plötsligt visslade runt honom igen. "Jag är ju inte så ung längre, jag är 39." Varpå vi, 39- och 40-åringarna, skrattade. Men vi kan nog inte förstå. Däremot kan vi känna med denna man. En jäkel på förlossningsproblematik (efter fyra barn och många år i taxi) som plötsligt fick rädda sig och sin familj undan bombningar som han trodde var slut med. Demokratier startar ju nämligen aldrig krig mot varandra. Eller?

Insåg plötsligt att han minsann var en äkta öresundsbo, en sådan som jag och maken blev så förtjusta i när vi bodde där nere. Som förvisso kommit från någon annanstans ifrån, men som trivs i regionen, som vill leva där och verka där. Mikael Wiehe är en annan sådan Öresundsbo, som höll ett strålande tal för det danska och svenska kungahuset häromdagen. Medierna vill förstås få det till att han var oförskämd, men det finns väl ingenting oförskämt i hans tal?

"Och om jag fick önska mig något här idag så skulle det vara att alla vi som är här tillsammans kunde arbeta för att göra Öresundsregionen till en region som utmärker sig för sin öppenhet och generositet. En region utifrån vilken vi med glädje och nyfikenhet kan utforska världen. En region dit alla är välkomna och där alla som vill kan bli Öresundsbor."

Och ja, vi hann med planet till Stockholm. Men det känns som om det inte gjort något om vi fått stanna ett tag till där i taxin.